Eskimoa

Vad ska jag säga? Livet är härligt i Bodrum. Vi bor för tillfället på ett hotell i Gümbet. Vi har varit och studerat olika utflykter vi kommer att sälja. Har bland annat varit i Efesos som är någon as gammal stad. Igår var vi iväg och åkte båt i sötvatten, tittade på blåkrabbor och jättesköldpaddor. Vi fick även prova på lerbad på ett ställe. Annars hänger jag mest med mina nya kolleger, som för övrigt är awesome. Har en känsla att den här säsongen kommer bli fantastisk.
Idag ska vi flytta in till våra lägenheter. Det set jag fram emot. De ska tydligen vara super fina och ligger tre minuter ifrån stranden. Vad mer kan man säga? Finns inte så mycket att tillägga. Livet leker!

Nu ligger vi vid poolen. Jag väntar på min omelett som jag just beställt in, dricker coola light ur glasflaska med sugrör. Igår var vi ut först till "våran" bar Out back. En halv turk och halv australienare som äger den. Efter det gick vi till en karaokebar som var väldigt rolig. Emellan låtarna gjorde vi olika danser tillsammans med en av bartenretna. Kan för övrigt säga att det inte hänt något i musikväg de senaste 10 åren i Turkiet då Tarkan fortfarande verkar vara populär. Vi gjorde någon turkdans. Det var väldigt roligt faktiskt. Sedan dansade vi på led i hela baren och ut på gatan till "Joana give me hope".

Nu ska jag äta! Over and out.

Solen skiner, det är varmt, jag ska kil ner och äta frukost med mina nya kolleger. Ledig fram till klockan 13, då ska jag och Jim (som inte kommit än) studera Bodrum. Ikväll blir det hamam!

Shit vad jag har blivit dålig på det här. Blogga verkar inte vara min starka sida längre. Kan vara för att jag aldrig gör något nytt nu mera. Eller jo, jag började gymma där ett tag. Signade upp på ett jätte bra gym och la till spa grejen. Spenderade ungefär lika lång tid i spat som på gymmet. Fett skönt! Nu har det dock varit dåligt med gymmandet på sista tiden. Slutet på förra veckan spenderade jag men en väldigt söt gutt. Och den här veckan är jag bara lat.

Nu är det inte lång tid kvar på den här ön. Imorgon ska vi ha kick down. Vi ska åka på en piratbåt, grilla på stranden och festa i Gigantes. Ska sova över där på hotell. Det blir säkert sjov!

Ja som sagt, jag har inte så mycket att skriva för stunden. Kan bara tillägga att jag tappade min svenska mobil i toaletten igår. Så ja, den fungerar mindre bra numera. Och nej ni behöver inte oroa er för att jag skulle fått kiss på fingrarna, den ramlade ner efter jag spolat. Tragiskt att det skulle sluta såhär med min älskade mobil som jag haft i cirkus sex år! Vad ska jag nu skaffa lix? iPhone eller?!

Som sagt, inte mycket som händer här. Kanske jag kan komma med något bättre efetr kick down:en.

Ha det så bra så länge mina trogna läsare! (pappa och mamma) =oP

Vem sa något om semester? Jag är ledig från jobbet och hemma i Sverige, men semester skulle jag nog inte kalla det. Här är det fullspeckat schema som gäller. En vecka är väldigt kort tid och jag har (inte för att skryta) väldigt måna vänner och en stor familj.

Men nu, för att skryta lite så vill jag bara berätta hur fantastiskt awesome jag är. Igen visste om att jag skulle komma hem. Förutom Camilla som fick det ärofyllda uppdraget att hämta mig på flygplatsen. På vägen upp från Götet (där jag olyckligt nog var tvungen att mellanlanda) till Arlanda så chattade jag med min mamma och lillasyster på Facebook. Up in the air lix. Brilliant idé att ha wifi på flygplan, resan blir så mycket kortare då. Förstår dock inte hur det där fungerar. Hur som. Min lillasyster frågade mig när jag egentligen skulle komma hem. Jag svarade som jag gjort de senaste två veckorna; snart. Den här gången var snart dock väldigt snart i jämförelse med de tidigare gångerna. Cirka en timma senare klampade jag in genom dörren i Timmerbol. Min lillebror som stod i köket tittade på mig, som om han såg ett spöke. "Va fan!", var de ord han fick fram. Efter det blev jag överfallen av kramar av familjen.

Idag fortassatte jag att överraska. Imorse åkte jag med min mamma till förskolan. Än en gång såg folk på mig som att de sett spöken. Jag blev dock väldigt kärt emottagen. Barnen började prata på som att det var igår jag såg dem senast, och kramarna haglade. "Moa, du vet väl att jag är Aik:are". Det var öppningen till samtalet vi hade sist jag såg dem. Jag och några pojkar brukar alltid retas med varandra. Eftersom jag är Djurgårdare och låtsas typ dö så fort de säger Aik. "När jag fyller år ska jag ha en Aik tårta". Åh "mina" fantastiska barn, jag tycker om er så mycket, trots att ni hejar på Aik.

