Eskimoa

Tänk att det kan synas när man känner sig tom. Jag har haft så mycket på jobb den här sista veckan så jag har i princip jobbat och sovit. Det har varit jobbigt men samtidigt väldigt kul. Äntligen känns det som att man jobbat igen och det man gör spelar någon roll. Det kändes liksom inte som det på mitt förra hotell, det innan Kreta. Och i Bamseklubben känns det inte på samma sätt. Visst gör man en viktig insats i Bamseklubben med, jag skulle nästan säga att de har det viktigaste jobbet. Är inte barnen glada är inte föräldrarna det heller. Men jag ser det inte som en utmaning längre. Jag har ju varit "boss" den här veckan. Min chef var iväg en sväng så då fick jag hålla ställningarna. Nu är han tillbaka så jag kan gå tillbaka till att vara bara jag igen. Men så insåg jag det idag att här är jag bara Guest Relation och sen går jag hem. Jag har ingen fritid och vet inte riktigt vad jag ska hitta på när jag inte jobbar. Tänkte på vad jag gjort på mina andra destinationer och inser att jag saknar Ida och Hanna så fruktansvärt mycket! Jag har ingen att tjusa med här… Så ja, jag känner mig tom.

 

Jag hade glömt hur fantastisk denna ö är. Tänk att bara 45 minuter ifrån Teneriffa ligger en bit av paradiset. Naturenpåminner lite om den på Nya Zeeland. Helt fantastiskt! Kommer ihåg att mamma berättade om att Dagny varit där. Tänkte på Daggan hela dagen igår, tänk att få vara där med henne. Jag kunde liksom se mig henne gåomkring. Kanske hon var där med mig. <3

 

Jag kom att tänka på honom idag. Ni som läser min blogg vet kanske vem jag menar. Eller ni kanske kommar ihåg brevet jag skrev om för sisådär 2-3 månader sen. Eller inte! Haha... Jag har iallafall inte skickat det. Jag letade upp det idag och läste igenom det. Jag står fortfarande fast vid vartenda ord jag skrivit. Jävligt ful handstil jag har konstaterade jag också. Men men... Tänker inte skriva om det. Finns inget jag vill tillägga eller ta bort.

 

Jag saknar honom, jag saknar den fantastiska vän han en gång var! Han jag kunde prata om allt med, berätta saker för som man inte berättar för vem som helst. Han var ofta den första, eller sista jag pratade med när jag lämnade Sverige. När jag åkte till Nya Zeeland, när jag kom hem ifrån Palestina. När jag åkte hem ifrån Egypten var han den första jag träffade!

 

Synd att han inte finns längre…

 

 

Nu är jag tillbaka på Teneriffa. Känns märkligt men bra. Jobbar och bor på ett annat ställe än förra gången. Har en fin stor lägenhet helt för mig själv! Så nu är det bara att komma och hälsa på.

 

Idag har jag "studerat" Teide och Masca. Kändes lite som "walking down memory lane". Åkte förbi stället dit jag, Sandra och Amira åkte på impuls road trip, där vi  bland annat blev serverade bret and butter. Kom att tänka på min och Martins galna road trip genom Masca när jag var åksjuk och livrädd. Många flashbacks blev det under resans gång. Känns väldigt bra att vara tillbaka, lite som att komma hem. Man känner igen sig, hittar till saker och ting och kan vara lite "expert".

 

Idag lyckades jag ta mig upp i linbanan till Teide också. Det har jag faktiskt inte gjort innan. Ett litet mål med denna säsong blir väl att ta sig upp till toppen.

 

Nu var det vetkligen sista dagen på hotellet, och på den här ön. Jag var och tittade på paraden, åt middag en sista gång i restaurangen. Jag har haft kramkalas med underbara människor. Jag har även lyckats städa min lägenher, utan vatten! Nästan iallafall, det kom lite vatten då och då, så jag har faktiskt handskurat golven. Kände mig lite som hon det där hembiträdet hos Madicken; "Imorgon går jag till borgmästaren, där har de inga helvetesmaskiner!". Det var så hon sa om dammsugaren som Madickens (och Elisabeths) pappa köpt.

 

Nu ska jag gå och säga hejdå till söta Beata. Sen blir det en sista vända till "Rock house", min favoritbar här på ön. Blir den lilla rundan idag. Klockan 5 på morgonen kommer taxin och Suvi och hämtar mig. Tror att jag ska göra en favorit (not) i repris (not) och inte sova alls.

