Eskimoa

... men inte mitt hem.

Jag är tillbaka i Fränsta nu, det känns konstigt. Vad gör jag här? Vardagen kom som en smäll i ansiktet och nu känns det nästan som om jag aldrig varit iväg. Men jag visste ju att det skulle bli så här. Jag hade hemlängtan, jag kom hem var hemma en helg, nu tillbaka i Fränsta och jag är redo att bege mig av igen. Jag sa till Mathias när vi pratade om hur skönt det skulle bli att komma hem. "En vecka kommer gå sen kommer jag vilja åka iväg igen." Ja, inte ens en vecka har gått.

Börjar få lite smått panik. Har en artikel som ska vara klar till imorgon, fick reda på det klockan åtta ikväll. Jag vet verkligen inte hur jag ska skriva den, vad jag ska börja med och hur jag ska avsluta. Den ska tydligen vara rätt så stor också!

Gick på en promenad på kvällen, tänkte samla tankarna och komma underfund med hur jag ska skriva artikeln. Jag tänkte på allt annat än artikeln! Tankarna bara snurrade och det blev mer eller mindre kaos i hjärnkontoret. Av någon konstig anledning dras jag alltid mot kyrkogården när jag känner mig förvirrad, ledsen, trött, stressad. Torps kyrka är fantastiskt fin. Jag satte mig vid minneslunden vid vattnet och bara slappnade av för en stund.
Promenaden fortsatte sedan längs vattnet och bort mot Vikbron. Naturen är så fantastisk här, vattnet, skogen, bergen, ibland vill man bara vara ett med det. Jag tog tillochmed ut hörlurarna ibland, och rockmusiken byttes ut mot porlande vatten, vindens sus och kvittrande fåglar (tycker dock inte om fåglar, men det andra var trevligt).

Ibland får jag känslan av att jag skulle vilja bo i Norrland, jag tycker det är en av de finaste platserna i Sverige. Sedan tänker jag till en gång till och inser att jag aldrig skulle stå ut med det i längden. Jag älskar Norrland i lagom mängder!
På något vis känns det lite sorgligt att åka härifrån på fredag, den här gången ska jag inte bara iväg på lov, jag kommer inte tillbaka.

Vi är nu tillbaka i Ramallah. Idag är det 60 år sedan palestinierna blev bortförda från sina hem. Denna dag kallas Al Nakba. En manefestation pågick mitt inne i city, folk höll tal, bl a en man liknande Yassir Arafat. Jag har ingen aning om vad han sa men folk applåderade och hurrade. Ballonger släpptes upp i himlen som flög omkring likt svarta fåglar.

Vi stötte på en av killarna från cirkusträningen som tog med oss till sitt jobb, ett center för medicinsk hjälp. Nyheterna gick på tv:n och vi fick se bilder ifrån Kalaniah check-pointen. Där hade det blivit "strider" mellan palestinierna och den israeliska militären.
En sjukvårdare kommer in, han verkar stressad, Mathias frågar om han ska iväg till Kalaniah.  Vi får åka med dit i ambulansen.

Sittandes bak i ambulansen känner jag hur adrenalinet börjar pumpa, syrenerna är på och vi är på väg till platsen där allt händer. När vi är framme hoppar vi ur ambulansen och ambulanspersonalen säger; "be careful", och ger oss varsin "Alcohol Prep Pad". Vi ser en gigantisk militärbil som står uppe på en kulle, nedanför står unga palestinska pojkar och kastar sten mot soldaterna, varpå de svarar med rökgranater.

Känslan av att befinna sig mitt i händelsen går inte att beskriva. Jag har aldrig varit med om någonting liknande förut, det närmsta skottlossning jag varit innan är de som inträffade när vi var i Libanon. Då var vi ändå inomhus, nu stod vi mitt i! Vi höll oss till de andra journalisterna som sprang omkring och fotograferade och filmade.
Rädd han man aldrig bli, det kändes nästan som att det var overkligt att vi var där överhuvudtaget.

Palestinierna lyckades skrämma iväg militären. Trots att de var fullt utrustade med skyddsväst, hjälmar, vapen och åkte i en splitter skyddad bil! De blev rädda för några ungdomar iklädda jeans och t-shirt som hade stenar som vapen. Det förvånar mig, men jag tycker det är bra att de gav sig av.

En palestinsk pojke kom fram och pratade med mig, han kan inte vara mer än 13 år. Det skrämmer mig att han inte alls var rädd. Det är som att min lillebror skulle springa omkring där mitt bland granaterna och kasta sten! Och det var inte bara han, det var många unga som var där. När skotten kom från israelerna duckade de bara och sprang iväg en lite bit. Vart får de allt mod och sin styrka ifrån?

När de börjar rulla stora stenar för att blockera vägen där pansarvagnen tidigare åkt ville jag bara hjälpa till. Men jag höll mig i bakgrunden när muren ifall att det skulle komma fler skott. Jag känner mig så himla hjälplös, vad kan jag göra för dessa människor? 1000-tals européer kommer hit och fotograferar och skriver om vad som händer. Men sen då? Vad hjälper det? Folk är medvetna om vad som händer här, men vad kan vi göra åt saken?

Jag blev rädd när vi stod där mitt i händelsens centrum, inte för att någonting skulle hända mig. Naiv som man är tänker man inget kommer att hända mig. Men varför skulle det inte göra det? Jag stod ju där mitt ibland dem som kastade sten, jag hörde smällarna och såg skotten som flög i luften. Jag blev rädd för att en pojke klättrade upp på muren. Han hade den palestinska flaggan i handen och satte fast den uppe i muren. Han satt där ett tag, och jag tänkte "snart skjuter de ner honom". Tack och lov klättrade pojken ner oskadd. Vi hörde några skott och började springa därifrån.

