Eskimoa

... andra inte.

Jag har vant mig vid att folk tittar förundrat på mina piercingar och frågar "Whats that?", "Why that?"... Någonting som jag tyckte var lite obehagligt innan var alla dessa beväpnade militärer överallt på gatorna, men det har jag också vant mig vid. Att det inte finns några som hellst trafikregler, att det tutas en hel del och att man åker för många i bilen utan bilbälte är numera en vana. Någonting som jag dock aldrig kommer vänja mig vid är alla dessa avgaser. Får sitta och hålla för näsan när vi åker någonstans.

Idag var vi i ett flyktingläger i södra Libanon. Södra Libanon är för övrigt en av de finaste platser jag sett. När vi åkte från lägret satt vi fyra i baksätet och två i passagerarsätet i fram och så var det han som körde. Jag satt inträngd i bak och avgaserna trängde in i bilen. Om ni inte uppfattat det ännu så kan jag säga att jag är extremt känslig för avgaslukter också är jag åksjuk. Så jag började må lite smått illa, eller väldigt illa snarare. Det var nästan så jag höll på att spy. Som tur var skulle vi inte åka så långt.
När vi skulle åka från södra delen tillbaka till Beirut kom min andra fasa, vi kom in i en buss som var proppad med doftgranar med vaniljdoft! Jag hatar dem!

Men men... klarade av denna prövning också. När vi bytte till en mindre buss satt jag bra till, jag såg vägen och det var inga doftgranar i bussen. Tack! Jag sov dock hela resan ändå.
Imorgon har vi ledigt, då ska jag iväg och shoppa inför bröllopet vi är bjudna på på lördag. Det ser jag framemot. =o)

Idag var vi och sökte våra tillstånd till flyktinglägrena... igen! Vi fick dem!! *woohoo* Så i morgon åker vi söderut.
På kvällen var vi på ett möte med en annan svensk organisation som heter LSU. Det var en kille som jag kände igen och jag tänkte och tänkte "vart jar jag stt honom förut?". Till sist kom jag på det han hade varit med i något debattprogram på Svt. Efter LSU:arna gått gick vi vidare till Ashrafs favoritställe T-marbouta.
Nu ska jag gå och lägga mig, det blir en lång dag imorgon.
Godnatt!

Hmm... jag som skulle försöka blogga åtminstone varannan dag, det gick tydligen inte så bra för mig. Har iallafall gjort massor av saker ses sist.

I fredags var vi för första gången i ett flyktingläger, Bedawi heter det och ligger i de norra delarna av Libanon. Där följde vi Caspars arbete med två palestinska pojkar som jonglerade, stod på händer, gjorde volter och liknande. De var jätte duktiga.
Jag, Mathias och Ashraf blev inbjudna till Ashrafs vän, Hatem, på te. Men det var inte det ända, han kom in med en stooor bricka med massor av småtallrikar med olika röror och grönsaker på. Vi åt och åt, sen åt vi lite till. Efter det var det dags för kaffe. Jag och Mathias har fått lära oss reglerna för kaffedrickandet här. De är inte enkla och väldigt jobbigt för den som inte dricker kaffe. Om man tackar nej till kaffet som personen du är hemma hos erbjuder dig kan du se er vännskap som över. Det är snabblektionen, orkar inte berätta alla "regler".
Efter kaffet åkte vattenpipan fram och det bjöds på underhållning, Hatem sjöng och Ashrafspelade gitarr och sjöng. Mycket trevligt tycker jag.
Efter vi var klara gick vi tillbaka till träningen. Och jag fick lära mig jonglera på riktigt! Innan körde jag tydligen någon slags "mormor variant" enligt Caspar. Men nu kan jag tillochmed jonglera med tre bollar. Inte mycket men lite.

I söndags var vi på bio och tittade på "Försoning" som den heter på svenska. Det var en ganska bra film, lite sorglig men inte så man grinade dirrekt. Den var mycket vackert filmad tycker jag. Dock ingen film som hamnar på min topplista.

Måndagen spenderade vi i flyktinglägret Borj El Barajneh som ligger i Beirut. Eftersom marioteten är killar i cirkusgruppen så bestämdes det att de skulle ha en tjejdag. Det var alltså bara tjejer den här dagen, tre väldigt spralliga sådana. Eftersom de var ojämt antal fick jag hoppa in och vara med vilket resulterade i träningsvärk i både ben och armar, men det var roligt. Katja hade sin första träning och det var mycket inprovissations övningar.

Idag var vi iväg och skulle söka tillstånd för att komma in i flyktinglägren i söder. Vi gick upp vid åtta och fick åka en bit med buss för att komma dit vi skulle. Det var en ganska fin utflykt halva biten åkte vi längs vattnet. Tyvärr gav utflykten inget resultat, vi fick inga tillstånd. Han som bestämmer om man får dem eller inte var inte på något bra humör idag. Så vi gör ett nytt försök i morgon.

Håll tummarna.

Nu är vi framme i Beirut, var på flygplatsen vid 01.30, där mötte Caspar och Ashraf (eller hur det nu kan tänkas stavas) oss. Vi tog en taxi till lägenheten där vi ska bo de närmaste två månaderna. Resan tog ungefär 15 minuter och taxichauffören bröt nog mot alla lagar som gick att bryta mot under den färden. Han körde i två filer och tyckte han att någon körde i vägen blinkade han med helljusen tills dem flyttade på sig.  I en fyrvägskorsning lös det väldigt rött men det var inga bilar där så han körde bara. Avslutningsvis när vi nästan var framme så körde han in på en enkelriktad gata, det var ju tur att det inte var så mycket trafik så vi fick möte. Det hade aldrig gått. 

