Eskimoa

Ångest till tusen.

Varför ska allting alltid hända på en och samma gång. Det kan vara hur lugnt som helst och sen slår bomben ner. Jag känner att jag själv är en tickande bomb. Hur långt tar det innan jag exploderar?

 

Jag kan inte jobba för två. Jag vet att jag gärna tror att jag är superstark, uthållbar, oslagbar näst intill odödlig. Varför? För att jag måste det.

 

Varför ska man vara så jävla duktig jämt? Allt är inte bra, det är skit faktiskt! Jag får lust att köra in i en bergvägg bara av tanken på att jag måste gå till jobbet imorgon. När blev det såhär? Och varför känns det som att jag måste göra allt. Allt står inte och faller med mig. Eller gör det det? jag vågar faktiskt inte testa.

 

Jag vill inte vara här, jag vill inte åka hem… Vad fan vill jag?! Ångest, ångest ångest…

Fy fan vad bra jag har det! Ni kan inte förstå så bra jag har det. Sitter i denna stund med två av mina absolut favoritmänniskor i världen precis hemkommen ifrån stranden. Vi ska fixa lite käk, förhoppningsvis träffa en annan gammal favvis, Michaela, lite senare, och sen blir det utgång. Jag har legat och stekt på stranden hela dagen, druckit några öl och bara haft det jävlig chill. Inte tänkt på några problem i hela världen och bara haft det bra.

Kunde inte ha haft det bättre!

Imorgon blir det tjusar reunion. Jag och mina två sköna flammor ifrån Sunny Beach ska äntligen träffas igen! Som jag saknar dem. I.M.H <3

 

Klockan 18 landar jag på Gran Kanaria, då kommer Hannis (hoppas jag) och hämtar upp mig, sen möter vi upp med Ida hemma hos dem. Gaaaah! Kan inte klockan gå lite fortare. Bara 15 timmar och 40 minuter kvar nu.

 

 

Jag tycker det är skrämmande!

 

Vilka är "vi" undrar jag då. Jag borde ju få räknas med som svensk eftersom jag har två svenska föräldrar, mitt släktträd går tillbaka till Samerna på pappas sida och på mammas ner till skåne. Fast å andra sidan har jag bott väldigt mycket utomlands; Nya Zeeland, Libanon, Palestina, Spanien, Turkiet, Egypten, Bulgarien och Grekland.

 

Blir nästan lite orolig att jag inte kommer bli insläppt i Sverige nu när jag kommer tillbaka. Jag gillar ju inte ens den svenska kulturen så mycket. "Små grodorna är lustiga att se"… Ne så jävla lustigt tycker jag inte att det är.

 

Vad är det egentligen partiet vill uppnå? Såg ett klipp med en distriktsledare ifrån Värmland som ville värna om den svenska kulturen. Är hon rädd att hon inte ska få fira Julafton eller vad fan är problemet? Det märkligaste är ju att dessa mumbojumbo partier verkar utvecklas i hålor, där jag antar det inte bor så många invandrare, va fan det är väl bara att ni stannar där då och låter övriga av oss i Sverige få leva med våra "ickesvenska" grannar, vänner, kolleger. Kan vi få äta våran kebab ifred!

 

Jag vill fan inte bo i ett etniskt svensk Sverige. Fatta vad tråkigt det skulle vara! Jag är uppvuxen med araber, turkar, chilenare, afrikaner m.fl. och det är jag glad för. När jag jämför mig med dessa trångsynta människor med åsikter hämtade ifrån Hitlers ABC bok, så känner jag mig så lyckligt lottad. Jag tycker synd om dem som förmodligen är uppvuxna med ärtsoppa, bruna bönor och fläsk att de inte fick möjligheten att ha en Ahmed i deras trappuppgång, med en mamma som kanske inte pratade så bra svenska men lagade jävligt god mat.

 

Vem bestämmer egentligen att man är svensk? Enligt partiledaren för Svenskarnas parti är du svensk, om du har svenska föräldrar. Hur sjukt är inte det? Om jag då igen går tillbaka till mina vänner och de jag gått på dagis och i skolan med så skulle de då enligt honom inte vara svenskar! Tycker då mumbojumbo partierna att de ska skickas ut ur Sverige?

–Så nu får du flytta tillbaka till ditt land.

– A men jag är ju född här.
– Jaha, fast dina föräldrar är ju inte det, hejdå.

