Eskimoa

Jag känner mig alltid så kluven när jag är hemma på "semester". Känns som att tiden inte räcker till och att alla blir missnöjda på något vis. Självklart är det kul att vara hemma och träffa "alla" men samtidigt får jag sådan ångest över att jag inte hinner med. Den här gången känns extra jobbig då jag vet att jag inte kommer komma tillbaka till min vardag igen. Jag kommer inte träffa mina vänner (de jag träffade i Turkiet) igen. Jag längtar så fruktansvär efter min alltan i Akyarlar och kvällarna med Michaela när vi satt och prata i evigheter. Det var ju hemma!

 

Känns även som att folk förväntar sig att jag ska komma hem, hit alltså till Sverige, snart. Jag önskar att det var det jag ville. Men helt ärligt, hur ont, fruktansvärt, och hemskt det än låter så ser jag inte min framtid i Sverige. Det gör ont när jag tänker så. För jag har ju min familj, vänner och en gång hade jag ett liv här. När jag träffar mina vänner här och de pratar om barn, sina män, sambos, hus, bilar, jobb, så är det så sjukt långt ifrån min "verklighet". Jag vill inte ha barn (fy och skam), bil, hus, eller man heller för den delen. Men det känns som att det inte är okej. 'När ska jag skaffa mig ett "riktigt" liv?!' Förlåt mig, men det är det jag lever just nu. Jag älskar mitt jobb och det jag gör! Sen förstår jag också att jag inte kan göra det här tills jag dör. Men ett tag till iallafall. Och när jag är klar är det ju inte alls säkert att slut destinationen blir Sverige. 

 

Det känns lite jobbigt för mig att komma hem till något som jag håller på att glida ifrån. Självklart kommer relationen till min familj och mina vänner alltid vara som den är. För jag kommer alltid vara jag och det spelar ingen roll hur lång tid det går emellan. Men alla dessa barn som inte vet vem jag är och som betyder så mycket för dem. Jag får helt enkelt acceptera att jag är moster, tant, främling Moa som dyker upp ibland. Jag har valt mitt liv, och det har vissa konsekvenser. Bara jag lär mig acceptera det så får ni helt enkelt också göra det. Jag är ledsen, men vi valde olika liv.

 

Vet inte hur jag ska avsluta det här inlägget, det blev så deppigt på något vis. Vet inte hur jag annars ska få ut mina tankar här mitt i natten. Känns som att jag inte bara kan säga till folk hur jag känner, utan att de skulle bli ledsna. Kan passa på att säga att min plan är att inte komma hem nästa semester. Men alla är varmt välkomna att hälsa på mig i Sharm el Sheikh. ;o)

God natt!

 

Ibland känns det som jag lever i en annan värld än resten av er. Eller inte bara jag då, utan den "blå världen". Jag kan inte beskriva hur unikt det är att jobba som jag gör. Livet privat och arbetet går liksom ihop lite. På gott och ont. Ibland känns det lite som att vara med i en sekt, fast en bra en förstås! Vi är som en familj, vi umgås på jobbet och privat. En vän ifrån "den blå världen" känner mig (med en gnutta överdrift) nästan lika bra som mina vänner i Sverige. Ett halvår här kan räknas som tre år hemma. De blir ens familj, vänner och arbetskolleger i ett!

 

Fast det var egentligen inte det jag skulle berätta om i det här inlägget. Kom bara att tänka på det. För det jag skulle skriva om var hur mycket jag faktiskt älskar mitt liv här. Och att man får vara med om så mycket häftiga saker. Och varför jag kom att tänka på det just idag, är för att jag har varit med om en så sjukt häftig, fantastisk, cool och helt underbar upplevelse idag. Ett frieri! Jag kan lova att det var ett frieri utöver det vanliga.

 

Miranda i 2Entertain (showteamet på hotellet) friade till sin pojkvän! Nästan hela hotellet var involverat i det. Mitt under en show blev han upptagen på scen. Miranda började med att berätta lite om Martin och avslutar med att hon ville leva sitt liv med honom. Sen började hon sjunga på "I think I wanna marry you". Senare i låten kom de andra in och sjöng. Martin fick ett papphjärta placerat runt halsen och ett glas skumpa. Inte nog med att han sitter där på scen och entertain teamet sjunger den här låten. Senare kom Bamse in med ringen, i följe av Lilleskutt, Vargen och Skalman. Alla dansade runt Martin och sjöng. I slutet slängde Thomson teamet ut ballonger över hela publiken, och Natalia som hade klättrat upp i taket kastade ner konfetti på dem.

 

När jag skriver det här låter det inte ens hälften så häftigt som det var. Det var helt amazing! Den här dagen kommer jag aldrig att glömma. Helt fantastiskt var det! Ville bara dela med mig till er som inte fick uppleva det.

 

PS. Han sa JA! =o)