Eskimoa

Var precis nere och vinkade av Jessica och Tina. Tiden har gått så fort och vips så är dom borta. Har varit så himla mysigt att ha dom här. Speciellt när jag fick ledigt två dagar i rad. Så skönt att bara ligga och slappa på stranden.

 

Jag som älskar citat har fått ett nytt som gör mig lite varm i hjärtat. Ett ganska fint citat om man förstår det på rätt sätt. Min (ganska klumpiga) vän Jessica slänger ur sig följande kommentar innan vi ska gå ut och festa.
"Att du får ragg är inte ditt utséende, det är din personlighet!"

Haha... Tack kompis. Fri tolkan på den? Man kan antingen tolka det som att hon tycker jag är ful. Men eftersom jag inte tycker det, så kan jag väl aldrig tro att det var det hon menade. Jag tolkar det helt enkelt på följande sätt. Jag har en awesome personlighet. Eller?

 

Hon förklarade ju även efteråt att det inte alls va så hon menade, att jag var ful alltså. Eftersom jag känt henne sen vi var sisådär 8 år så vet ju jag att ibland när hon säger någonting, så blir det lite fel helt enkelt. Men som sagt den där kommentaren värmer mitt hjärta.

 

Jag såg även en fin text idag. Som jag hittade på en tjejs rygg när jag satt på bussen. Hon hade en gitarr tatuerad längs ryggen. På den stod det; "Music is what feelings sounds like". Jag gillade det som fan! Så sant på något vis.

Jag har så många citat och texter jag hittar här och där och skriver ner. En som jag faktiskt inte kommer på vart jag hört, sett, eller vad är följande.
"Skit i ambitionen, tänk med röven". Inte speciellt fin eller tilltalande kanske. Men ibland är det bara det man måste göra helt enkelt. Allt behöver inte vara så ambitiöst jämt. Speciellt inte när man bor i Sunny Beach. Här är det många som tänker med röven.

 

Med det citatet lämnar jag er för den här gången. Tack och hej - leverpastej!

Nu är dom här! Och vi har redan hunnit med ett litet äventyr. Efter jobbet hyrde jag en bil, tog med Jessica och Tina och styrde mot Burgas. Shopping stod det på schemat men det blev en "liten" detour dit. Vi hamna på en bro påväg till Sozopol, fick göra en liten U-turn. Efter det hamnade vi på någon öde väg upp mot bergen. Efter många svängar hit och dit och dit och dit så kom vi äntligen till Galleria, det stora shopping centrer i Burgas. På vägen hem körde vi inte sel en enda gång.

 

Imorgon blir det Bamse frukost, service och sen ska jag steka ikapp me de andra två tomaterna på playan! Joda, livet är allt gött ibland! ;o)

 

Idag har jag konstaterat än en gång att jag nog faktiskt inte vill ha barn. Efter en lunch med en skrikande unge vid bordet bredvid. Där Sofia kläcker kommentaren; "Do you think we can order deep fried baby for dessert". Klockren! För att senare "montera" barnvagn i ett varmt luggege room. Brio Sitty, eller något annat fiffigt heter den. Den var iförsig relativt klarmonterad när jag packa upp den, men sen var de tre tygstycket som man skulle knäppa fast samt sätta fast med dragkedja. Det tycker jag var alldeles för bökigt och opraktiskt! Så OM jag nu mot förmodan skulle skaffa barn får den jäkeln se till att lära sig gå forts som satan. Eller så får jag helt enkelt ha en tillhörande mekanisk farsa åt ungskrället.

 

Idag är jag pepp igen. Igår bara rann all energi ur mig, jag vet inte var som hände. Idag känner jag mig piggare, gladare och med en "powercap" i kroppen så orkar man lite mer.

 

Vad gör vi? Nu kör vi!

 

Kramper i bröstet, migrän, allmän trötthet, hemlängtan(!!), stress, sömnproblem... Jo, men jag känner att det är helt klart värt det! Eller inte? Det är bara att bita ihop, men till vilket pris? I två dagar har jag knaprat värktabletter som Pippi, Tommy och Annica käkar godis i den där godisaffären. Jag är så jävla less på de där idioterna som sjunger på nedervåningen men jag orkar inte gå ut. Jag orkar inte gå och äta med mina vänner och kolleger, jag orkar inte ens gå ut och köpa mat och ta med "hem". Känner mig helt jävla labil och jag känner inte igen mig själv. Jag orkar inte bry mig längre.

 

Om tre dagar kommer iallafall Jessica och Tina hit! Det är det enda som håller mig flytande just nu (för att överdriva en aning). Ska bli så himla kul att ha dom här. Vi ska tränga ihop oss i mitt lilla råttbo. Men det blir säkert bra. Ska bara bli så jävla härligt att få hit dom!

 

TRE DAGAR KVAR!! Sen börjar nästa nedräkning...

