Eskimoa

Ibland önskar jag att jag inte bodde själv. Som en natt som denna. Jag hatar när jag får känslan av att jag inte är själv, även fast jag är det. När jag inbillar mig att det ligger någon under min säng. Jag går in i sovrummet går ut igen, på lagom avstånd, hukar mig ner med hjärtat dunkande i bröstet och är livrädd över att jag ska möta en annan blick där under sängen. När jag borstar tänderna är jag rädd att titta upp i spegeln för det känns som att någon står bakom. Paranoid rycker jag upp garderobsdörrar och kastar duschdrapperiet åt sidan… Men det är ingen här, jag vet det, jag visste det innan jag gjorde min bärsärkagång i lägenheten. Ändå kan jag inte skaka av mig känslan. Jag är inte ensam. Jag känner mig iaktagen. När jag sitter här och skriver i sängen känns det som någon stirrar på mig. Jag blickar upp helatiden, samtidigt som jag inte riktigt vill lyfta blicken ifrån datorn, med rädslan av att jag faktiskt ska se något jag inte vill se.

 

Jag vill bara somna och bli av med oroskänslan i bröstet som trycker sig upp i halsen. Men det går inte. Hur mycket jag än intalar mig själv att jag är larvig, paranoid, löjlig, barnslig, knäpp i huvudet… Minsta lilla ljud får mig att rycka till och är det för tyst så känns det ännu värre. Jag försöker att lyssna på musik och tänka på annat. Men självklart är det ända jag kan tänka på är alla läskiga historier man hört om, ja allt möjligt från psykopater som rymt till inbråttstjuvar som sticker ut armen under sängen för att släcka en cigg. Så måste jag sänka musiken med jämna mellanrum för att jag är rädd att jag inte ska höra om någon rör sig i lägenheten.

 

Ja, så är jag ju självklart rädd för att somna och drömma mardrömmar om allt jag skapat i mitt huvud under natten. Så inatt blir det nog inte mycket sova av.

 

Har haft min fantastiska Camilla på besök. Mycker rolig- och tokigheter har det blivit. Som vanligt när vi är tillsammans. När Camilla åkte hem i torsdags förmiddag var jag lite deppad på jobbet. Sen fick jag ett glädjande samtal ifrån Nasrin. Hon och Mia kom och tittade på sowen på mitt hotell sen blev det en snabbtur till Hästen, den lokala baren här i Playa Paraiso, och så sov de över hos mig. Nu är det tomt...

 

Jag vill gärna tro att jag är en ensamvarg. Men ack så sällskapssjuk jag är! Fast måste erkänna att det var ganska skönt att sova ensam en natt, den andra var det inte så kul längre. Inatt drömde jag om mina systerbarn. Som jag saknar dom! Har varit lite halvdeppad idag på grund av det.

 

Ikväll blir det till att titta på show igen. Eftersom grabbarna så snällt bjöd med mig (not!). De frågade iallafall om jag ville följa med. Så då gör jag väl det. Det är min andra favorit "The Circus".

 

I övrigt händer det inte så mycket. Jag jobbar och står i. Går bra i Candy crush saga och nästa vecka blir fullspäckad med roligheter. Har även kommit fram till att jag är ungefär lika bra på att blogga som min lillasyster. Hennes senaste inlägg är ifrån Helloween.

 

Puss på er där hemma. Jag saknar er! <3

 

 

Jag såg ett klipp på Facebook, som en av mina vänner postat, och jag fick en fundering, Hur kommer det sig egentligen att man har det synsätt och värderingar man har? För mig är det självklart att homosexuella ska få vara tillsammans, gifta sig och skaffa barn om de vill det. Jag tycker inte att det är konstigt om man gillar samma kön. För mig är det en självklarhet att man ska ha samma rättigheter oavsätt läggning. Varför tycker jag så?

 

Jag har under min uppväxt aldrig känt någon som är honosexuell (vad jag vet,) vi har aldrig pratat om det i min familj, jag har aldrig sett en man och en man/kvinna och kvinna kyssas, under mina yngre år. Ändå känns det för mig som en helt naturlig sak. Hur kommer det sig? Eftersom det tydligen är så tabu för endel andra…

 

Det här klippet rörde mig väldigt mycket. För än en gång visar det hur mycket vi har att lära av barn. Individer med helt annat tankesätt än "vi" har.

 

Världen utvecklas, hela tiden, med små och stora steg… Det var en gång Adam ocg Eva som bodde i Edens lustgård… Dinosarierna dog, Adam och Eva (förlåt till er troende) men vart finns bevisen för det… Världen utvecklas, kanske man behövde en kvinna och en man för att tillverka barn förr i tiden. Men hur många barn finns det inte i världen som behöver fosterföräldrar? Enligt min åsikt så behöver barn kärlek, uppmärksamhet, en förebild, någpn som kan sätta gränser och vara en bra förebild. Det spelar ingen roll om det är en mamma och en pappa, en pappa och en pappa eller mamma och en mamma…

 

För mig är det självklart, varför är det inte det för alla?

 

 

 

Staden med personlighet, historia och fantastiska teaballkonger. Puerto de la Cruz är helt klart min favoritstad här på Teneriffa. Mina två lediga dagar spenderade jag där med min fina vän, Mia. Jag följde med när Mia hade sin första Teideutflykt. Vi studerade den lilla staden Orotava, med dess gamla teaballkonger ifrån 1632-talet. Vi besökte även en mysig bodega i Tacoronte vid namn Boegas Álvaro. Värt en visit om man skulle ha vägarna förbi.