Efter några timmar på förskolan var det dags för nästa överraskning. Min älskade storasyster var hemma och sjuk. Jag lånade mammas bil och åkte det för att surprisa lite. Hon såg bilen i fönstret och konstaterade ganska fort att det inte var mamma som körde. Utspringandes från dörren kom hon och omfamnade mig. Sen kom Emmie hem, sen Gotte och senare kom Albin förbi en snabbis. Vi lurade även pappsen till att komma till Lina. När han steg in genom dörren hoppade jag fram. Det blev en lång kram.

Jag tog även en snabbis förbi Bobbo. Det var Simon som öppnade. Jag hade hittat en katt utanför som jag bar upp. Jag höll fram den och fråga om det var deras. Nej, sa han och stängde dörren. Tror nog inte att han tänkte på att det var jag. Jag drog tag i handtaget och sa: Hallå! Sen klampade jag in. Annika frågade vem det var. "Det är Marry, som kom med en katt", sa han och flinade. Bobbo förstod inte att det var jag förän jag stack in nyllet i köket.

Jag behöver nog inte säga att det varit en fantastisk dag idag, men jag gör det ändå: Det har varit en fantastisk dag idag!

Imorgon blir det fika med Samar i stan, sen Fyrishov med Emmie och Albin, efter det blir det middag med Jessica. Som sagt fullspäckat schema. Men det ska bli så fantastiskt kul att träffa alla!

Ja må hon leva ut i hundrade år… Eller, jag tror inte jag vill leva tills jag är 100. Men 90 kanske, om jag fortfarande är snygg då. Haha. Nu tular jag bara med er. Sjugosju när hände det? Visste ni för övrigt att det är jätte svårt för danskar att säga 27? Jätte sjov att höra. På dansk säger man sjyvogtyve.

Vilka år det har varit. Tänkte tillbaka på mina födelsedagar som varit. Det är inte många man kommer ihåg men några. När jag fyllde 15 firades jag med äggning och vatten av kompisarna i skolan. Jag fick mumsmums med ljus i av "mattanterna", två yngre killar, och Angelica tvättade mitt hår med såpa. Min 18-årsdag gick jag ut i Sthlm med min syster, hennes kompis Ninia och min dåvarande pojkvän Hajir. När jag fyllde 20 fick jag en hejdundrandes överraskningsfest. 23-årsdagen var min första dag i Libanon och Ashraf bjöd på tårta på Tmarbota. 25-årsdagen firades i Nya Zeeland. Ronja och Anna-Maria kom hem till mig med tårta som de bakat själva! På kvällen var jag på middag med min host family. Förra året bjöd jag på fika hemma hos min syster Lina, dom var dock inte hemma. Kommer inte ihåg vart de var. Men övriga familjen och vännerna var där. Jag tappade min Nikon kamera i golvet.

Nu är jag här på Teneriffa. Och han nyss insett att jag inte vet hur man stavar det på svenska , har alltid skrivit Tenerife. Har fått mitt första födelsedagskort som är skrivet på danska. Min fina granne och nyfunne vän Rikke hade lagt det, tillsammans med en öl, utanför min dörr i morse. Det är även första gången någon (några) sjungit "Ja må hon leva" till mig på finska. Ninni, min kollega, och två finka Bamsebarn sjöng den för mig på jobbet.

Visst är det fler födelsedagar jag kommer ihåg, men de här var nog de som etsat sig fast i minnet bäst. Tack alla fina för era gratulationer och tack för att ni finns och har funnits i mitt liv under alla dessa år. Jag är lycklig som har er. Nära eller långt borta spelar ingen roll, ni finns alltid i mitt hjärta.

Nu blir det ut och dricka en öl eller två. Imorgon blir det middag på något asläckert ställe. In my mind, men det blir säkert Malibu.

Over and out - nu simmar den här fisken vidare.

Det gäller att uppskatta det lilla som livet erbjuder också. Jag tänkte på det när jag åkte hem i bilen efter en lång dag. Jo den var lång på riktigt. Åkte hem vid 19.15 ifrån kontoret. Hur som. Jag hatar att inte lyssna på musik i bilen. Men jag ogillar även väldigt mycket dålig musik och det är nästan värst när det brusar. Så i rondellen efter att ha flippat runt på alla kanalerna cirka 20 gånger. Så vips! Ur högtalarna kommer "Breakfast at Tiffanys". Lycka! Minst sagt.

Nu sitter jag på Sportbaren nere på gatan, med en nyfunnen vän. Dricker en kall och hoppas på att få beställa mat. Gärna idag. Men Spanien, vad ska man säga; mañana mañana…

Vilket dygn jag haft! Vet inte vart jag ska börja, eller sluta. Känns som att dagarna, nätterna och allt flyter ihop. Men jag ska försöka börja där jag minns att det hela startade.

Amira kom och hämtade oss på jobbet för vi skulle skjutsa henne till flygplatsen. So far so good. Men när vi hoppar in i bilen berättar hon att hon påvägen till hotellet krockat med en taxi. Polisen var inblandad och taxi chauffören galen. Ingen större fara skedd, tack och lov, en reva på bilen bara. Amira var aningen skakad men det gick fint på vägen till flyget. På flygplatsen hade vi vår sista måltid (för den här gången) på Burger King. Det tycks ha blivit någon tradition när jag skjutsar folk till flygplatsen. Det blev ett kort farväl utanför kontrollen. Inga tårar, Amira sa att det var förbjudet. När jag kramat om henne mitt hårdaste gick jag och Sandra mot bilen. Och runt hörnet kom tårarna. Jag hatar avsked, även fast jag vet att vi ses igen.

