Eskimoa

Det har inte jag en aning om… Jag kan inte komma ihåg hur tystnad "låter", eller om jag någonsin upplevt det. Total tystnad. Hur många vet egentligen hur det är? Det är ju alltid något slags ljud i bakgrunden, vart man än är.

Jag reflekterade över det ikväll. Efter flygplatsen gick jag och la mig eftersom jag fortfarande är sjuk och inte orkar så mycket mer än jobba och sova. På kvällen kom Ida in till mig i panik och upplyste mig om att klockan var 22.någonting. Eftersom jag i då läget inte kände mig ett dugg pigg och ville fortsätta sova stoppade jag in öronproppar för att slippa höra åbäket (ja, jag vet inte vad jag ska kalla dom sjungande mupparna längre) där nere.

Tinnitus (av latin tinnitus 'ringning'), även kallat öronsusning är ett, endast av personen själv, upplevt ljud som upplevs som ett pipande, djupa bastoner och/eller brusande. Det kan variera i styrka och intensitet.

 

Orsaker och symptom: Orsakerna till tinnitus kan vara många, men den vanligaste orsaken är bullerskador och ljudtrauman där hörseln har utsatts för starka ljud. Andra orsaker kan till exempel vara medicinering, hjärnskada, högt blodtryck och spända nack- eller käkmuskler. Man brukar dela in tinnitus i subjektiv (den vanligaste, som man hör själv) och objektiv (som även andra kan höra). Tinnitus kan låta på många olika sätt, det vanligaste är en pipande högfrekvent ton, men även brus- och väsande ljud.Vanliga besvär är sömnproblem, koncentrationssvårigheter och nedstämdhet. De flesta får dock inte några större besvär och kan sova som vanligt efter några månaders anpassning.

 

Jag har haft tinnitus så länge jag kan minnas. Jag har alltid haft ljud på när jag ska sova, musik eller någon film, för att slippa höra suset/pipet i öronen. Det är så svårt att förklara hur det låter. Det går liksom i impulser, som vågor av olika ljud. Det var faktiskt först för ett halvår sen jag "lärde mig" att hanskas med det. Just när jag ska sova. När jag bodde i Egypten så hade jag en nattklubb neranför mitt rum. Så jag fick antingen välja på att lyssna på musiken som spelades där nere (fram till klockan 2), brummandet ifrån AC:n på rummet eller min tinnitus. Ja, vad väljer man av pest eller kolera? Jag lärde mig iallafall att, vissa nätter, somna med öronproppar i. Ibland kunde dock tinnitusen vara så hög att det blev för mycket och det kändes som hjärnan skulle sprängas. Detta beror oftast på hur mycket ljud jag varit utsatt för under dagen. Så då fick det bli klubbmusiken istället.

Ikväll efter Ida gått och öronpropparna var i började tankarna att snurra. Nu är det inte långt kvar till jag vet vart jag ska i vinter! Jag började tänka på det, sen ledde de tankarna vidare till någonting annat som lädde till ytterligare något... Ja ni vet hur det är när man ska försöka sova och det bara inte går. Så jag satte mig vid datorn. Efter en stund började det värka i öronen av propparna så jag tog ut dom. Jävlar anama! Det är så mycket ljud omkring och i det här rummet som man egentligen inte tänker på. AC:n som susar, kylskåpet som brummar, folk på gatan, bilar som kör förbi, folk i huset och sången nerifrån. Det var helt öronbedövande de första sekundrarna när jag drog ut öronpropparna.

Nu är jag i valet och kvalet om jag ska låta dom sitta i (jag satte in dom fort som fan efter jag tagit ur dom) och ha värk i öronen eller om jag ska ta ur dom… och ha värk i öronen, på ett annat sätt. Eller ska jag bara gå upp och ut och festa med de andra, och få värk i öronen av dålig musik? Jag tror att jag håller på att bli galen här!