Sitter nu på flygplatsen i Istanbul. Planet till Beirut går inte förrän 23.20. Jag och min käre vän och kolega, Mathias, sitter på "The Greenport" som är ett café/bar/restaurang. Här finns det sköna fåtöljer, bambuskott på väggarna, öl och trådlöst internet. Ett väldigt bra ställe att hänga på om man vill fördriva tiden. 

Varför just nu?
Jag har träffat en kille som jag sagt att jag ska hångla med sen ett år tillbaka. Han bor i Fränsta där jag pluggar och har kluven tunga. Enda sedan jag fick reda på det har jag sagt att jag ska hångla med honom.
Förra helgen var det fest på skolan och HAN dyker upp. Jag tänkte att det är nu eller aldrig. Och vi hånglade den kvällen. =o) Jag följde med honom hem och sen har jag sovit där varje natt sen dess.
Känns så jävla dumt att det här händer just nu. Jag åker hem idag eller imorgon sen åker jag till Libanon på onsdag.
Jag har liksom bott här i Fränsta i snart två år, varför träffade jag inte honom tidigare? =o(
Det känns bara så jävla surt. Han gör mig glad och får mig att skratta också är han så lättsam. Jag är iallafall glad för dom här dagarna jag fått spenderat med honom. Vem vet, vi kanske ses sen när jag kommer hem igen. =o)

Nu är Glacialen i full gång. Isskulpturer, knallar, kolbullar och hamburgare, barnaktiviteter och hemvärnet på besök. Det har samlats mycket folk på skolans område. Glacialen är en populär tradition som är tillbaka för 15de året i rad. I kväll spelar rockbandet Corroded på skolan.
Själv sitter jag uppe i datorsalen/redaktionen och har precis skrivt klart min artikel.

Mathias tittade ut genom fönstret och ropar på mig.
- Moa kom och kolla, Takida Robert.
Jag springer fram till fönstret, och mycket riktigt, där gick han med sin fru Susanne och barnen i vagnen. Dom är så söta ihop han och hans Curly Sue. =o)

Det gjorde mig glad att se dom. =o) Så kan det vara när man bor granne med en rockstjärna. =oD

Tänker ofta tillbaka på den kvällen då jag fick intervjua dom. Gud så nervös jag var. Kommer ihåg att jag och Anna (fotografen) stod utanför Scandic och inte kom in. En buss stod parkerad utanför och massa killar konkade på grejer. Det måste vara deras turnébuss tänkte vi och närmade oss.
En kille kommer fram.
- Hej tjejer vad funderar ni över?
Anna svarar:
- Vi ska intervjua Takida vi.
Killen sträcker fram handen.
- Hej Robert, säger han.

Och som vi har garvat åt det ögonblicket.
Jag lyssnade mycket på Takida innan jag flyttade upp till Ånge men jag hade ingen koll på hur bandmedlemmarna såg ut eller vad dom hette.
Det bästa var att Anna hade tänkt att säga, är det du som är turnéledaren. Tur att hon aldrig sa det. Vadå ingen koll?

Var på ungdomsgården i Ånge i kväll. Gjorde ett knäck för Sundsvalls Tidning. Det var roligt faktiskt! 

Var ute och körde brum brum bil igår. Det var roligt, var länge sen jag körde. Jag, Helle och Cicci var och satte upp Corroded affischer över hela Fränsta med omnejd. När vi åkte ner mot Torpshammar och skulle över järnvägen fick jag värsta sladden. Bilen for över hela vägen. Jag tänkte att den snödrivan ser bra ut att hamna i. Men jag styrde upp bilen igen. Tyckte jag hanterade situationen riktigt bra måste jag säga. Han aldrig bli rädd. 

Har inte sovit någonting alls inatt. Först var jag inte trött helt enkelt för jag hade sovit hela dagen. Och varför hade jag det då? Jo för att jag var vaken hela natten innan. Då låg jag och hostade som ett as. Svettades som en gris och kunde typ inte andas. Robin var så gullig och kom in med te till mig. Efter det blev det lite bättre men jag kunde ändå inte sova. Sen oroar jag mig för min käre vän. =o( Försökte få tag på honom hela natten, morggonen och han har inte svarat än.
Idag har jag dock varit mer aktiv än någonsin det här året. Gjorde en fixa lista som jag nu har betat av.
Ringde Försäkrings bolaget och förlängde min reseförsäkring eftersom jag ska vara borta i tre månader och den vanliga reseförsäkringen räcker bara i 45 dagar.
Efter det ringde jag Nordea och förde över pengar från mitt sparkonto till mitt vanliga.
Sen ringde jag Mac servise och fick prata med en jätte trevlig kille (troligen as snygg också) som hjälpte mig så att jag kunde bli administratör på min dator. Hade hänt någonting konstigt, så jag var inte administratör för datorn och kunde inte göra vissa inställningar. Nu är det iallfall fixat så nu kan jag skaffa Photoshop, In Design, Illustrator och alla andra program jag behöver. =o)
Skickade även mail till Sundsvalls tidning och påminde dom om att jag och Anna vill ha pengar för våran Globen Horse Show artikel. Hon skulle snacka med sprtchefen.

Hmm... Det blev väl kanske inte världens roligaste blogginlägg det här. Men det var ju inte heller syftet med det. =oP