Eskimoa

... och släpas efter en häst!!

Jag och Camilla har kommit igång lite med ridningen nu. Anna var även med och körde Fuxen en dag. Det känns jätte roligt! Man märker dock att man inte riktigt är i samma form som man var en gång i tiden. Hassel som hellre travar än galloperar får man kämpa lite med i gallopen så jag blir helt slut och träningsvärken ska vi inte ens prata om.

Igår var jag och Camilla iväg på en tur i det härliga vädret. Vi tog oss ner till Frickens slinga (Jim Frick är en "travhäst snubbe" och har en bana som vi red på.) Både Hassel och Bud var picka så vi racade på där på slingan. Hassel höll sig så jävla långt ut i kanten, där det var gräs, för att han var öm i hovarna (skolös som han är). Jag satt på och kämpade för att få ut honom på banan istället. Med stigbyglar som höll på att trilla av, inte speciellt starka muskler i armarna och i en hastighet som får Kenny Bräck att framstå som en snigel gick det inte särskilt bra. Jag såg snåret längre fram och fick helt enkelt huka mig, det jobbiga då är att man kommer i obalans och i den hastigheten vi låg i vill man inte ramla av. Så jag tittade upp en snabbis och SMACK så fick jag några kvistar rakt i ansiktet. Jag vet inte om det var svedan eller smaken som var värst. Känndes ungefär som att jag hade tuggat på en pinne. Men men... Jämfört med det som komma skulle var det där dock en världslig sak!

Efter jag fått den där träatacken saktade vi ner en stund, skrittade och travade lite, tills vi kände att det var dags igen. Vi hade en lång uppförsbacke framför oss och den skulle vi ta med dunder och brak tänkte vi och manade på hästarna.
Fort gick det vill jag lova. Camilla och Bud låg i täten med mig och Hassel bak i hasorna. Nästan enda uppe i backen kom en vänsterkurva, Bud nästan låg ner i kurvan och jag ser hur det tar tvärstopp. Jag ser att han bilr rädd för något men kommer inte ihåg om jag saktade ner Hassel, han blev iallafall också rädd. Jag minns att jag tänkte att jag klarar nog sitta kvar, men icke, i nästa stund låg jag som en strandad valross på backen. Nästa tanke då var; "Hästen får inte springa iväg!", så jag håller kvar i tygeln. Jag känner att han drar bakåt och jag släpas med ned för backen. Han drar dock inte palikartat, för då hade jag släppt på en gång. Så jag ligger där och släpas längs gruset medans jag med lugn och harmonisk röst försöker lugna ner hästen; det fungerade! Med grus innanför byxorna och något dammiga kläder reser jag mig upp och tittar på Camilla.

Vi båda asgarvar och tittar upp på det som hade skrämt hästarna. Uppe i backen stod det en hund och såg någorlunda förvånad ut. Hans matte hade vid  det här laget hunnit ikapp och hon gick och lyssnade på hög musik. Hon skrattade också och frågade hur det gick. Camilla hade tydligen också ramlat av och bränt handen på tyglarna men annars var det ingen fara. Det som oroade mig mest var att jag hade Annas nya hjälm på mig. Tack och lov var det inte en enda skråma på den!

Det måste sett sjukt kul ut när vi kom där i 190 och sedan tog det bara tvärstopp, hästarna kastar sig åt sidan och vi båda flyger av. När ingen gjort sig illa så är det ju bara rolig, men det kan ju tyvärr gå riktigt illa vissa gånger också.
Under mina 17 år som ryttare har jag tack och lov aldrig gjort mig nämndvärt illa. Att tappa andan, få lite blåmärken, en stukad fot och skrubbsår är sådant man får räkna med. Tänker jag efter på alla gånger (som jag kommer ihåg) jag gjort mig illa, blivit biten, sparkad eller liknande så är det såå värt det! Att få rida och umgås med hästar kan vara bland det bästa jag vet även om de kan vara griniga ibland och göra dumma saker så väger det aldrig upp till alla bra stunder och fina ridturer de gett en. Och så är det: vi alla kan ha en dålig dag ibland!