Den här veckan är så sjukt jobbig. Varje säsong är det likadant. Man går bara och väntar och väntar. Det är nästan värre än när man som liten väntade på tomten. Jag vill ju bara veta vart jag ska NU! Jag hatar att gå och spekulera hela tiden. Jag vet att jag kommer bli glad vad än jag får av det jag sökt. På sista tiden har dock tankarna vandrat väldigt mycket till Egypten. Jag ångrar lite att jag satte det som mina sista val. Jag saknar det väldigt mycket. Kulturen, människorna, språket och att folk faktiskt klär på sig när dom går ut på gatan. Jag är så less på att se män gå omkring i Speedos, det är inte okej! Kan folk bara fatta det. Speciellt inte på gatan. Om ni promt måste ha det på er håll er åtminstone på stranden. Jag är också less på att se tjejer med bikini på bussen, där också - klä på er!

 

Vi har även fått fruktansvärda nyheter här i Sunny Beach. Nedröstningen har börjat och folk börjar lämna destinationen. Okej, det är ingen nedröstning, men ibland känns det lite som att man är med i en dokusåpa när man jobbar såhär. Skvaller, fester och folk som måste lämna oss. Det drabbar mig väldigt hårt den här gången eftersom det är min fantastiska Ida som blir först med att lämna oss! Det är det absolut värsta med det här jobbet, när man måste skiljas åt. Jag har sagt det förut och säger det igen, det blir aldrig lättare att ta avsked, det är lika jävla jobbigt varje gång! Men det är inte ett hejdå, det är ett vi ses igen... När, var, hur det vet vi inte, men ses det gör vi!

 

 

Inatt skrev jag ett brev. Ett så jävla viktigt brev! Det är till min försvunne vän. Han som en gång körde till Hultsfred för att träffa mig och sedan visa mig Bullerbyn. Har inte bestämt mig än om jag ska posta det…

 

 

Panik! Vad f-a-n ska jag söka? Nu är ansökningsperioden igång. En del av mig vill bara så gärna tillbaka till Egypten. Men tänkte i så fall söka mig till den andra sidan av vattnet, Hurgada. Fast på ett sätt vill jag också tillbaka till Sharm. Ångest på hög nivå. Och sen är det det här med alla andra destinationer. Jag har förvisso sållat bort Thailand helt, vilket är en väldigt stor del. Av kanarieöarna kan jag bara tänka mig Teneriffa, där jag gärna skulle kunna tänka mig att bo och jobba igen, så den biten är också ganska stort nersållad.

Men sen har vi ju Mexiko, destinationen som typ alla söker. Det är nytt, spännande, exotiskt och alla jag pratat med som varit där älskar det.

Livet är fullt av nariga val - Var det inte så hon sa den där sjöhäxan i "Den lilla sjöjungfrun" filmen? Det är hur som helst dags att göra dom. Jag vet ju att jag kommer bli nöjd hur det än blir. Men det är bara den här tiden som är så jobbig, när man är helt ovis om vart man kommer att spendera vintern.

 

Om en vecka vet jag! Men som sagt, den här tiden är ångestladdad.

Var precis nere och vinkade av Jessica och Tina. Tiden har gått så fort och vips så är dom borta. Har varit så himla mysigt att ha dom här. Speciellt när jag fick ledigt två dagar i rad. Så skönt att bara ligga och slappa på stranden.

 

Jag som älskar citat har fått ett nytt som gör mig lite varm i hjärtat. Ett ganska fint citat om man förstår det på rätt sätt. Min (ganska klumpiga) vän Jessica slänger ur sig följande kommentar innan vi ska gå ut och festa.
"Att du får ragg är inte ditt utséende, det är din personlighet!"

Haha... Tack kompis. Fri tolkan på den? Man kan antingen tolka det som att hon tycker jag är ful. Men eftersom jag inte tycker det, så kan jag väl aldrig tro att det var det hon menade. Jag tolkar det helt enkelt på följande sätt. Jag har en awesome personlighet. Eller?

 

Hon förklarade ju även efteråt att det inte alls va så hon menade, att jag var ful alltså. Eftersom jag känt henne sen vi var sisådär 8 år så vet ju jag att ibland när hon säger någonting, så blir det lite fel helt enkelt. Men som sagt den där kommentaren värmer mitt hjärta.

