Eskimoa

Vilar det någon slags förbannelse över mig tro? Ofta när jag åker till Märsta får jag parkeringsböter. Fick två senast förra veckan. Den första var helt orättvis. Automaten fungerade inte, jag stoppade i pengar men tiden ändrades inte och när jag tröck på pengarna tillbaka fick jag inga. Jag ringde in men lik förbannat så satt det en böter på rutan när jag kom ut.
Självklart vägrade jag betala, för en gångs skull skulle jag faktiskt inte ha en böter, jag skickade ett mail och förklarade att det inte gått rätt till och min böter blev faktiskt makulerad. De bad till och med om ursäkt.
Böterna jag fick några dagar efter det förtjänade jag faktiskt.
Anglica ringde mig på jobbet och berättade att hon skulle åka och tatuera sig. Jag blev tok avundsjuk (okej, jag överlever nog men ändå) och när hon ringde mig andra gången och sa att det gjorde jätteont så blev jag lite glad. Haha... Jag är störd jag vet! Angelica ville att jag skulle komma dit och jag ville ju inget hellre än att se henne lida. Drog från jobbet, åkte fort som den till tatueringsstudion, utanför ställde jag in p-skivan, sprang in och skrattade åt Angelica som satt och pinades.
Men skratta bäst som skrattar sist, eller hur är det man brukar säga?
När jag kom tillbaka satt det en p-böter på rutan. Vad faaan!, tänkte jag, jag hade ju ställt in p-skivan.
Men god morgon pucko, man kan inte ställa in skivan på två timmar efter man parkerat.
Jag hade alltså i min hast ställt in fel tid. Den skulle stå på 14 och jag hade ställt den på 16. Tror det var för att det var en stor 4 så trode jag väl att det stod 14. Tack och lov så var bötern inte på 700 som dem brukar vara utan bara på 300. Fast och andra sidan, när man inte har pengar så är även 300 mycket.

Parkeringsböterna är tyvärr inte min största förbannelse, värre blir det när jag åker till Uppsala. Av någon anledning slutar det ofta med att jag sitter på akuten, oftast med en fullt främmande människa.

Igår skulle vi in till Uppsala och hämta lillebror, Stefan, och Kalle från krogen. Jag kom inte hela vägen fram till Uppsala. Längs vägen ser vi en bil som är helt kvaddad och står med nosen ner i diket. Jag säger åt chaufför att stanna. Jag kliver ur bilen vi färdats i och går fram till bilen i diket. Motorn är fortfarande igång och jag oroar mig faktiskt över vad jag ska hitta där inne. Förardörren gick inte att få upp så jag kikar in genom rutan, ingen där. Tack och lov, tänkte jag, och kände mig för en sekund lättad. Men när jag öppnar bakdörren får jag en chock. Där ligger en livlös kille i ungefär min ålder. Jag säger hallå, jag vet inte hur många gånger, och får ingen respons. Jag pickar på honom men han rör sig inte ur fläcken.
Med svagt batteri på mobilen slår jag nummret till larmcentralen. När jag pratar me mannen i telefonen hör jag hur killen i bilen harklar till. Jag har nog aldrig känt mig så lättad innan. Han levde! Kommer faktiskt inte ihåg vad mannen i luren sa sen.
Jag säger åt Anna och Jonny att fortsätta in till Uppsala och hämta grabbarna, jag tar Annas telefon i fall att något skulle hända, jag hade ju så dåligt batteri på min. Jag går runt bilen och hoppar in på passagerarsidan i fram, letar frebilt efter varningsblinkersen, efter en stund hittar jag den. Letar även efter någonting att torka killen med, han är helt blodig i ansiktet. Kommer faktiskt inte ihåg i vilken ordning allt hände, jag var nog lite chockad.
Första gången killen tittar upp på mig säger han i alla fall; "Vad söt du är.", jag kunde inte annat än skratta då.
Det dröjde inte lång tid innan, polis, ambulans och även brandbil var på plats. Polisen ställde frågor till mig och ambulanspersonalen tog hand om killen.

Anna och de andra hade kommit tillbaka från Uppsala och stod och väntade bakom brandbilen. Jag fick gå och sätta mig med dem. Men eftersom vi ändå fick stå och vänta på att komma förbi så kunde jag inte sitta still i bilen. Jag var bara tvungen att veta hur det skulle gå för killen, helst hade jag velat att jag kunnat tagit kontakt med någon idag och kolla läget, men det gick tydligen inte. Jag fick i alla fall gå och prata med honom när han låg i ambulansen. När de åkte iväg åkte vi hem igen. Ambulanspersonalen sa att han skulle klara sig iallafall, så får väl lita på det.

Förra gången jag var inne i Uppsala så slutade det på en akutmottagning med en tjej som försökt ta självmord. Och för några år sedan slutade det också på akuten med en kille som hade fått en glasflaska i huvudet på krogen. Han hade jag i alla fall kontakt med en tid efter så jag fick veta hur det gick.

Ikväll blir det utgång med Merja i Uppsala. Håller tummarna för att det inte händer nått i natt.