Eskimoa

Nu har jag städat hela lägenheten. Hittade mitt visakort och insåg att jag tappat bort plånboken för att i nästa stund komma på att jag inte vet vart mitt pass är! Hakuna matata, blir ju inte hämtad förrän om 2,5 timmar. Så nu väntar jag på att golvet ska torka så jag kan packa och leta efter mitt pass och i samma veva förhoppningsvis hitta plånboken.

 

Hittade den här på min lillasysters blogg. I brist på annat att göra.

 

Jag heter: Samma sak som jag gjort de senaste 29 åren. 

Jag kan inte fatta det. Nu är det slut, finito, shalas. Idag körde jag det sista till back office, sa hejdå till alla på hotellet, har kastat alla mina jobbkläder. Imorgon kommer jag till Sverige, nyinvandrad och arbetslös. Jag är ju tack och lov inte hemlös iallafall!. Tack vare fina vänner. Eller okej, jag ska säga hur det gick till. Typ såhär.

Moa – Jag flyttar in hos dig.

Camilla – Vad trevligt med lite sällskap.

 

Fast ja, fina är dom ju mina vänner. Ska bli så kul att träffa alla igen!

 

Imorgon landar jag på Arlanda 16:30, då börjar ett helt nytt liv. Spännande och skrämmande. Haha. Måste erkänna att jag redan kollat flyg till Turkiet. Fast bara för att stanna en vecka eller två, om möjligt kanske tre… Men först ska jag ge Svearike en chans. Börjar lite lätt med valborgsfirande i Uppsala kanske.

 

 

 

 

I morse körde jag Martine och Nelli till flygplatsen. Snart är det Kristines tur att lämna ön och senare Anton. Jag tror inte jag klarar av fler hejdå! Jag och Julia stannar till på tisdag, eftersom "någon" glömde beställa flygbiljetter innan de stängde kontoret i Stockholm i fredags. Ja, jag erkänner denna "någon" var jag! Mycket som snurrar i mitt huvud.

 

Påvägen hem ifrån flygplatsen satt jag och flippade på Bamse Ipoden, slog igång "Your song" och tårarna bara forsade fram. Tror aldrig att jag kommer kunna lyssna på den igen, utan att böla. Det är inte Your song, det är Our song! Eller ja, jag lämnar ju den blå världen nu, så antar att det blir Your song iallafall…

Nu svallar känslorna hej vilt i kroppen. Ena stunden har jag sån sjuk hemlängtan och i nästa stund känns det inte som att det är hem jag ska åka. Känns som jätte konstigt att Sverige ska bli mitt hem igen. Det känns inte som hemma när jag tänker på det. När folk frågar vart jag ska åka här näst, svarar jag bara Sverige, inte hem till Sverige eller hem.

 

Vad ska jag göra där? Hur kommer min vardag se ut. Det blir kaos i min hjärna när jag börjar tänka på det. Så därför försöker jag låta bli. Tänker på allt kul som väntar. Sommar i Sverige! Vänner, familj, valborg, midsommar…

 

Idag när jag gick vid poolområdet med solen värmande i min nacke och Vargen inte så långt ifrån fick jag nästan lite panik. "Ska jag lämna det här livet?!". Det kommer bli så himla svårt att komma till rätta i ett "normalt" liv igen. Där inte jobb, vänner, fritid och allt hänger ihop. Det är ett väldigt speciellt liv man lever som guide, det är så mycket mer än bara ett jobb. Jag vet att jag kommer svära och banna mig själv hundra gånger om för att jag gav upp det här. För så är det ju, när någonting tar slut så kommer man bara ihåg det bra med det som var. Men jag vet ju att jag är klar med det här jobbet. Men det här livet är jag inte lika klar med att lämna.