 

Jag såg även en fin text idag. Som jag hittade på en tjejs rygg när jag satt på bussen. Hon hade en gitarr tatuerad längs ryggen. På den stod det; "Music is what feelings sounds like". Jag gillade det som fan! Så sant på något vis.

Jag har så många citat och texter jag hittar här och där och skriver ner. En som jag faktiskt inte kommer på vart jag hört, sett, eller vad är följande.
"Skit i ambitionen, tänk med röven". Inte speciellt fin eller tilltalande kanske. Men ibland är det bara det man måste göra helt enkelt. Allt behöver inte vara så ambitiöst jämt. Speciellt inte när man bor i Sunny Beach. Här är det många som tänker med röven.

 

Med det citatet lämnar jag er för den här gången. Tack och hej - leverpastej!

Nu är dom här! Och vi har redan hunnit med ett litet äventyr. Efter jobbet hyrde jag en bil, tog med Jessica och Tina och styrde mot Burgas. Shopping stod det på schemat men det blev en "liten" detour dit. Vi hamna på en bro påväg till Sozopol, fick göra en liten U-turn. Efter det hamnade vi på någon öde väg upp mot bergen. Efter många svängar hit och dit och dit och dit så kom vi äntligen till Galleria, det stora shopping centrer i Burgas. På vägen hem körde vi inte sel en enda gång.

 

Imorgon blir det Bamse frukost, service och sen ska jag steka ikapp me de andra två tomaterna på playan! Joda, livet är allt gött ibland! ;o)

 

Idag har jag konstaterat än en gång att jag nog faktiskt inte vill ha barn. Efter en lunch med en skrikande unge vid bordet bredvid. Där Sofia kläcker kommentaren; "Do you think we can order deep fried baby for dessert". Klockren! För att senare "montera" barnvagn i ett varmt luggege room. Brio Sitty, eller något annat fiffigt heter den. Den var iförsig relativt klarmonterad när jag packa upp den, men sen var de tre tygstycket som man skulle knäppa fast samt sätta fast med dragkedja. Det tycker jag var alldeles för bökigt och opraktiskt! Så OM jag nu mot förmodan skulle skaffa barn får den jäkeln se till att lära sig gå forts som satan. Eller så får jag helt enkelt ha en tillhörande mekanisk farsa åt ungskrället.

 

Idag är jag pepp igen. Igår bara rann all energi ur mig, jag vet inte var som hände. Idag känner jag mig piggare, gladare och med en "powercap" i kroppen så orkar man lite mer.

 

Vad gör vi? Nu kör vi!

 

Kramper i bröstet, migrän, allmän trötthet, hemlängtan(!!), stress, sömnproblem... Jo, men jag känner att det är helt klart värt det! Eller inte? Det är bara att bita ihop, men till vilket pris? I två dagar har jag knaprat värktabletter som Pippi, Tommy och Annica käkar godis i den där godisaffären. Jag är så jävla less på de där idioterna som sjunger på nedervåningen men jag orkar inte gå ut. Jag orkar inte gå och äta med mina vänner och kolleger, jag orkar inte ens gå ut och köpa mat och ta med "hem". Känner mig helt jävla labil och jag känner inte igen mig själv. Jag orkar inte bry mig längre.

 

Om tre dagar kommer iallafall Jessica och Tina hit! Det är det enda som håller mig flytande just nu (för att överdriva en aning). Ska bli så himla kul att ha dom här. Vi ska tränga ihop oss i mitt lilla råttbo. Men det blir säkert bra. Ska bara bli så jävla härligt att få hit dom!

 

TRE DAGAR KVAR!! Sen börjar nästa nedräkning...

 

Än en gång har jag varit värdelös på att uppdatera här. Det är av de vanliga skälen. Ett, finns inte tid. Två, internet fungerar ungefär lika bra som kollektivtrafiken i Sverige vintertid. Tre, lusten finns inte.