När vi lämnat flygplatsen åkte vi till Los Christianos och en affär med massor av maskeradkläder. På kvällen var vi bjudna på fest med Disney tema. Det enda vi hittade var slampiga kostymer med nunnor med tillhörande piska (eftersom alla nunnor har piska, eller?), sjuksköterske kläder i lack och liknande. Ni kan tänka er själva. Vi ryckte åt oss en varson one piece. Jag tog en zebramönstrad, med zebrahuvud och svans på. Hon tog en dalmartiner. Fett snygga!

Efter det körde vi hem, parkerade bilen på gatan vid parkeringsplatsen, då det alltid är fullt där på dagarna. Det gick bra, Sandra var fett grym på att fickparkera. Vi gick hem och vilade oss lite inför kvällen. Vid åtta tiden skulle vi hämta Nadia på den norra flygplatsen. En tjej ifrån Blue Academy som är här och semestrar lite. När vi kom ut till parkeringen så var bilen borta!

– Sandra vart är bilen? Vi parkerade den där den där röda bilen står. Våran bil är blå!
– Är du säker på att det var där vi parkerade den, sa Sandra lite nervöst. Även fast hon visste att det bar där vi parkerat den.
Vi tog en sväng till parkeringen och klurade på vart den kunde vara.
– Moa, är du säker på att det var idag vi parkerade bilen där?

Vi var säkra båda två att det var precis där vi parkerat den tidigare på dagen. Självklart började vi läsa på skylten. Det stod på spanska men tiden förstod vi. Vi insåg ganska snabbt att de fört bort våran bil. Vi ringde våran chef som sa att vi skulle ta en taxi och att chauffören förmodligen skulle veta vart han skulle köra oss. Låt mig tillägga att vi var båda utklädda i våra one pieces! Vi gick ner till taxibilarna och försökte förklara vart vi ville åka. Tack och lov visste han vart han skulle köra oss.

Utanför stället där de hade bilen stod vi och skrattade hysteriskt samtidigt som vi ringde på porttelefonen. "Onely one can come in", sa en röst innifrån bygnaden. Jag gick in, eftersom hundar inte var tillåtna. Haha, den stackars kvinnan som satt där inne måste trott vi var höga. 63,10 € senare hade vi våran bil. Vi kommer med all säkerhet inte felparkera igen!

Kvällen fortsatte borta vid bananfälten där mina fina BV kolleger bor. En zebra, dalmatiner, galen papegoja, Hercules, Mimmi, Musse, Aladdin, ett gäng med älvor och diverse andra disney figurer festade loss. Natten fortsatte på en bar där jag träffade en mycket trevlig engelsman. Klockan 6.20 fick jag för mig att ringa min lillasyster. Inte långt efter det åkte jag hem.

Det var en väldigt lyckad kväll/natt/morgon. Vi hade väldigt roligt och om någon undrar vilken zebra jag var, så var jag den till höger. I morse fick Sandra ruggby-tackla mig ur sängen. Det ska hon ha stor cred för. Hon berättade senare att hon var lite orolig att jag skulle slå henne. Men skam den som ger sig! Fem minuter senare var jag uppe och tio efter det var vi påväg. 

Ja vad ska man säga? Livet leker och jag gillar det. Imorgon blir det nya äventyr fast i nyktert tillstånd.

Puss och hej - zebra-tjej!

Ojoj... Så mycket som händer så jag hinner ju inte interneta. Och nu är det helt omöjligt att få med allt som hänt, utan att det här ska bli en novell. Jag ska försöka dra det lite kort…

Mamma, Jonas, Jessica J, Angelica och Rike har varit här. Det var helt fantastiskt att ha dem här. En av de bästa dagara jag haft här på ön var när vi alla låg en hel dag på stranden och chillade. Tänk att få ha ledigt och bara spendera en massa tid me några av dem man älskar aldra mest. Jag träffade ju fantastiska lilla Rike för första gången också. Jag såg dem nedanför min ballkong och tårarna kom i ögonen när jag sprang till hissen för att möta dom. Vilken härlig bäbis!
Det är så roligt när man träffar "gamla" vänner och familj sådär. Även fast men inte träffat dom på flera månader så känns det som att det skulle vart igår när man sitter och pratar.

Inte långt efter de åkt hem kom ett annat kärt återseende. Jessica B var här på besök, igen. Fast denna gång bodde hon inte hos mig. kanske inget du/ni kommer ihåg, men jag berättade om en "kärlekshistoria" (kind of) som inträffade förra gången hon var här. Hur som har det varit så kul att ha henna här igen. Vi har varit ut och bara umgåts och det har varit helt fantastiskt.