 

Idag var det sista dagen på jobbet. Jag har hela veckan sagt; det här var min sista (valfri dag) i Bamseklubben, det här var min sista (valfri show) med det här teamet. Idag hade jag min sista frukost på hotellet… Min sista middag var dock inte idag, men det var en mysig en. Det finns ett ställe som jag gått förbi många gånger och alltid sagt att "här måste jag äta någon gång". Denna gång blev idag.

 

Det känns fortfarande inte riktigt som att jag ska åka imorgon, och det ska jag ju inte heller iförsig, men tisdagen räknas inte då jag ska lämna min lägenhet vid 4 på morgonen. Imorgon ska jag packa, städa, tvätta (om det finns vatten), leta efter mitt pass och så ska jag åka och säga hejdå på hotellet. Det känns motigt att vakna upp till morgondagen. Det är kanske därför jag har extra svart att somna idag/natt/nu. Jag har sagt det förut och säger det igen. Det här är den värsta delen med mitt jobb: Att säga farväl. När man får den där sista kramen, som är lite hårdare än vanliga kramar och man känner sig sorgsen. Men imorgon händer ser, och så är det bara!

 

Så har jag bara tre dagar kvar på denna fantastiska ö. Vart tog tiden vägen egentligen? På ett vis känns det som jag varit här mycket längre än jag har. På ett annat känns det som att jag inte fått någon tid alls. Jag har träffat så härliga människor som jag gärna hade lärt känna bättre. Men nu är min tid snart inne att bege mig, kanske ses vi igen, kanske inte…

 

Jag är iallafall väldigt glad över den tid jag fått här. Och otroligt tacksam för att jag fått vara en del av det här även fast det bara var för en stund. Fast många av de jag mött här far ju även de till Teneriffa. Det känns väldigt bra! Och med mig till Blue Village får jag Nelli och Suvi. =o) Jag har en känsla av att det kommer bli en awesome säsong!

 

Jag blir så förbannad, ledsen, upprörd, rädd och förbryllad när jag läser om den här 15-åriga tjejen som blev gruppvåldtagen (?) på en hemmafest i Tensta. Hur kan det vara en oklarhet i hurvida hon blivit våldtagen? Det kanske är jag som är dum men jag tycker att det är ganska självklart att hon blivit det. När jag läser om dethär så blir jag så fruktansvärt rädd av många anledningar; Hon hade lika gärnat kunnat vara jag! Att det inte förvånar en att något sådant händer, för att det är så vanligt. Att jag varje gång jag läser om något sådant så tänker jag automatiskt att det inte längre handlar om "tänk om jag skulle bli våldtagen", utan mer, "undrar när detta kommer att hända mig".

 

Jag är väldigt envis och bångstyrig och jag hatar att vara rädd så jag vägrar att vara det. Så jag går ju till exempel själv om nätterna ibland. Jag har för det mesta nävarna knytna så hårt att knogarna vitnar. Ibland har jag nycklarna mellan fingrarna (som ett slags knogjärn), nuförtiden äger jag dock bara en nyckel så det gör nog inte så mycket nytta. Jag tänker ofta på alla de program man sett om självförsvar, hur man ska rikta armarna, hur man tar sig låss ur ett strypgrepp, tips på vad man säger till en gärningsman för att få honom "ur balans".

 

Sist jag gick hem ifrån jobbet när det var mörkt plockade jag på mig en sten. Jag gick och vände och vred på den för att se vilken sida som var bäst att slå med.

 

Är inte det jävligt sjukt igentligen? Att jag som kvinna inte ska kunna gå hem ifrån jobbet utan att ha dessa tankar i mitt huvud? Att jag ska behöva vara rädd att någon ska komma och förgripa sig på mig. Samtidigt så känner jag mig löjlig över att jag går där med stenen i handen och tänker "Moa, vad paranoid du är". När jag sedan kom in på gatan där det är upplyst, folk och affärer tänkte jag slänga stenen. Men då kom jag på att det kommer ett nytt litet stycke längre fram på vägen där det blir öde igen. Och inte tala om den sista sträckan upp till mitt hus. Hur tragiskt skulle inte det vara att bli våldtagen där.

 

När jag väl har börjat tänka i de här banorna kan jag inte sluta. Hela vägen hem går jag och tänker på hur jag ska övermanna gärningsmannen, tänkbara ställen han kan dyka upp på, tänk om det skulle vara fler än en… Det hela slutade med att jag hade kvar stenen hela vägen upp till mitt hus, när jag kom fram till trapporna slängde jag stenen i buskarna och sprang upp.

 

Tanken brukar också slå mig att tänk om jag lyckas ta mig fri från gärningsmannen, jag slår ner honom med min sten och sen kanske det är jag som blir dömd istället!