 

Än en gång har jag varit värdelös på att uppdatera här. Det är av de vanliga skälen. Ett, finns inte tid. Två, internet fungerar ungefär lika bra som kollektivtrafiken i Sverige vintertid. Tre, lusten finns inte.

 

Men nu tog jag mig i kragen och internet fungerar någorlunda. Vad har hänt sen sist? Ja, vad har inte hänt... =oP
Det rullar på här i Bulgarien, halva säsongen över. Jag trivs bra med mina kolleger, som för övrigt är helt fantastiska människor. Jobbet går bra och Bamse är awesome. Det har blivit en del utgång på sista tiden så levern är väl inte så awesome men den hänger med. Jag har träffat mycket spännande och mintre intressanta människor ute i vimlet. Min arab-radar fungerar fortfarande. Ni kanske inte vet om det men jag har en sån radar som hittar arabisktalande människor. Varför har man en sån?, tänker ni. Jo, för er som inte vet det, så älskar jag den arabiska kulturen, jag gillar att prata arabiska (det ytterst lilla jag kan) och jag råkar tycka att araber är ett trevligt folkslag och intressanta människor.

 

En kväll när vi var ute och svira satt jag i baren på Viking. I soffan framför mig såg jag en man. "Helt klart arab", tänkte jag. "Behki arabi?", frågade jag honom över rummet. Han nickade och fem sekunder senare satt jag på pallen mittemot honom. Han kunde inte alls mycket engelska så min arabiska sattes verkligen på prov. Som ni säkert förstår så slutade konversationen ungefär lika snabbt som den började. Jag fick iallafall veta att han var ifrån Israel. Vilket jag tyckte var väldigt märkligt att han sa just Israel och inte Palestina. Jag frågade om han var palestinier, vilken han var. "Men du bor i Israel?!" Jag har aldrig mött en palestinier som säger att de är ifrån Israel. Och då ska ni veta att jag mött många palestinier i mitt liv. jag tyckte det hela var väldigt märkligt. Jag önskade så att vi hade förstått varandra för jag vet att det där skulle blivit en intressant konversation. Han var ifrån Haifa och han pratade arabiska som mina palestinska/libanesiska vänner gör. Jo, jag kan höra skillnad på arabiska dialekter.

 

Annars har jag insett att det snart är dags att söka ny destination. Ångest kan jag säga. Inte för att lämna det här. Man klarar inte av Sunny Beach i mer än fyra månader och helt ärligt kommer Bulgarien aldrig ha en plats i mitt hjärta. Så det ska bli skönt att lämna det. Festa, sola och bada kan man göra i princip vart som helst och det här landet har inte så mycket kultur att erbjuda. Fast sju månader i Egypten kanske gör en lite kräsen på just den fronten. Svårt att konkurera med landet av historia, kultur, mat och ja, dom pratar ju arabiska där så det låg ju på plus redan innan jag kom dit. Ångesten är för att jag vet inte vad jag ska söka. Ångesten är också mycket för att jag bestämt att det blir min sista destination! Får en klump i magen när jag tänker på det. jag vill att nästa destination ska bli helt fucking-jävla-crazy-banana-awesome! På ett sätt vill jag till något galet häftigt ställe, vi öppnar ju Jamaica till vintern. Jag har även funderat på Dominikanske Republiken, Kenya och Dubai. Men samtidigt vill jag tillbaka till Blue Village. Så då har jag funderat på Mexiko. Chansen att jag hamnar i Mexiko är inte så stor och mina sista handsval har jag tänkt Egypten och Teneriffa. Jag åker väldigt gärna tillbaka till Egypten, fast kanske till Hurgada den här gången. Teneriffa skulle ochså vara kul att avsluta på, det var ju där jag började en gång i tiden. Fast vet inte om jag vill vara på det BV ute bland bananodlingarna.

 

Som sagt; Ångest, det är en sann vän till mig!

 

Åhh vad besvikan jag blir på mig själv. En så klockren kommentar ifrån Camilla när vi satt på rockbaren. Den var så bra, iallafall just i den stunden, så jag skrev upp den.

 

Jag sitter helt galet nöjd över tillvaron, stampar lite med foten, knackar lite med handen i bordet förnöjt till musiken. Jag är bara så sjukt nöjd med livet. Camilla kollar upp mot dansgolvet och släpper följande kommentar: "Vad fan är det här, de menlösas klubb eller?!"

 

Hon delade helt klart inte min känsla. Bara för att mini Ozzy och hans knubbiga kompis i grön t-shirt kanske inte var de bästa på att dansa? Men Ozzy kom ju fram med jämna mellanrum och high-fiveade oss. Det tyckte jag var lite… piffigt? Sköna snubbar alltså. Sen var det ju en och annan brud som sågut som ja, vad ska man säga? Horor? Jag vet faktiskt inte hur en hora ser ut riktigt. Men de var ungefär i samma klass som hon i Pretty woman, och då menar jag innan Richard Gere kommer och plockar upp henne. Men alla har ju sin stil. Vem är jag att dömma…