Jag, Sandra och Amira har även vi varit på äventyr. Vi åkte till ett ställe som heter Monkey park. Det var en väldigt häftig upplevelsa. Man fick gå omkring inne hos aporna. Vi matade, kramades och gosade med dem. Det är absolut någonting jag kommer göra igen innan jag lämnar den här ön. Vi såg även en apa som runkade och åt sin sperma, en annan som bajsade i sin hand och åt upp det! Men ja, så kan man också göra, tydligen.
När vi var där bland aporna blev jag väldigt frestad att flytta till Beirut och köpa mig en apa. Jag kunde liksom se bilden framför mig. Jag och min apa i en lägenhet på typ Hamra street. De säljer apor på gatan i Libanon. Fast man kanske ska läsa på lite om apor först. Men tänk, jag och en liten "Herr Nilsson". How sweet!

Det händer även tråkigheter här på ön. Vår älskade Amira ska lämna oss. Tidigare än beräknat. På fredag åker hon till Helsinki för att spendera två nätter i ett iskallt Finland, för att sedan åka vidare till Thailand. Det känns jätte tråkigt faktiskt. Jag får tårar i ögonen av att bara tänka på det. Så på flygplatsen på fredag vill jag inte ens tänka på hur mycket jag kommer att gråta! Can  NOT! Jag är ändå glad över att jag är halvledig på fredag så jag kan skjutsa henne. Det är ju inte ett farväl, utan på återseende. Har dock lite svårt att föreställa mig mitt liv här utan henne. Känns sorgset. Kommer sakna hennes galna skratt, när hon kommer över till våran lägenher i handduk eller underkläder, med det där finurliga smilet på hennes läppar. Jag kommer nog inte sakna hennes bilkörning. Haha! Men det kommer bli väldigt tomt här utan Amira.

Inte nog med det! När Amira åkt så åker min kära roomie på semester veckan efter. Vad ska jag göra här utan dom? Mina finaste! <3 Jag kommer vara helt nere i två veckor. Fast Sandra kommer ju tack och lov tillbaka!

Ja det är väl ungefär det som hänt i korta drag. Ska försöka uppdatera lite oftare framöver. Något jag ofta säger (skriver) men har lite svårt att leva upp till. Jaja... FB finns ju, så det går väl ingen nöd på er.

Puss på er mina hjärtegull!!

Idag fick jag reda på min sommar destination. Bodrum, Turkiet. Det kommer bli awesome! Känns lite konstigt att man ska vara här i tre månader till. Nu har man ju bara tankarna där borta. Men det är mycket som ska fixas innan jag kan åka. Visum, som måste göras personligen på ambasaden. Så en Stockholmsresa vore på sin plats.

Nu ska jag försöka "släppa" Turkiet och leva i nuet. Ingenting jag lyckats med tidigare, då mina tankar alltid är på vift någon annanstans. Jag ska iallafall försöka njuta så mycket som möjligt av tiden som är kvar här med mina vänner. Teneriffa har fortfarande mycket kvar att ge. Och nog är jag inte redo att lämna den här ön än.

Ikväll blir det till att fira lite med utgång. Tror dock inte att jag blir så långvarig. Det är en dag imorgon också. Haha... Var bara tvungen att skriva så för att det lät så vuxet. Den sista tiden här ska jag verkligen kämpa för att få upp scorsen på vårt hotell. När jag lämnar landet ska jag lämna det med huvudet högt!

"Svenska flicka söt som sockerdricka." - valfri turk som säljer oäkta märkeskläder.

Jag skulle nog säga att mitt team består av min, Sandra och Amira. Vi är ett väldigt bra team, och jag är glad att jag får ha just dem så nära i mitt liv här. Igår var vi however på middag med hela vårt team. Vi är ett ganska härligt gäng ändå. Även om vi inte träffar varandra så ofta så gillar jag dom. Insåg att jag faktiskt vet vad alla heter! Vi var på någon restaurang som hette något med apa. Maten var inte så bra. Men efterrätterna och efterdrinken var rysligt goda. Drinken var bäst! Cocos och jordgubb. En perfekt blandning av syrligt och sött. Mums!

Idag har jag lärt mig, ännu en gång, varför man inte ska använda uniformen när man inte är på jobbet. Amira och jag åkte en snabbis till köpcentret i närheten där vi bor. Och när vi var inne på Macadonia (ICA typ) kom det fram random svenskar och ställde frågor till oss. Den första frågade om det finns klorin i Teneriffa. Den andra frågade: "Har ni Nivea kräm". Eeh?? Menar hon om vi har det hemma då, eller trodde hon att vi jobbade på Macadonia? Men serviceminded som vi är hjälpte vi till så gott vi kunde. Och Nivea krämen stod ju faktiskt på hyllan mitt emot mig.
Det var den andra, eller första goda gärningen på dagen. Den andra (eller tredje) kom på parkeringen. Jag vet att det bor två ryska gubbar vid soptippen. En av dem frågade efter pengar av mig en gång. Idag tog jag initiativet att gå fram och se om de var "hemma". "Hello", ropade jag, i avsaknad av dörr, så jag kune inte knacka. En stackars skrupplig gubbe kikade upp ifrån sin "säng". "Oh, I'm sorry sir, did I wake you up?, I just want to give you some money." När han tog sig upp från madrassen, insåg jag att han hadde ont i benet. Jag kände mig jätte dum att jag först väckt honom, och sen fått honom att gå fram till gallret, för 1 euro. Imorgon ska jag nog ge dem mer pengar. Om de är hemma.