 

Men nu tog jag mig i kragen och internet fungerar någorlunda. Vad har hänt sen sist? Ja, vad har inte hänt... =oP
Det rullar på här i Bulgarien, halva säsongen över. Jag trivs bra med mina kolleger, som för övrigt är helt fantastiska människor. Jobbet går bra och Bamse är awesome. Det har blivit en del utgång på sista tiden så levern är väl inte så awesome men den hänger med. Jag har träffat mycket spännande och mintre intressanta människor ute i vimlet. Min arab-radar fungerar fortfarande. Ni kanske inte vet om det men jag har en sån radar som hittar arabisktalande människor. Varför har man en sån?, tänker ni. Jo, för er som inte vet det, så älskar jag den arabiska kulturen, jag gillar att prata arabiska (det ytterst lilla jag kan) och jag råkar tycka att araber är ett trevligt folkslag och intressanta människor.

 

En kväll när vi var ute och svira satt jag i baren på Viking. I soffan framför mig såg jag en man. "Helt klart arab", tänkte jag. "Behki arabi?", frågade jag honom över rummet. Han nickade och fem sekunder senare satt jag på pallen mittemot honom. Han kunde inte alls mycket engelska så min arabiska sattes verkligen på prov. Som ni säkert förstår så slutade konversationen ungefär lika snabbt som den började. Jag fick iallafall veta att han var ifrån Israel. Vilket jag tyckte var väldigt märkligt att han sa just Israel och inte Palestina. Jag frågade om han var palestinier, vilken han var. "Men du bor i Israel?!" Jag har aldrig mött en palestinier som säger att de är ifrån Israel. Och då ska ni veta att jag mött många palestinier i mitt liv. jag tyckte det hela var väldigt märkligt. Jag önskade så att vi hade förstått varandra för jag vet att det där skulle blivit en intressant konversation. Han var ifrån Haifa och han pratade arabiska som mina palestinska/libanesiska vänner gör. Jo, jag kan höra skillnad på arabiska dialekter.

 

Annars har jag insett att det snart är dags att söka ny destination. Ångest kan jag säga. Inte för att lämna det här. Man klarar inte av Sunny Beach i mer än fyra månader och helt ärligt kommer Bulgarien aldrig ha en plats i mitt hjärta. Så det ska bli skönt att lämna det. Festa, sola och bada kan man göra i princip vart som helst och det här landet har inte så mycket kultur att erbjuda. Fast sju månader i Egypten kanske gör en lite kräsen på just den fronten. Svårt att konkurera med landet av historia, kultur, mat och ja, dom pratar ju arabiska där så det låg ju på plus redan innan jag kom dit. Ångesten är för att jag vet inte vad jag ska söka. Ångesten är också mycket för att jag bestämt att det blir min sista destination! Får en klump i magen när jag tänker på det. jag vill att nästa destination ska bli helt fucking-jävla-crazy-banana-awesome! På ett sätt vill jag till något galet häftigt ställe, vi öppnar ju Jamaica till vintern. Jag har även funderat på Dominikanske Republiken, Kenya och Dubai. Men samtidigt vill jag tillbaka till Blue Village. Så då har jag funderat på Mexiko. Chansen att jag hamnar i Mexiko är inte så stor och mina sista handsval har jag tänkt Egypten och Teneriffa. Jag åker väldigt gärna tillbaka till Egypten, fast kanske till Hurgada den här gången. Teneriffa skulle ochså vara kul att avsluta på, det var ju där jag började en gång i tiden. Fast vet inte om jag vill vara på det BV ute bland bananodlingarna.

 

Som sagt; Ångest, det är en sann vän till mig!

 

Åhh vad besvikan jag blir på mig själv. En så klockren kommentar ifrån Camilla när vi satt på rockbaren. Den var så bra, iallafall just i den stunden, så jag skrev upp den.

 

Jag sitter helt galet nöjd över tillvaron, stampar lite med foten, knackar lite med handen i bordet förnöjt till musiken. Jag är bara så sjukt nöjd med livet. Camilla kollar upp mot dansgolvet och släpper följande kommentar: "Vad fan är det här, de menlösas klubb eller?!"