 

Det är fan inte konstigt att det är så få som anmäler en våldtäkt. Men vet ju liksom inte om man har rätten på sin sida eller inte. Jag vet helt ärligt inte vad en våldtäkt är! Eller jag vet ju vad jag anser vara en våldtäkt, men det räcker ju inte.

Vilket fantastisk dygn (nästan) jag haft. Det började med en tripp till en uderbar strand, kommer desvärre inte ihåg namnet på den, med Martin och Josefine. Vi började med en biltur på cirka två timmar och stannade längs vägen för att äta frukost på ett väldigt lokalt ställe. Jag gillar att åka bil med Martin. Kommer ihåg när vi åkte runt hela Teneriffa för två år sen. Vi kan prata om allt mellan himmel och jord, vilket vi gjorde idag också, medans stackars Josefine blev åksjuk i baksätet.

 

På kvällen var det dags för att fira Emma. Vi har planerat hela veckan för ett överrasknigsfest för henne. Det blev så lyckat! Vi alla var klädda i 80-talstema. Vi började med lite förfest med 80-talsmusik, lekar och dans. Efter det begav vi oss in mot uteställena. Vi började på "Tropikana" med dans och karaokie. Jag och Mia gjorde en avstickare till min nyfunna favorit bar, en rockbar med as cool inredning, där man alltis får snacks och önska musik. Efter det begav vi oss mot Social, en skitbar (enligt min mening) där alla guider hänger. Vi avslutade natten med att beställa en sallad ifrån min favorit grek, Vasilis. Och nu är jag hemma, supernöjd över dygner som varit!

 

Imorgon är det dags för jobb igen. Vi har min favorit dag i Bamseklubben, Cirkus!

 

Imorse vaknade jag 8 minuter innan mitt larm skulle ringa. Av att någon stod lutad över mig och frågade om det inte var dags att gå upp. Saken är bara den att det var ingen som stod där, utan det var i drömmen jag hade. Fast just denhär biten är det enda jag kommer ihåg ifrån drömmen. Jag kommer inte ihåg hur personen såg ut förutom att det var långt hår som hängde fram när hen lutade sig över mig.

 

Men inte fan hjälpte det. Likförbannat låg jag kvar de 8 minutrarna plus typ 20 till, lyssnade på alla mina alarm två gånger innan jag gick upp. Jag har fem alarm ställda!

Drömmen jag var med om i natt går inte att tolka med hjälp av min bok. Jag letar efter symboler, ord och synonymer som kan tolkas ur min dröm men finner inga. Rullband, rulltrappa, bana, band; inget av dem finns med. Det närmsta jag kom var balans, och det känns inte som att det var huvuddelen av den här biten av drömmen.

 

Trånga utrymmen fanns heller inte med. Jag drömde även om Skalman, den där sköldpaddan i Bamse serien. Nej, han fanns självklart inte med. Men sköldpadda fanns med, fast jag tror inte det är just sköldpadda som min dröm försöker antyda på utan mer själva karaktären Skalman. Jag har tänkt på hur Skalman är: långsam, uppsinningsrik, smart... Men inget av det fanns med.

 

Om sköldpadda står följande:

Ett hårt yttre och ett mjukt inre, ålderdom, vishet, evighet, stillhet och trohet. Drömmar om sköldpaddor kan beskriva behovet av att skydda sig eller dra ner på ett alltför högt tempo.

 

Tycker inte det stämmer in alls. Om människor, personer, folk står inte heller något. Deremot om vänner, vilket jag tyckte var väldigt interessant.

 

Vänner är bilder av solidariskt tänkande och själsliga band snarare än familjeband. De står på olika sätt för skilda aspekter av psyket. Fundera på vilken egenskap hos vännen i drömmen som framträder allra tydligast och se efter vilken betydelse den kan ha.

 

Jag tänker inte ens försöka beskriva min dröm här i bloggen, den är knepig nog att försöka berätta. Jag ska nog ta kontakt med en drömanalytiker någon gång i framtiden.

 

 

Så ska jag stalka min nyfunna "kärlek" så får jag läsa att han är död. =o( Hur tråkigt var inte det liksom.

 

 

Tror jag är lite kär. Jävlar vilken fantastisk man! Så har han sån där härlig norrlandsdialekt också.

 

Sömnproblem och drömmar utan dess like. Jag märker helt klart att min kropp protesterar. Idag har jag även haft en huvudvärk ifrån helvetet och det känns väldigt tydligt vart den kommer ifrån. Det har sin början någonstans i nacken, ner mot skuldrorna och så strålar smärtan upp i huvudet, ner mot ryggen hela vägen mot rumpan. Ilar till då och då så det känns som att jag ska kräkas.