 

Haha... Tänk hur Märsta, där jag kommer ifrån, skulle se ut. Jävligt tomt och ingen Valsta kebab. Jag kan inte tänka mig att leva i en sådan värld. Tack och lov så är dessa partier som sagt i små hålor och längre än så kommer de nog inte.

 

De retar mig, trakasserar mig, kittlar mig så jag skriker rakt ut och ibland driver mig till vansinne. Idag rullade de ut mig, sittandes på en kontorstol med hjul, ifrån kontoret och stängde dörren! Men fuck vad jag kommer ha det tråkigt här utan dem! Jag vill inte ens tänka på att de kommer att lämna ön innan mig. Vad fan ska jag göra då? Dom har blivit som två irriterande småbröder, som man bara älskar oavsätt. <3

 

 

Min hjärna är fantastisk! Jag tror ite alla har en sådan fantasifull och drömmande hjärna som jag har. Jag har en hel värld inne i mitt huvud som bara är min! Jag kan komma på mig själv med att dagdrömma och bara flyta bort. Men den kan också spela mig ett spratt ibland. Som nu denna natt…

 

Jag tror alltid att jag ska hitta någon dålig film att somna till, men så råkar de vara bra så jag ligger och kollar klart på filmen, och en till, och en till efter det.

 

Som jag nämnt tidigare så har jag tinnitus och har väldigt svårt för att somna om det är helt tyst. Därför brukar jag alltid somna till en film eller musik. Jag har även försökt med en oerhört irriterande klocka med sekundvisare som tickar. Men att lyssna på den eller min tinnitus är som att välja mellan pest eller kolera.

 

Efter jag kollat klart på tre filmer och insett att kolockan är två på natten bestämmer jag mig för att försöka med musik istället. Jag slår på den lugna listan på itunes, sänker ljuset på skärmen och vänder ryggen till datorn, som står på nattuksbordet bredvid sängen, jag kramar om Peter Pedal och försöker komma in i ett sleep mode. Jag irriterar mig på att det är för varmt och kastar av mig täcket, rullar runt, känner efter ett tag att det börjar bli kallt och tar på mig täcket igen. Och så där håller det på ett tag.

 

Tills jag hör ett ljud, förmodligen kommer det innifrån grannarna. Jag slutar dock rulla runt och ligger helt stilla, andas knappt. Och så tar min vilda fantasi över. "Tänk om det ligger någon under sängen". Jag får panik över att något ska dra tag i min fot och drar snabbt benen intill mig. Jag vet att det inte ligger någon under sängen men ändå kan jag inte släppa den tanken!

 

Ullis som jag var och hälsade på i USA pluggar till sjuksköterska och när jag var där hade hon en lektion där de fick pröva på hur det var för dem som hörde röster. När hon berättade om det så lät det så himla sjukt. Tänk om det skulle hända mig! Hur kan det bi så liksom? Jag tycker det är så intressant men samtidigt skrämmande det här med hjärnan. Hur den fungerar, och i vissa fall inte fungerar.

 

Men så länge jag inte hör några röster så är jag iallafall relativt lugn. Fast det är sjukt irriterande att inte kunna sova på natten. Extra jobbigt är det när man vet att man har en lång dag på jobbet framför sig.

 

Har haft en av de bästa helgerna i mitt liv! Jag och Ullis körde ifrån Indiana i fredags eftermiddag via Kentucky och ner till Nashville. Jag har fått så mycket intryck, glädje, sorg och upplevelser.

 

Nashville är en helt fantastisk stad. Så mycket liv och rörelse, musik överallt på gatan och inne på pubar. Nog för att de spelat country musik men det är underbart ändå. Folk går omkring i boots och cowboy hatt, på riktigt! Och så mycket kontraster, gamla byggnader mixade med nya, höga, låga, trä, betong, tegelsten och så fina kyrkor.

Och vilket nattliv! Så underbart, nästan alla barer har livemusik.

På dagen gick jag och Ullis till Johnny Cash museet. Åh älskade Johnny Cash. Det var en glad och sorgsen upplevelse. Glad för att han var en fantastisk människa, sorgsen för att han var, men ja, alla ska vi ju dö någongång. Jag såg en så himla fin, sorgsen, berörande musikvideo som visades i slutet av museet.