Annar är väl livet ungefär som vanligt. Jag är förkyld, som vanligt. Jobbet är dock inte som vanligt, eftersom min fina Sandra (kanske) brytit armen och måste vara hemma. Idag är vi inte på kina restaurangen, som vanligt. Utan vi har tagit oss hela vägen ner till stranden och sitter på en restaurang här. Nästa vecka blir väldigt ovanlig. Då kommer min mamma och pappa Jonas och bor med oss. Samtidigt kommer Jessica J, Angelica och lilla Rike! Tänk vad mycket lycka som ryms på ett och samma plan. Om de nu åker med samma plan? Jag hoppas så mycket att jag får ledigt nästa vecka!

Nu ska jag gå och snyta mig. Sen blir det vidare till Donken för eftrrätt! M&Ms McFlurry. Hur gott låter inte det?!

Det har varit en händelserik dag idag. Vi tog oss äntligen iväg på en ridtur. Ut bland bananfälten begav vi oss. Hon som red med oss hade en väldigt busig häst som bocka och sparkade bakut. Jag som var bakom höll mig på replängds avstånd. Det blev som ni förstår inte så mycket galloperande på den utflykten. Men när vi kom tillbaka fick jag, Sadra och Amira ta en sväng i padocken. Och jävlar vad det blev fart! Sandras häst skena, bocka, sparka bakut och vips, så for min kära roomie i marken.

20 minuter senare befann vi oss hos doktorn. Beskedet vi fick av "våran" doktor (där företaget går) var att armen var bruten. Vi åkte vidare till det stora sjukhuset till en "specialist". Och sidärja, armen var inte bruten längre(?) Jag har ju skrivit innan om min vistelse hos doktorn. Någonting inom mig säger att man inte ska lita på spanska läkare. Så ja, det är lite oklart om min Sandras arm är bruten eller inte. Känns inte så trygt. Hon är rolig att titta på iallafall. Läkaren gav henne en sån stödgrej man har runt nacken. Den se ut som någonting en 5-åring gjort i någon pysselverkstad.

Jag hoppas hon blir bra snabbt så vi kan ge oss ut på prärien igen. Inte för att jag tror att en bruten arm skulle hindra Sandra ifrån att rida, men jag tror inte att det är så bra. Förutom den "lilla" insidenten så var det väldigt roligt idag. Vi alla satt där på hästryggarna och bara mös. Solen sken, vinden fläktade i håret och inte en enda gång pratade vi jobb eller andra tråkigheter (Emilia). Livet är bra härligt ibland!

Puss hej - 4-ever hästtjej. =oP

Ps: Hevonen, betyder häst på finska.

God Jul, Gott Nytt år och Glad Påsk. Ja, jag säger glad påsk också för jag bloggar tydligen inte så ofta numera. Julen var över fort. Blev inget riktigt julfirande. Vi hade middag hemma med mina tjejer, och Emilia. Hemgjorda köttbullar, kyckling och sallad bestod vårt julbord av.

Nyår firades med alla TUI människor här på ön. Vi var på dragshow med middag. Firade tolvslaget där och sen blev det fest. Jag tog det dock ganska lugnt. Hjälpte en överberusad snubbe in i en taxi och skickade hem honom, för att två timmar hitta honom på exakt samma ställe. Vet inte riktigt vad som hände där.

Det nya året har jag hunnit bråka med en taxi chaufför, som kallade mig POTA. Aja baja på honom! Hängt med vänner, vi åkte på en liten tur med bilen och hade det jävligt chill. Jag har även hunnit bli matförgiftad, kräkt som en apa och fått ripuli. Men nu är det stabilt!

Det är även hög tid att söka ny destination. Så vem kommer och hälsar på mig i Turkiet, Kreta eller Cypern? Eller någon helt annan stans. Valen är många...

Känns lite konstigt att jag om cirka två veckor kommer veta vart jag ska åka härnäst, nu när man börjar känna sig som hemma här. Antar att det här är en känsla man får vänja sig med. Men det är ju lite såhär jag vill leva mitt liv; ett ständigt förflyttande. Inte för länge på ett och samma ställe. Fast inners inne längtar jag nog efter den dagen då jag vet att jag bara vill hem (var det nu än må vara) och skaffa mig ett liv på en fast plats.

Jag pratade med min kära vän Adam idag. Han tyckte jag skulle ta upp journalistiken igen: "Så frågvis som du är...", sa han. Han tyckte även att jag skulle göra något djupdykande reportage i Iran. Vet inte riktigt om jag tycker lika. Men nog måste jag erkänna att jag saknar det. Som fan! vissa stunder. Det går nog inte en enda dag då jag inte tänker på Palestina. Det kommer nog alltid vara det bästa och värsta jag gjort i mitt liv.

Men ja, god fortsättning på er!

Anledningen till att jag inte uppdaterat så mycket på sista tiden är för att jag haft besök. Först var Camilla och mamma Ewa här en vecka. Den svischa förbi så for att jag knappt han uppfatta var den tog vägen. Det var jätte trevligt att ha dem här och jag passade på att ta ut lite semester samtidigt.

