Eskimoa

Vilar det någon slags förbannelse över mig tro? Ofta när jag åker till Märsta får jag parkeringsböter. Fick två senast förra veckan. Den första var helt orättvis. Automaten fungerade inte, jag stoppade i pengar men tiden ändrades inte och när jag tröck på pengarna tillbaka fick jag inga. Jag ringde in men lik förbannat så satt det en böter på rutan när jag kom ut.
Självklart vägrade jag betala, för en gångs skull skulle jag faktiskt inte ha en böter, jag skickade ett mail och förklarade att det inte gått rätt till och min böter blev faktiskt makulerad. De bad till och med om ursäkt.
Böterna jag fick några dagar efter det förtjänade jag faktiskt.
Anglica ringde mig på jobbet och berättade att hon skulle åka och tatuera sig. Jag blev tok avundsjuk (okej, jag överlever nog men ändå) och när hon ringde mig andra gången och sa att det gjorde jätteont så blev jag lite glad. Haha... Jag är störd jag vet! Angelica ville att jag skulle komma dit och jag ville ju inget hellre än att se henne lida. Drog från jobbet, åkte fort som den till tatueringsstudion, utanför ställde jag in p-skivan, sprang in och skrattade åt Angelica som satt och pinades.
Men skratta bäst som skrattar sist, eller hur är det man brukar säga?
När jag kom tillbaka satt det en p-böter på rutan. Vad faaan!, tänkte jag, jag hade ju ställt in p-skivan.
Men god morgon pucko, man kan inte ställa in skivan på två timmar efter man parkerat.
Jag hade alltså i min hast ställt in fel tid. Den skulle stå på 14 och jag hade ställt den på 16. Tror det var för att det var en stor 4 så trode jag väl att det stod 14. Tack och lov så var bötern inte på 700 som dem brukar vara utan bara på 300. Fast och andra sidan, när man inte har pengar så är även 300 mycket.

Parkeringsböterna är tyvärr inte min största förbannelse, värre blir det när jag åker till Uppsala. Av någon anledning slutar det ofta med att jag sitter på akuten, oftast med en fullt främmande människa.

Igår skulle vi in till Uppsala och hämta lillebror, Stefan, och Kalle från krogen. Jag kom inte hela vägen fram till Uppsala. Längs vägen ser vi en bil som är helt kvaddad och står med nosen ner i diket. Jag säger åt chaufför att stanna. Jag kliver ur bilen vi färdats i och går fram till bilen i diket. Motorn är fortfarande igång och jag oroar mig faktiskt över vad jag ska hitta där inne. Förardörren gick inte att få upp så jag kikar in genom rutan, ingen där. Tack och lov, tänkte jag, och kände mig för en sekund lättad. Men när jag öppnar bakdörren får jag en chock. Där ligger en livlös kille i ungefär min ålder. Jag säger hallå, jag vet inte hur många gånger, och får ingen respons. Jag pickar på honom men han rör sig inte ur fläcken.
Med svagt batteri på mobilen slår jag nummret till larmcentralen. När jag pratar me mannen i telefonen hör jag hur killen i bilen harklar till. Jag har nog aldrig känt mig så lättad innan. Han levde! Kommer faktiskt inte ihåg vad mannen i luren sa sen.
Jag säger åt Anna och Jonny att fortsätta in till Uppsala och hämta grabbarna, jag tar Annas telefon i fall att något skulle hända, jag hade ju så dåligt batteri på min. Jag går runt bilen och hoppar in på passagerarsidan i fram, letar frebilt efter varningsblinkersen, efter en stund hittar jag den. Letar även efter någonting att torka killen med, han är helt blodig i ansiktet. Kommer faktiskt inte ihåg i vilken ordning allt hände, jag var nog lite chockad.
Första gången killen tittar upp på mig säger han i alla fall; "Vad söt du är.", jag kunde inte annat än skratta då.
Det dröjde inte lång tid innan, polis, ambulans och även brandbil var på plats. Polisen ställde frågor till mig och ambulanspersonalen tog hand om killen.

Anna och de andra hade kommit tillbaka från Uppsala och stod och väntade bakom brandbilen. Jag fick gå och sätta mig med dem. Men eftersom vi ändå fick stå och vänta på att komma förbi så kunde jag inte sitta still i bilen. Jag var bara tvungen att veta hur det skulle gå för killen, helst hade jag velat att jag kunnat tagit kontakt med någon idag och kolla läget, men det gick tydligen inte. Jag fick i alla fall gå och prata med honom när han låg i ambulansen. När de åkte iväg åkte vi hem igen. Ambulanspersonalen sa att han skulle klara sig iallafall, så får väl lita på det.

