Eskimoa

Imorgon ska jag och Manolo ( i sällskap med Ros-Marie från Julie Rescue) åka och titta på det som kanske kommer att bli Manolos nya hem. Jag kan inte ha kvar honom, det fungerar inte. Känslorna är väldigt delade över det här. Jag känner mig som den största svikaren och så är jag så oerhört besviken på mig själv för att jag inte klarar att ha honom kvar. Ni ska dock veta att jag verkligen försökt, men han kan inte vara ensam. Jag är så jävla ledsen över det här han som har fäst sig så vid mig, och jag vid honom. Förhoppningsvis kan han fästa sig vid sin nya familj och kanske få det bättre. Sorgen och saknaden kommer iallafall sitta kvar länge. Frågan är, kommer jag någonsin komma över det här? Jag känner mig så jävla misslyckad.

Jag vet vad ni tänker: Du skulle tänkt över det här innan du skaffade hunden. Och ja, jag vet! Det kanske jag skulle ha gjort, men då visste jag inte att han inte skulle kunna vara själv och jag erkänner, jag blev kär direkt. Jag kunde inte låta någon annan få ta honom. Han var ju min hund.
Förlåt mig Manolo, jag klarade tyvärr inte av det och det skär i mitt hjärta att lämna dig ifrån mig, men jag har inget annat val.

Tre nätter i rad har jag gråtit mig till sömns med dig tätt intill mig (tills du tyckte det blev för varmt och hoppade ner på golvet). Du har gett mig så mycket glädje men även ilska. Du är inte kul att ha och göra med när du härjar runt och bajsar på golvet. Men när du ligger här i sängen så fridfullt och tittar upp oskyldigt med dina små bruna ögon då tar du dig längst in i mitt hjärtat och ger mig värme. Då glömmer man ganska fort hur jobbig du kan vara.

Tomheten och saknaden kommer bli stor. Jag kommer ,tro det eller ej, sakna när du väcker mig på morgonen, med din stinkande andedräkt, och slickar mig i ansiktet. Att se sig hoppa runt sådär ivrigt och med så mycket energi som bara du kan, dina dans moves, ditt gnällande, din lycka när du får jaga kottar (och allt annat matte slänger iväg), när du står där och lyfter så där gulligt på öronen med huvudet på sne när man pratar med dig, ja, jag kommer att sakna allt med dig!

Du är den finaste, bästa, gulligaste, roligaste och snällaste hund man kan tänka sig. Tack för den här tiden, du förgyllde verkligen mitt liv!

All min kärlek till Manolo II, vildhunden från Spanien.