 

Efter en lunch på Hard Rock Cafe körde vi vidare till Memphis. Eller ja, Ullis körde och jag satt i passagerarsätet och sov till och från.

 

I Memphis tog vi en sväng på Beal street, där Jazzbarer med blinkande neonljus fyllda av fulla människor. Vi tog oss dock bara en sväng till en av dem efter en stadig middag på TGI Fridays. Dagen därpå spenderade vi timmar på Elvis mansion, Grace Land, ett helt fantastiskt ställe. Efter det tog vi bussen till SUN Studios. Sun Studios var coolt, men jag kände inte till hälften av människorna guiden pratade om. Dock häftigt att se. Men Grace Land, det var fucking awesome! Men också lite sorgligt förståss.

 

Jag har lovat mig själv att det inte ska ta 10 år till jag kommer tillbaka. Så mycket mer jag vill se. Och så vill jag självklart hänga med Ullis och hennes familj lite oftare än vart 10de år! Helst skulle jag vilja komma tillbaka efter sommaren, eller till sommaren, eller helst bara stanna!

 

Ja, ångesten börjar komma krypande. Jag vill verkligen inte tillbaka till den där ön. Jag vet inte hur jag ska tänka för att motivera mig själv…

 

 

 

Underbara Mr Cash. <3

Idag har jag varit med Ullis i stallet. Har mockat skit, borstat och duschat hästar, gosat och druckit kaffe. Ikväll ska vi iväg på auktion. Ullis verkar mottligt intresserad, det var hennes sambos idé, men jag tycker det ska bli jättekul! Jag frågade Ullis om de hade någon cowboy hatt jag kunde låna. Hon stirrade på mig som om jag vore dum i huvudet. Jag tolkar det som att de inte har någon cowboy hatt.

 

Idag tog jag med mig hunden ut i vinterkylan. Jag snodde Ullis ugs och valfri fodrad jeansjacka, drog ner mössan så långt det gick och på med solbrillerna.

 

Det är helt sjukt vad bländad man blir av solen som skiner på snön. När jag gick där längs vägen funderade jag på hur länge sen det egentligan var jag var ute i snön. Sist jag var hemma var det ingen snö och inte gången innan det heller. Tror faktikt inte jag varit i kontakt med snö sen jag började jobba som guide. Eller är det bara ett önsketänkande? Jag kan i vilket fal inte komma ihåg när det var sist.

 

Jag kommer ihåg den där isande känslan mot kinderna dock, den kalla luften som drar in lite här och där och ger en rysningar, men när solen ligger på är det härligt. Snö luktar även på ett speciellt sätt.

Nu förstår jag att det låter lite som att jag saknar vintern. Det är inte fallet. Jag konstaterade det idag! Måste komma på en jävligt snabb plan vart jag ska fly i vinter?

 

Tio år har gått sedan jag sist var här. Det är lite längre tid än jag hade tänkt mig. Sist jag var här var jag redo att åka tillbaka året därpå. Sen hoppade jag på en journalist utbildning, åkte till Libanon och Palestina, hamnade ett år i Nya Zeeland och sen har tiden bara rullat på. Men nu är jag äntligen här igen! Resan var lång och nästan outhärdlig, tolv timmars väntetid i Madrid, inställt flyg på JFKs flygplats, fick ta taxi till en annan flygplats för att sitta och vänta på ett försenat flyg.

 

Nu när jag sitter här i Ullis kök kan jag knappt komma ihåg hur jobbig resan hit var. Att komma hit var helt klart mödan värd. De ända minnena jag har är ifrån idag. Jag är här och nu och det är helt fantastiskt. Spenderade morgonen med Dacota, hunden här i huset. När Ullis kom hem med minstingen i hemmet lekte jag med honom. Vi körde med tågen. Jäklar vad han pratar och jag förstår inte ens hälften av det han säger. Men så är han ju bara två och pratar amerikanska. Nog för att jag anser mig själv relativt bra på engelska så har jag inte snappat upp babyengelska än. Han är hur som helst bedårande, vilken härlig unge.

 

På eftermiddagen åkte vi och hämta de äldre barnen på skolan sedan blev det Taco bell (mitt val) och shopping. Som jag har längtat efter att få komma hit och träffa Ullis familj, underbara barn. Efter att ha hängt med dem hela dagen måste jag erkänna att jag faktiskt saknar att vara nanny. Kanske kan övertala Ullis att anställa mig. ;o)