Jag berättade tidigare om att jag skulle vara med i ett luciatåg, sagt och gjort. Ewa och Camilla fick vara med på genrepet den 12 de, dagen innan de for hem. Vid det här laget hade jag varit lite förkyld ett tag. Den 13 de när de åkte kom min kära vän Jessie B ifrån kylan till "min" varma ö. Som den här veckan varit väldigt solig. Tråkigt nog hade jag vid det här laget blivit tokförkyld med 38° feber. Men viking som man är så tog jag mig igenom alla fyra luciaframträdanden, kraxande som en kråka på slutet. Måste erkänna att det blev en del mimande. Jessica följde trogsamt med på alla med kameran i högsta hugg.

Dagen efter åkte jag till doktorn, vilket jag redan skrivit om. Så den historien behöver jag inte ta igen.

Nu börjar jag äntligen komma på bättringsvägen. Tyvärr har Jessie lämnat ön. Och det är en historia i säg. Nästan som en kärleksfilm kan jag avslöja. Känner inte riktigt att det är min "story to tell".

Idag (söndag 18/12) har vi slappat på stranden. Vi har hittat en strand längre bort som jag gjort till min favorit. Det är en liten strand som ligger cirka 20 minuter (med bil) ifrån oss. Inga turister, inga jobbiga människor som vill sälja på en krimskrams och billigare solstolar. Jag börjar känna mig hemma här nu. Har hittat "mina ställen", har mina vänner och livet är inte alltid lätt, men det går.

Jag saknar er där hemma ofta, jämt och hela tiden. Fast samtidigt är jag glad att jag är här. Jag är glad för mitt liv här, jag är glad för de vänner jag fått, som jag förmodligen aldrig skulle ha träffat om det inte vore för just det här.

För att vara lite töntig (vilket inte alls är likt mig ;op) ska jag avsluta med ett citat.
"Livet ska vara som en fjäril en sommardag". – Kim Novac badade aldrig i Genesarets sjö.

15/12
Efter att varit förkyld i cirka en vecka, med hosta och svårigheter att ands, tog jag mig beslutet till att åka till doktorn. Camilla upptäckte att astma pulvret jag satt och drog i mig innan var två år gammalt så det kändes som ett bra beslut att ge doktorn en visit.

Med Amira vid min sida tog vi oss till doktorn efter en väldigt tung arbetsdag. En spanjorska med långt svart hår, jag tyckte mig känna röklukt ifrån tog emot oss i rummet. Doktorn började med att fråga mig hur det låg till. Sedan lyssnade hon på mina lungor och sa någonting i stil med "Ojoj!" Hon förklarade att mina lungor inte mådde bra och att den vänstra var sämre än den högra. Jag frågade om jag kunde få astmainhalator för min förkyldnings astma. Varpå hon svarar att jag inte har astma. Hmm... Konstigt att läkarna i Sverige gett mig det de senaste fyra åren.

På receptet skriver läkaren ut någon fort av antibiotika piller och någonting mer. Den ena medicinen ska jag ta tre gånger om dagen i en veckas tid, den andra ett piller på morgonen i tre dagar. Jag har ingen aning om vad det är eller vad för slags biverkningar man kan få - lappen är på spanska. Det känns inte helt bra att bara lita på en doktors recept, när man inte alls litar på den doktorn överhuvudtaget.

Det sista jag fick innan hon var färdig med mig var en stor spruta i baken. Kommer inte ihåg vad hon sa att den skulle hjälpa för. Den gjorde inte alls ont att ta. Men när jag satta mig ner kände jag mig ofokuserad och såg prickar framför ögonen. Två sekunder senare kändes det som allt mitt blod for upp till huvudet och det skulle sprängas. Det var så jävla obehagligt och jag började må illa. När detta hände var läkaren inte inne i rummet. När hon kom tillbaka berättade jag hur det kändes. Hon sa att det inte var någon fara och gav mig en inspritad bomullstuss att sniffa på.

Tack och adjö. Resten av dagen kändes lite luddig. Nog hjälper tabletterna jag fick iallafall för andningen hostan är dock kvar. Vilket jag också frågade henne om. Hon sa att medicinen skulle hjälpa mot allt. Ååh vad jag önskar att jag kunde träffa en svensk läkare. Jag gillar inte de här spanska metoderna.

En vända till

Som många vet är jag en ganska envis person, får inte jag som jag vill kan det bli problem. Så idag tog jag mig till doktorn än en gång. Denna gång var det en manlig doktor som tog emot mot mig. Han pratade inte engelska så en tolk var med. Jag berättade hur läget var och att jag ville ha astmainhalator och hostmedicin. Det tog väl inte mer än tio minuter så var jag ute därifrån med precis det jag ville ha. Gracias, señor!

Imorgon blir det tillbaka till jobbet. Inte helt 100% men nog fan ska det gå bra!

Depp perioden är över och jag ser ljuset. Jag var helt sjukt nere i söndags och hade mina tankar överallt förutom på just denna ö jag befinner mig på. Det var mycket småsaker som spelade in och jag kände att; Nu ger jag upp. Meeeen istället, tog jag tag i problemen och nu känns det så mycket bättre.

Jag har insett att folk bryr sig mer än jag trodde. I företaget, vänner (har faktiskt fler än en) och folk i allmänhet. Kändes så himla bra när jag skickade ett text till min chef om att jag ville prata. Och samma dag tog han sig tid för mig. Han lyssnade, hjälpte så gott han kunde och förstod mig.

