Eskimoa

Kommer inte ihåg hur länge sedan jag startade den. Jag vet att det var i samband med min resa till Libanon. Om jag inte missminner mig så fyllde jag 23 min andra dag i landet. Faktum är att det i så fall är över 10 år sedan! 

Tänk om jag hade kunnat vara den kvinnan igen. Så mycket vilja, styrka och ambitioner. Jag var redo att rädda världen och resa till dess ende  för att lyckas. 

Mycket har hänt längs vägen och verkligheten ser inte längre ut så som jag såg det förut. 

Snälla kan jag bara få vara lite naiv igen. Inte så kritisk och analyserande. Lite mer hopp och vilja. 

Man kan nå sina drömmar bara man vill det tillräckligt och är villig att kämpa för det. Men jag vill ju inget och har inga drömmar.

Jag skulle kunna slicka på valfri person med Corona virus, bara för att det ska hända något.

EN sak ser jag dock sjukt mycket fram emot!

När jag fyllde 35 (jo, jag har ju hunnit med det under alla dessa år) så fick jag i present att hoppa fallskärm. 

Sist jag gjorde det var på Nya Zeeland för 10 år sedan. Den känslan sitter fortfarande kvar i min kropp. En oförglömlig upplevelse! Och snart ska jag få uppleva den igen. 

Man kan säga att jag lever på hoppet! 

I read in the news today that someone got killed near to where I live. It was in an appartment so most likely they knew each other. But this isn't the first time someone gets murdered in my hometown. Something happens every week more or less, well not a murder but something bad.

I don't think many people feel safe here anymore. If you go out when it's dark you barely see anyone on the streets. I admit I'm scared to walk alone when it's dark, and that mekes me so angry!

 

Today I were at my sisters home, she lives approximately 10 minuits away from my home. The thing is there are not many houses on the way and a small forest. So if something would happen to me most likely no one would hear or see anything. When I were about to leave at 9 pm, my sieter asked me if she should drive me home. Which she or her husband have done many times before. But I said no.

 

I'm sick and tired of beeing afraid. This is my hometown, my hoods, I refuse to be scared to walk the streets I've been walking so many times before.

 

Where is this world heading?

Okey, so my blog yesterday was a bit depressing. But that's just a reflaction of me at the moment. But I don't want you to think that my life is all bad now just becaus I'm back in Sweden. Honestly there are alot of things I like alot with my life. But I came to think about a particular thing, the main reason I live in this country.

 

My family. I got so touched by something my mother wrote here in the comment field. And what she wrote I can feel that my whole family support. They have always accepted me, respected and encurraged me in what I want, who I am and have never judged me. And I would never be who I am today if I didn't ahve them.

 

When I say family I also mean my closest friends. They are like family to me. And I have this one friend that I've known since 6:th grade, where we became BFF. I texted her yesterday around 11 pm and told her I was down. Within few minutes she had came up with several things to make me feel better. And today she bought me a ticket for a hockey game tomorrow. <3 Even though she can't take away my pain she always find a way to make me feel better!

 

And it doesn't end with her! I have more amazing friends that makes me feel loved and special. I got a text from one of my oldest friends that now lives in the US. She will come to Mexico to have vacation with me when I'm there. =o) And then there is the reson I'm going to Mexico in the first place, to meet old guide friends.

 

Just now when I'm writing about all this I feel alot better! When I think of all the lovely people I actually have in my life. So a big THANK YOU to all of you. I love you all so much!!

 

Xox

But not kicking it so much.

 

So someone mentioned that I havn't updated my blog for a while. Hmm... It's been one year or so. I'm still alive but not sure if I'm living though. If you know what I mean.

 

I'm back in Sweden and have been here for over a year now. I know it's insane! Guidelife at my last destianation didn't turn out to what I thought it would be, and there was alot of things going on back home so I felt that I needed to be with my loved ones.

 

At the moment I'm working at a kindergarten, which is great. I love working with kids and I have been working at this kindergarten before so I know everyone there. I'll be there until June and after that I don't know what will happen in my life.

 

It's so nice to be able to see my loved ones on a weekly basis and I love it when I can help my sister out with my nephews and take my niece to the stable. And I need to say I even enjoy Christmas! Which I've never liked before.

But, I would lie if I said that I'm happy with my life. That would be a BIG fat lie! This is still Sweden, and sorry to say, I don't like it. Winter makes me depressed and I've seen some signs on my body that I'm no fine. This have happend to me before and that was just before I collapsed one day on the floor.  

 

I miss the world! I miss meeting new exciting people! I miss that Moa I am there and then. The fearless, curious, living, amazing person I can be. Here I'm only a bad version of myself. A gray, boring no YOLO kind of person.