 

Jag har en fantastisk "tyda drömmar" bok och det är lika intressant varje gång jag läser i den. Inatt / imorse drömde jag att jag blev kidnappad av en cirkus. Eller jag är inte helt säker att jag blev kidnappad. Eftersom jag många gånger, i verkliga livet, sagt att jag ska "rymma" med en cirkus så var jag glad i drömmen. Jag var glad över att vara med de här cirkusfolket. Tills jag kom till deras hus. Det var ett väldigt märkligt hus (kommer inte ihåg exakt hur det såg ut), med många våningar. Alla våningar var fyllda av barn som stod och vinkade frinetiskt på ballkongerna och önskade mig välkommen. Här någonstans blev drömmen hotfull och jag insåg att dessa barn var kidnappade.

 

Kort därefter fick jag en egen cirkushäst som jag blev överlycklig över, så jag glömde bort alla barnen. Jag frågade vart jag kunde ställa min fina häst och de sa nere i stallet. Stallet visade sig ligga nere i källaren av det här märkliga huset. Jag började gå neråt med hästen och det var trappor efter trappor, våning efter våning neråt. Det var här någonstans jag började inse att det här var helt galet. Vart fick de in luften här nere, tänk om det skulle börja brinna, tänk om hästarna skulle löpa amok här nere helt instängda. Då kom jag att tänka på att hästar kan ju inte gå i trappor. Kort där efter vaknade jag.

 

 

Barnet representerar nyfikenhet, ärlighet, naivitet, positivism och njutningsfylld glädje. Arketypiskt står barnet för gudomlighet, och i drömmen kan barn uppträda som kloka vägledare och representanter för den del av oss som inte låter sig inordnas i system utan kan tillåta kaos i en positiv bemärkelse. Om ett barn far illa i en dröm är det just det oförställda inom en som inte får tillräckligt utrymme.

 

 

Källare: Det undermedvetna

Balkong: Bröst

Trappa: Svalget. Att gå uppför och/eller nerför en trappa kan även stå för könsakt.

Undre våningar: Sexualitet, könsorgan, intima känslor, rofylldhet, behovet av vila och stärkande sömn.

 

Det är svårt att förklara det här med huset för det representerar så mycket och handlar mycket om själva "jaget". Så det är inte lätt att förklara det såhär, men jag själv förstår.

 

Mycket kan jag tolka i den här drömmen som det där med cirkusen och att man måste kämpa. Det är väl ganska ofta man tänker på sånna saker. Barnen känns dock lite otydligt. Hästen förstår jag inte alls vad den försöker säga mig. Kommer inte ihåg hur den såg ut och jag varken red eller körde den, utan ledde den. Det där med huset är som sagt en knepig en. Men en intressant sak är det där med svalget. Idag har jag faktiskt haft problem med halsen, och det kan ju vara så att jag märkt av det i sömnen och det avspeglat sig i min dröm. Det där med undre våningar är en väldigt tydlig en, jag har sovit fruktansvärt dåligt under en längre period, lagt mig sent om nätterna och behövt gå upp tidigt om mornarna.

 

Hoppas ni tycker det är lika intressant med drömmar som jag gör, annars var det här ett väldigt tråkigt inlägg för er att läsa. Har ni själva någon dröm ni vill tolka skriv gärna (i korta drag, tydligt) så kan jag tolka den med hjälp av min fantastiska bok!

 

 

Min fina, underbara och söta systerson, Teo, är med i en tävling. Jag uppmanar er söta, fina och trogna läsare att gå in och rösta på honom. ;o) Det skulle vara awesome om ni kunde göra det!

 

 

Så klicka in där nu och rösta på Teo.

 

Inga magiska under!
Idag ramlade himlen ner. Det började med lite småregn, sen gick över efter en liten stund. Senare så var det som att någon öppnat en kran. Det vräkte ner! Himlen lystes upp av blixtar. Vackert! Dock inte så kul när man ska cykla hem, så vi tog en taxi istället.

För övrigt har jag tröttnat på att städa och tvätta själv. Det ser ut som fan här och jag var nyss tvungen att handtvätta mina jobbtröjor! Kan känna att jag saknar det där med att ställa fram tvättpåsen med en liten slant och vips! så hänger det ren tvätt på ställningen när man kommer hem. Oj vad svennebanan jag känner mig nu. Bara klagar och klagar, man är då aldrig nöjd!

Nu ska jag ta tag i den här röran med glädje! Och imorgon åker snabeldraken fram. Så!