Idag kom det även förbi en annan manager och kollade in vårt hotell, där kan vi snacka om att de hände saker. Han kom och styrde och ställde (inte med oss men med saker som behövde fixas på hotellet). Han gav oss också tips på hur vi skulle styra upp saker, lite idéer hur vi ska göra med klubbarna och klubbhuset. Det var så skönt att få höra vad han tycker vi gör bra och vad vi kan förbättra. Jag känner värkligen att att jag har alla fördelar att göra ett så jävla bra jobb som bara jag kan. Nu ska jag (och min kollega såklart) fixa och planera, och bara göra ett så sjukt jävla bra jobb så vi blir bäst på hela skalan! Oh yes, vi ska bli bäst! Och då må jag tillägga att vi redan nu ligger ganska bra till, så något rätt gör vi. Vilket vår chef påminde oss om senast idag. Det känns bra! Vi är bra, jag är bra, ska bara försöka påminna mig om det när jag inte känner mig så bra.

Nu sitter vi på en nyöppnad pizzeria precis nedanför där vi bor. As god pizza och gratis efterätt. Bättre än bra, skulle man kunna säga. Servitören är snygg också, tror dock han är bög, tyvärr. Men men... Han gör nog någon man väldigt lycklig. Snyggt ass, fina ögon, och en stor... personlighet. Han pratar bara spanska, men jag är helt säker på att han är trevlig.

Livet känns härligt igen och nästa vecka ska jag ta tag i det ytterligare.

Det är allt jag har här och det enda som håller mig kvar. Vist jag gillar mitt jobb, mitt liv och min livsstil är okej. Jag gillade mitt jobb i Sverige också. Mitt liv var också okej där. Jag älskar mina vänner hemma! Och min familj, det finns inga som er. Så vad fan gör jag här? Vad är det jag försöker bevisa? Vad vill jag uppnå med det här? Idag är allt bara piss. Jag vet inte farför, men jag mår piss!

En dag ledigt är det jag har. Den spenderar jag här på ett café och tänker på vad ni gör där hemma. Är i en konflikt med en av mina kolleger också. Varför? För att hon är en idiot. Och hon fick mig att förstå att här är man så jävla ensam. Jag är ensam, jag känner mig så jävla ensam. Trots att jag har människor omkring mig hela tiden. Vilka är dessa människor? Jag har ingen aning. Det jag vet om dem är vad de heter och vilket land de kommer ifrån. Ingen bryr sig egentligen. Jag bryr mig inte.

Man kanske bara skulle kasta in handduken, lyfta på hatten ock tacka för sig. Kanske kom jag hit för att inse; Borta bra, men hemma bäst. Nu vet jag vart hemma är!

Fick en o-överraskning när jag kollade på schmat för den här veckan. Ingen utflykt eller restaurang besök. Gör mig dock inte så mycket då jag är sjuk. Igår trodde jag tillochmed att jag var döende. I min fantasi har jag både haft en tumör i hjärnan, strupcancer, lungcancer och hjärtinfarkt. Jag skyller min hypokondiska sida på min kära mamma. Fast det var innan hon blev stålkvinnan hon hade de dragen. Idag känns det tack och lov bättre, har bara varit döende vid ett tillfälle. Tur! Men nog skrämde jag allt Liisa på jobbet idag. Jag fick en "hjärtattack", böjde mig över skrivbordet och sa lite lätt panikslagen; "I think I'm dying..." Fast hon hade tur (och jag med skulle jag vilja tillägga), ingen dog.

Just ja, det har jag ju inte berättat. Jag ska vara med i ett luciatåg. Det har väl inte hänt sen sisådär mellan-hagstadiet-ridskolan. På torsdag är förtsa träningen. Jag kommer vara bäst! Eller inte. Kommer nog vara den som sjunger upp iställe för ner i den där delen "Sanktaaaa luciaaa".

På tal om ridskola, så var jag och Sandralainen till ett stall igår. Tog oss en tid att hitta dit, men skam den som ger sig. Efter en liten (läs millång) detour på motorvägen, backe upp och backe ner, några felkörningar till vänster så var vi där. Mitt i banan-lunden-plantagen-odlingen - vad fan det nu heter?! låg stallet. Jaha och varför var vi där då tänker ni. Eller så tänker ni inte så, för att de flesta som känner mig vet att jag älskar hästar. Och lyckos mig, så gör även min roomie. Så vi har bestämt oss för att börja rida här.

I övrigt händer det väl inte allt för mycket spännande för tillfället. Det är upp och ner, mest ner på sistone däsvärre. Men nog går de över. Tror det har mycket att göra med att jag är förkyld (döende). Jag blir som en jävla karl då. "Och ni kvinnor snackar om att föda barn..."

Nu ska jag lägga upp lite fler bilder på Fejan. Tack hej - hypotjej!