 

People usually ask me what I want in my life, when I will get a job "for real", when I'll live on my own, when I'll grow up and so on. You know what, never! I'll never get a "real job" when that means waking up and go and do something you most likely don't like doing just to earn money so you can live for the weekends. That means IF you don't have a job that include weekends, which most jobs do.

I'll not pay for an apartment just to have somewhere to spend my pointless life, I don't even like being by myself.

And I'll NEVER grow up if that means to be like everyone else! A gray version of something else you could have been.

And on the question what I want to do with my life; I want to fucking live it! That's what I want for my self. I know, selfish hah?

Today I saw the last Forever young show, forever! I'm heart broken. My favorite show and they were so good! Yes I cried, alot, like a baby. Okey I didn't cry like a baby, but there were thears. I'll watch all the shows the coming week. And take a lot of pictures that I can look at when I'm missing Blue Village and feeling lonely in Cape Verde.

 

Oh yes! You didn't know that. I'm going to Cape Verde for the winter. And if you dont know where that is I can tell you it's a small island west of Africa. Like a really small island! I got an email from my next manager with some info. The sentence that kind of stuck in my brain was: "If you prefer to sleep with a blanket, you should bring one".

Although I'm sure I'll like it there, I'm freaking out. I'm not ready to go yet. And I also know I'll meet new lovely people there. But I'm not ready to leave the amazing once I have here!

 

So this last week will contain a lot of tears, awesome shows, stress, sorting out stuff, blanket shopping, more tears, party, dinners and even more tears. One of the reasons I resigned as a guide, when I did that over a year ago, was becaus of this. The goodbyes are too hard for me. Even though I know that I'll see the people I want to see again, but you never know when, I will miss them so much during the time I don't see them.

As I have mentioned before thare is something speciall with people you meet in guidelife; Not only do they become your colleagues, they also become your friends and family.

 

Okey so this was kind of a sad post, but that's just what I'll be the coming week...

 

Love, BB

So it was a long time ago since the last time I wrote. I have many reasons for that, but now I'm here again! And I've started to write in English so everyone I know can understand, IF they want to read. =o)

Now it's in the end of the season and the hardest part of this job is here; To say goodbye. Today has been a really hard day. I said goodbye to one of my best friends here. She left to Finland to later on begin her journey to Thailand. Emmilainen, as I wrote to you: You'll always have a part of my heart! And I know I'll see you again. <3

 

I also feel really stressed since soon it's time for me to leave. I only have one week left in Turkey. And I will cry my eyes out when I go. Not only for all the persons I'll miss but also because I'll leave Blue Village and start something totally different in this company. I know challenges are good and it will make me grow as a person. But at the moment I kind of freaking out! I'm stepping in to something new, waaaay out of my comfort zone.

I know I'll miss Blue Village a lot and to be a part of a big team. Although I'm at the moment kind of fed up with my work situation since I once again stepped in to the role as a manager. That means I have twice as much work then I did before and it's a lot to deal with. I'm really glad I have an awesome team to back me up! This will be all for now, I'll get back soon. ;o)

 

Love, BB (Bamse bitch / Bitchy Boss)

"Home is where your heart is", har jag hört ett uttryck som lyder.

 

Jag kan inte beskriva känslan, den måste upplevas. Det är något speciellt med att vara guide och trygghetskänslan man får. 

Det spelar ingen roll vart i världen du är, med människor du aldrig träffat förut men man känner sig hemma. 

En middag, en utekväll, en dag tillsammans och det är något som säger klick! 

Du har vänner, kolleger och en familj, bara sådär. 

 

Det är svårt att förklara, men mina guidevänner / kolleger vet exakt vad jag pratar om. 

 

Tänk att jag behövt vara "hemma" i Sverige i nästan ett år, där jag känt mig vilsen och felplacerad i nästan ett år, för att komma tillbaka till det här och det känns så rätt. Det är här jag är hemma! 

 

Hemma är inte den plats du föddes på, eller där du har flest vänner. Hemma är en känsla! 

 

"Home is where your heart is". Mitt hjärta är här och nu. 

Så har man blivit Märstabo igen med pappa som roomie. Eftersom min kära far är en riktig gentleman har jag även blivit uppgraderad till dubbelsäng medans han tar soffan. Till middag fick jag älggryta och pappa diskade. Känner mig lite bortskämd faktiskt. Men han vill nog bara göra gott intryck första dagen. ;oP

Jag har även ingen bil längre, så det blir till att åka buss till jobbet sista veckan. Hmm... Det ska bli minst sagt spännande. För det första har jag ingen aning om hur bussarna går. För det andra vet jag inte vart min hållplats ligger. För det tredje är jag asdålig på att passa tider! Som jag ser det kommer punkt ett och två vara lätta att lösa, typ sl.se. Men den tredje... Jag kommer nog komma försent fler gånger under sista veckan än jag gjort under hela tiden jag jobbat!