Förra gången jag var inne i Uppsala så slutade det på en akutmottagning med en tjej som försökt ta självmord. Och för några år sedan slutade det också på akuten med en kille som hade fått en glasflaska i huvudet på krogen. Han hade jag i alla fall kontakt med en tid efter så jag fick veta hur det gick.

Ikväll blir det utgång med Merja i Uppsala. Håller tummarna för att det inte händer nått i natt.

Inatt ska jag jobba för första gången på nästan fyra månader. Lite jobbigt att jag inte lyckades med att sova hela dagen. Ska försöka att gå och lägga mig igen med ögonbindel (eller vad det nu kan tänkas heta).

Imorgon jobbar jag också natt, då kommer jag nog ha lyckats lite bättre med sovandet tror jag, kommer nog vara helt slut imorgon bitti klockan åtta när jag slutar.

Nej, men det var väl bara det jag hade att säga:
Jobba, jobba, joobaa!! =o)  (Och det ska sjungas i en viss melodi, brukade köra den på lillebrors matcher förr.)

farväl hjärtat mitt   =o(

Det har i för sig inte hänt så mycket sen sist.

Idag har jag haft en riktig häst dag. Började tidigt i förmiddags med att åka till Camillas stall. Jag, Camilla och Anna gav oss iväg på hästarna (Anna satt i för sig bakom sin häst å kärran) i den vackra höstdagen. Vi skrittade och värmde upp sedan var det bara full fart frammåt som gällde. Hassel (som jag rider) galloperade som en tok, han som annars är så svår att få igång i gallop. Vi tävlade upp för backen och för omväxlings skull så vann Fuxen och Anna. Kan ju faktiskt bero på att de låg mitt i vägen så vi andra inte kom förbi. Haha! Vi travade enda hem för vi behövde inte skritta av hästarna. Hemma på gården stod två stuntis-tjejer och väntade. De skulle rida en sväng för första gången på Hassel och Bud så de fick skritta av. Jag och Camilla begav oss hem till Tommy (hennes pappa) och farmor, Märta och blev bjudna på lunch. Efter det provkörde vi Tommys nyinskaffade fyrhjuling. Roligt! Camilla och jag racade i skogen.

Eftersom min storasyster inte riktigt var på topp idag ringde hon och frågade om jag kunde hjälpa Emmie på ridskolan. Moster som man är ställer man såklart upp, så det var bara att hoppa in i bilen igen och åka vidare till nästa stall. Camilla och hundarna följde också med. Jag sprang rund med Emmie och hästen hon red i ridhuset. Okej, jag ska inte ljuga, jag gick mest men det lät bättre med att skriva att jag sprang. Emmie var jätte duktig, jag är så stolt över henne.

Jag är även riktigt stolt över mig själv som kom iväg och red ut själv på Hassel för några dagar sen. Han brukar nästan aldrig gå själv och jag har aldrig ridit ut på honom själv innan. Han var lite bongstyrig i början, precis när vi skulle gå från stallet tvärvägrade han och försökte vända om, jag skänklade på och vände om honom. Sen vad det bara att skänkla på och ligga på honom lite. Det gick hur bra som helst. Han var jätteduktig!

Mycket hästsnack här känner jag. Men det är ungefär det mitt liv består av just nu, stallet, hästarna, Camilla och Anna. Men lite annat har jag även hunnit med i veckan. Jag har skjutsat mina syskon till och från skolan och lillbrorsan till träningen. Inte alla dagar förståss men några.
Jag, mamma och moster var och tittade på kabaré i Märsta. Det var lärarna på Kulturskolan som upträdde, men gamla danslärare var med bland andra. Det var trevlig att komma iväg på lite kulturellt äventyr. Det är något jag verkligen kan sakna från Fränsta, när vi skrev tidning och sprang på diverse konserter, teaterföreställningar och allt annat roligt vi gjorde.

Min syster Lina fyller år i slutet av oktober, vi grattade henne i förskott med att överraska med en valp. Moa, som valpen heter, döpt efter mig fick hon. Lina blev så förvånad när vi kom med valpen och jätteglad blev hon. Vi har även vart iväg och grattat mitt kusinbarn, Patrik som fyllde 20 år. Kul att träffa lite kusiner och deras familjer. Händer ju inte så ofta tyvärr.

Ja, annars har det väl inte hänt så mycket. Var hem till Brellan en sväng och drack lite vin, prata lite, sjöng lite och dansade lite. Annars har det varit mest stallet som varit i focus.

Imorgon är det en ny dag på hästryggen, då ska vi rida runt "flyan". Hoppas det blir bra väder!