I veckan var vi på en ny utflykt med jobbet. Denna gång åkte vi på någonting som jag sagt att jag vill se sedan jag kom hit. Kommer inte ihåg om de va någon reklamskylt eller vad det var. Hur som helst så åkte vi tillbaka till medeltiden. Det var hästar, riddare och vi åt med händerna. Det här är den absoult bästa utflykten vi varit på. Kan ha att göra med att jag älskar hästar och verkligen gillar "förr i tiden" när man slogs med svärd och ja, red på hästar. Showen var helt fantastisk. Fäktning, battles mellan riddare, och alla de där grenarna man har i tornerspel, som jag inte har någon aning om vad de heter. Under tiden tornershowen höll på satt vi och åt. Först på menyn var kycklingsoppa i skål, som vi fick dricka upp. Huvudrätten bestod att kycklingklubba, någon slags köttbit och potatis. Även detta åt vi med händerna. Vinet flödade och vi drack ur typ metallkoppar. Det var så jävla coolt! Alla som var och tittade var indelade i olika "lag" vi fick västar med olika färger. Så skulle man heja på sin riddare. Mitt lag, gul, hade den snyggaste riddaren, som jag för övrigt blev lite kär i. Jag hejade för kung och fosterland och skrek som om jag vore på en derbymatch. Det var så sjukt kul. Vet dock inte om Martin och Julian (som satt bredvid mig) håller med. De har nog numera tinitus.

Efter showen var slut så minglade vi lite. Vilket innebar att jag, Martin, Jonas, Julian, Sandra och Lisa satt och delade på vinflaskan Martin smugglat ut. Sedan var det någon flamenco dansuppvisning, som jag tyvärr missade. Jag och Martin satt och delade på en öl istället. Jo för att det var det enda vi hade råd med, då de inte tog kort.

Som ni nog förstår vid det här laget så var jag lite rund under fötterna. Så när min riddare helt plötsligt dyker upp i dörröppningen så tänkte jag inte över saken. Utan jag for upp ur stolen och skrek "min riddare", sprang mer eller mindre fram till honom där han stod och tog bilder med två barn. Efter barnen gått gick jag fram och förklarade. "I don't have a camera, I just want a hug". Varpå han svarar: "No english". Whatta fuck! Mitt hjärta brast och jag såg inte längre någon framtid med honom. Hur som helst så ville jag iallafall ha min kram. Så jag visade helt enkelt vad det var jag ville. Slog armarna kring mig själv. Och sen fick jag en kram av honom. Lyckan var total!

Resten av kvällen och natten tänker jag INTE skriva om. Riddar historierna tog slut där i borgen och resten av natten spenderades i ren 2000-tal anda, fulla ute på krogen, med andra fulla människor. Inget spännande alls med det.

Idag hade jag bara Bamsarna till klockan 12 och där slutade min arbetsdag. Kändes jätte konstigt att lämna kvar mina kolleger efter lunch. Men ack så skönt det var att gå hem. Tog en liten omväg och gick längs med vattnet. Tror att jag skulle kunna vänja mig med detta. Idag har jag bara tagit det lugnt. Har spenderat hela min lediga tid vid poolen där vi bor. Jag var tillochmed så modig att jag simmade några längder, helt själv! Eller helt själv var jag inte, det var ett pensionärpar som hoppade i. Nu sitter vi på kinarestaurangen som ligger precis nedanför oss och jag funderar på att gå hem snart och kolla på The Vampire Diaries. Har två avsnitt! Just ja, jag ska hänga min tvätt också. Så man gjort lite nytta idag.

Idag har det varit 31°C och strålande sol. Men inte fan är jag brun för det! Oh well...

Tänk vad mycke att nytt ställe kan göra. Istället för att bara trippa ner till Kinan så tog jag och min roomie med oss datorerna en bit längre bort. Vid gick ner för trapporna, ner för backen och längs med vattnet. Vi blev "inkastade" av en "inkastare" på en restaurang. Internet var vårt enda krav och det fick vi. På köpet fick vi även live musik. Kanske inte den bästa, men underhållande. Kul att även vi fått så mycket uppmärksamhet av de på scenen. "The swedish girls", "the girls with the computers", "Sex and the city"... Haha... Och som vi har skrattat! De tog även "mingelbilder", och Sandra dök nästan ner under bordet. Men nog blev vi med på tre bilder. En annan som dök under bordet, panikslagen, var jag. Det var en idiot som kom in med en papegoja på armen. Jag skrek förtvivlat och kastade mig ner under bordet; "Ta bort fågelhelvetet!". Sandras kommentar senare var: "Du gillar inte fåglar, eller?". Ja, så skulle man ju kunna uttrycka det, man kan också säga att jag hatar fåglar och tycker att det är ett väldigt onödigt, otrevligt och jävligt äckligt djur.

Nyss höll jag på att skratta ihjäl mig. Än en gång fick "the girls with the computers" uppmärksamheten. Denna gång av en försäljare. De går runt på gatorna och säljer krimskrams. Mestadels klockor som ser ut att de skulle gå sönder bara man tittar på dem. Han blev hur som förtjust i Sandra. Tog micken och förklarade sin kärlek. Sedan kom han fram och frågade vad hon heter. Han gav sig inte förrän hon sa namnet i micken. Efter det frågade han om hon var singel. Det var hon självklart inte! Då frågade han om hennes kille fanns i Finland. Sedan sa han att jag är din pojkvän i Tenerife. Det var där någonstans han som hade micken innan tog tillbaka den och sa: "You wish".

Tror att alla här vill ha Sandra. Känns tryggt att veta att hon går hem med mig inatt. Oj, vad alla är avis på mig. ;o)