 

Oh well... det är nästa veckas problem.

 

Godnatt på er galningar.

 

<3

Jag vet, jag vet, det var sjukt länge sen jag skrev. Så jag gissar att ingen ens följer min blogg längre. Det ska jag dock ändra på.

 

Så det har händ en hel del sen sist. Jag har flyttat, eller ja, både jag och min roomie har flyttat till ett större, finare och bättre hus. Jag ska dock flytta här ifrån. Först till pappa, vilket kommer bli spännande. Det var ju ex antar år sen vi bodde under samma tag sist. Jag uppskattar honom mer nu än jag gjorde när jag var 15, så det ska faktiskt bli kul att få spendera mina sista veckor i Sverige med Farsanballoo!

 

Jo det är det andra som hänt i mitt liv. Jag har provat på hela den här svenne grejen nu och kommit fram till att det är inte så jag vill leva mitt liv. Så jag ska börja jobba som reseledare igen. Dels därför jag bestämt att blåsa liv i den här gamla bloggen igen. Och för att jag saknar att skriva!

 

Har varit hemma från jobbet en vecka och varit sjuk, eller är väl fortfarande det fastän jag inte har tid med sånt! Så jag har tänkt en del. Har stundtals fått panik övet att mitt liv framöver måste få plats i en resväska igen, EN! Jag har provpackat och fått ännu mer panik. Jag har städat mitt rum och insett att jag kommer tycka det blir jobbigt att behöva flyttstäda var sjätte månad. Jag har även kommit fram till att jag kommer sakna min familj helt sjukt mycket.

 

Samtidigt har jag drömt mig bort. Bort till värmen, inte lika många måsten, inga räkningar, inget bheöva laga middag, tanka bilen och ja, ni vet sånt som vanliga dödliga måste göra. Jag ser verkligen fram emot guidelivet igen! Även om det kanske inte är det jag vill göra resten av mitt liv så vet jag att det är närmare det liv jag vill leva, än det jag lever nu.

 

Så håll i hatten kamrater snart kommer jag ha spännande, roliga och galna saker att skriva om igen. Och ni är mer än välkommna att följa mitt äventyr!

 

<3

 

 

Idag åkte delar av det gamla nagellacket av på jobbet. Så när jag kom hem till systeryster blev det till att måla om. Fortsatte i rosabandet tema. Men pimpade med lite (eller ganska mycket) glitter. 

 

 

Vad är det egentligen för radar män har? Det är som att dom känner på sig när vi (kvinnor) tänker ge upp dom. När man har nått det stadiet då man tänker "hör han inte av sig nu, så lägger jag ner", och vips så ringer telefonen. Irriterande! 

 

Vill vi eller vill vi inte ha er i våra liv? Ja, det är fan i mig miljonfrågan! 

 

Eller ni (män) som kommer på i efterhand att ni inte kan leva utan en speciell person. Well, tough for you! Ta hand om det du har, när du har det! Vem vet, imorgon kanske det är för sent.  

 

"But you only need the light when it's burning low. Only miss the sun when it starts to snow. Only know you love her when you let her go..."

Fick ett oväntat samtal idag. Fick mig att tänka tillbaka på en väldigt lycklig (och stundvis asjobbig) tid i mitt liv. Pratade gamla minnen, drömmar inför framtiden och om min kamel, Joshi! 

 

Jag önskar jag kunde tro på allt du säger och hoppas att du har förändras och ångrar allt det du säger du ångrar. 

 

Livet skulle vara så mycket lättare om jag älskade dig. Du får mig iallafall att skratt fortfarande. Det kommer jag alltid uppskatta hos dig. Du får mig att må så jävla bra! 

 

Målade om naglarna idag med nya färger och design. Nja, ganska nöjd blev jag. Även om jag inte tycker om rosa, så tycker jag det blur snyggt när man matchar med svart. Och vilken färg skulle rosabandet ha, om inte just rosa. 

 

 

 

Den här var roligast. Skuggfoto. Som jag och Emmie hoppade omkring där inne. 

Moster har lite svårt att se vad som händer. 

 

Tror visst att Mammi har krympt. Eller? 

 

Ungefär såhär jag känner mig när jag sitter på en vanlig stol med. Når aldrig ner med fötterna! 

 

Abbe sitter och pluggar lite. Eller? 

 

Fett cool spegel! Jag och Emmie har ganska lika drag i ansiktet. Gjorde även en liknande grej med mamma. Vi är skrämmande lika!

 

Två fina fiskar hittade jag i ett akvarie. 

 

 

 

 

 

Jag har inte köpt något rosa band än. Men har blivit inspirerad av alla band man ser överallt. Så har fixat lite.