 

Jag får ta det som det kommer helt enkelt. Det brukar jag ju vara bra på iallafall. Det där med planering är överskattat! Jag har iallafall boende nu. Ska bo i skogen med en fantastisk vän och massor av djur. Fick nyss reda på att det kommer finnas kattungar i huset. Då vet jag iallafall vad jag ska hålla mig sysselsatt med min första vecka, då jag bestämt att jag ska göra så lite som möjligt.

 

Sverige se upp nästa vecka är jag där! ;o)

 

Pratade med min Chris i telefonen idag. Känns som det var så länge sen han åkte men det vara bara två dagar sen. Känns så tomt och ensamt här nere på vår våning nu. Så fort jag hör dörren smälla igen rycker jag till och sänker ljudet för att höra vem som kommer. Men så kommer jag på att jag känner ingen på den här våningen längre. Det bor ingen dansk lillebror här som lagar tonfiskpasta åt mig. Och ingen att somna till Game of Thrones med eller ställa tusen frågor till så han svär på danska. Blir lite ledsen i ögat när jag tänker på det…

 

I miss my lovely friend! It has been one week without her, and it feels like forever! She's such an amazing person. Funny, helpful (sometimes I think she's my brain), caring… I think if you google the word awesome, there would be a picture of Suvi. ;o)

 

Nu är det inte långt kvar. Jag har tagit över som manager och bär världens alla problem på mina axlar. Och min världs problem då, den är lite mindre än den riktiga världen.

Idag har jag varit överallt på jobbet; Haft service, Bamse klubb, fixat med guest relation göra - svara på mail, fixa loggar, prata med gäster. Och där emellan har jag varit manager; sagt åt folk, bokat in tid för final liquidation, mailat med fastighets ägare, fixat i schemat, mailat med andra folk, chattat med administration, gjort en ToDo lista så jag inte glömmer bort vad jag ska göra imorgon och så vidare…

 

När jag kom hem dog jag på sängen i fem munuter sen var det bara på't igen. Söka jobb, jobb och flera jobb. Det är ju en heltidstjänst bara det!

Tog ett litet brake och gick och åt middag med Chris och senare kom Suvi. Min älskade Jesper lämnade ön i lördags, men det känns som evigheter sen, med sig tog han våran fantastiska Hanna. Tror vi alla har varit lite deprimerande sen dess. Påvägen hem ifrån flygplatsen bröt jag ihop i bilen, grät hela vägen till Mc Donalds (15 min) tröck i mig en Mc Royal och grät lite till. Tror Martine fick en smärre chock. Inte många som sett mig så uppgiven.

 

På fredag lämnar min bättre hälft Suvi oss. Usch får en klump i halsen när jag tänker på det! Men innan det ska vi hinna med, Siam Park, Monky Park, Nordic Kitchen, vandra upp på Teides topp, promenera till Fañabe och en helt galen utekväll. Vi ska iallafall göra hälften av det!

 

Något som jag ständigt påminner mig själv om är: "det är inte ett farväl, människor du vill träffa igen, träffar du igen". Men nog fan gör det lika ont i hjärtat ändå när man står där på flygplatsen.

 

 

 

Jag blir så jävla förbannad, uppgiven och skräckslagen när jag tänker på hur denna värld ser ut.

 

Jag som kvinna har tydligen inga rättigheter. Vi kanske tror det. Tills någon en dag kommer och gör vad de vill med oss…

 

Jag läste en artiken, en bland många desvärre!, om våldtäkt. Det mest hemska, förnedrande och fruktansvärda jag kan tänka mig.

 

Det får mig att inse att jag bara har min kropp till låns tills någon korkad, ostabil, jävla idiot bestämmer sig för att det är hans "rättighet" att använda mig. Nog för att jag är stark, självsäker och har ett jävla temperament om jag sätter den sidan till. Men tragiskt som det är så är jag chanslös mot en man. Jag har inte de musklerna och den styrkan, och så är det bara.

 

Jag råkar vara det svagare könet. Men jag är evig tacksam så länge jag får låna min kropp. Tack, tack alla ödmjuka män som låter mig låna min kropp ett tag!