 

Hon delade helt klart inte min känsla. Bara för att mini Ozzy och hans knubbiga kompis i grön t-shirt kanske inte var de bästa på att dansa? Men Ozzy kom ju fram med jämna mellanrum och high-fiveade oss. Det tyckte jag var lite… piffigt? Sköna snubbar alltså. Sen var det ju en och annan brud som sågut som ja, vad ska man säga? Horor? Jag vet faktiskt inte hur en hora ser ut riktigt. Men de var ungefär i samma klass som hon i Pretty woman, och då menar jag innan Richard Gere kommer och plockar upp henne. Men alla har ju sin stil. Vem är jag att dömma…

 

 

Är ganska nöjd med tillvaron faktiskt. Jag, service telefonen (som tack och lov inte har ringt…än), internet och Anders Fridén med In Flames ligan. Jag kan nästan glömma bort hur mycket jag älskar In Flames. Och jag skäms lite över mig själv att jag aldrig sett dom live. Det är helt klart med på min "to-do-list". Jag blir helt lugn och harmonisk och helt förälskad när jag lyssnar på dom. Så jävla bra!

 

Midsommar är väl lite överskattat ändå? Eller? När jag var liten och yngre så var det en av mina favorit högtider. Inte för att jag vet varför man firar det, men ändå. Jag kommer ihåg midsommar på Vätö. Åka häst och vagn, samlas nere vid vattnet och dansa runt stången. I tonåren var det alltid någon awesom fest att gå till på midsommar och det var den säkraste dagen på året att få ragg. Bortsätt från juldagen. =op Men nu, nä nu vet jag inte. Visst är det fint med blommor i håret och alla är så somriga och fina. Men jag är inte speciellt intresserad av att varken dansa runt stång eller supa skallen i småbitar. Känns som jag har gjort det där liksom. Kanske jag börjar bli gammal eller så är det för att man får ingen "midsommar-feeling" utomlands.

 

Så jag är inte speciellt ledsen över att jag missar festandet med de andra på Valhalla och Viking. Känns som jag gjort det där också. Det känns bättre att sitta här i min egna lilla värld. Jo, jag är född i fiskarnas tecken så jag har faktiskt en helt egen liten värld i mitt huvud. Och så glad som Louise blev när jag kunde ta service telefonen istället för henne. Lätt värt det! Iallafall när det varit så lugnt ikväll. Inga vilsna norrmän även fast Oslo arrivaln var idag.

 

Så ja, glad midsommar på er, era galningar!

 

Bjuder på en liten godnatt visa. Eller ja, det är Anders som bjuder. ;o)

Jag har varit på sjukhuset i två vändor. Jag har gjort ultraljud, x-ray och EKG. Varför? undrar ni. Jo, för att jag har haft smärta i mitt bröst i snart en vecka. Ej kul! som Abbe skulle ha sagt. Läkarna vet inte vad det är för fel på mig. Sist jag var dit sa dom, "Give it a couple of days. If it's not better then you can come back… But then we need to hospitalize you".

Jag har inte haft internet på 2 veckor! Det känns av, det är den enda connection man har med sina nära och kära. Just i dessa tider saknar jag min familj så oerhört mycket. Jag vill inte skriva här vad det är som hänt. Men till min älskade familj säger jag; Pappa vet, fråga honom. Jag vill inte göra er oroliga, men jag oroar mig faktiskt själv.

 

Älskar er! <3

 

 

 

Vet inte om ni vet det, men jag älskar klockor. Ironiskt nog, då jag sällan är i tid. =oP

 

Idag var jag, Ida och Linda och skulle kolla på en klocka (vet inte om det är hemligt) till någon av deras nära och kära där hemma. Jag hittade en as snygg klocka med en dödskalle i. Vet inte om ni vet det heller, men jag gillar även dödskallar. =o) Klockan är dock i vitt och guld. Och det är så inte jag. Eller ja, nu är det det. ;o)

Hittade även en cool gul klocka som jag ska köpa inom en snar framtid. I Egypten köpte jag en röd, blå och grön. En färg till alla de Converse skor jag har. Mina gula Converse har dock ingen klockkompis än…