Vi stannade lite längre bort bland några andra. Pojken jag pratat med innan kom fram och ville att jag skulle följa med tillbaka bort, men jag sa nej. Tror det var någonstans här man började inse vad som faktiskt hände där borta och att jag faktiskt inte är gjort av stål, trots att jag gärna vill tro det ibland.

Jag och Mathias tog en taxi tillbaka till city. I bilen kände jag hur adrenalinet fortfarande pumpade runt i kroppen som aldrig förr. Tillbaka på hotellrummet började vi prata om det vi just upplevt. Det är sjukt hur avtrubbad man egentligen blir när man hamnar i en sådan situation. Nu i efterhand känns det så overkligt att jag var där, som om det nästan inte hade hänt. Men när jag tittar på bilderna så ser jag hela händelseförloppet kristallklart framför mig. Jag var där!

Några av bilderna kan beskådas på:  http://eskimoa.bilddagboken.se/p/main.html

Fi fan säger jag bara. Min rygg är fortfarande röd, och kommer förmodligen aldrig bli brun. Jag kände idag att det var som paddhud på ryggen. När jag pillade lite så kände jag att det kom vätska. Jag frågade Mathias om min hud såg ut som en paddas. Han knäppte några bilder, det var inte snyggt alltså! Och nu har jag börjat flaga också. Inte kul!
Är förmodligen vitare när jag kommer hem än innan jag åkte. =o(

... men inte är jag lycklig för det.

Solbränd blev jag så nu svider det något så fruktansvärt på ryggen. Fast ändå känner jag att det var värt det. Vi hade det riktigt härligt vid Döda havet. Det var en upplevelse utöver det vanliga kan jag säga. Hotellet vi bodde på var också riktigt trevligt. Dyrt, men trevligt! Det första vi gjorde var att provsimma lite i poolen. Härligt! Jag hade dock klarat mig utan påfåglarna som gick omkring utanför hotellet.

Nu är vi i Betlehem, en ganska liten och relativt tråkig stad. Har dock inte utforskat den så mycket så tidigare kommentar kanske var orättvis. Personalen på hotellet är i alla fall väldigt trevliga och roliga. En gammal man kallad "The God father" skojar med mig hela tiden, han är väldigt rolig. (Han hör dock inte till personalen utan är gudfar till han som jag tror äger hotellet.) Den övriga personalen tar väl hand om oss, vi har suttit ute med dem och druckit kaffe. Sedan bjöd de på glass och när jag satt här vid datorn kom han (som äger hotellet?) och frågade vad jag ville ha att dricka. Sedan kom han och serverade mig te.

När vi skulle åka hit så tog vi bussen från Damaskusgate. Jag trodde att bussen skulle gå hela vägen till Betlehem, men icke, bussen stannade utanför en check-point. "Inte igen!", tänkte jag. Kände att jag orkar verkligen inte gå igenom alla frågor och misstankar en gång till. Som om någon kunde läsa mina tankar ropar några på oss. Vi blev erbjudna en taxi som skulle ta oss en annan väg in i "det förbjudna landet". 100 chekel kostade det oss men jag känner att det verkligen var värt det.

Det är verkligen skönt att vara i Palestina, när vi är i Israel kan jag inte koppla av en stund. Känns som att alla är misstänksama och alla är så otrevliga där. Jag och Mathias satt och räkna på hur många trevliga israeler vi träffat under resans gång, vi kom fram till tre.

En vecka är det kvar och det ska verkligen bli skönt att åka hem. Fast helst av allt hade jag åkt tillbaka till Libanon. Jag blir tokig av att gå och oroa mig över allt som händer där.

Vi ses snart Sverige!

*Woohoo* Lycka! Jag har sett första utkastet från Palestina . nu. Mathias bild är som etta bild. =o) Jättefint! Mer tänker jag inte säga än hugg ett exemplar så fort du får chansen.

Förövrigt så är vi tillbaka i Jerusalem nu. Tänkte bege oss mot Döda havet. Sista bussen dit gick dock klockan ett idag så vi blir kvar i Jerusalem till imorgon sedan åker vi vidare.

Nu ska vi gå och äta mat innan vi dör av svält.

... och vägen hit var långtifrån smärtfri.

Det börjar med att vi beger oss från Ramallah med bussen till Jenin. Halvägs dit blir jag akut kissnödig och måste sitta och hålla mig i en timma.
När vi väl är framme så ska jag gå på toaletten vid busstationen men den är upptagen. En man pekar åt ett annat håll och förklarar vägen till några andra toaletter. Jag springer iväg och letar som en galning åt det hållet han pekat, men hittar inga toaletter!
I panik springer jag tillbaka till busstationen, fortfarande upptaget! Jag går fram till Mathias, som står omringad av fem ungar, och säger att jag kommer börja grina snart. "Ge mig en cigg så länge".
Ungarna ställer massor av frågor på arabiska och jag blir mer och mer irriterad. Till slut vinkar gubben som stod vid toaletterna till mig. Jaaaa! Ledigt. Toan var bland dem mest äckliga jag sett, men jag var lycklig ändå.

Vi frågar en man på busstationen hur vi tar oss till Nazareth. Han fixar en minibuss till oss och säger att det kommer att kosta 10 shekel var. "Inte mer", tänkte jag. Det gick lätt som en plätt.
Haha... Trodde jag ja. När han kört oss i cirka 10 minuter kommer vi fram till en stor check-point. "Här är det", förklarar taxishauffören och släpper av oss. Vi måste alltså gå igenom själva.

Sakta rörde vi oss mot de gigantiska grindarna. Vi gick igenom den först snurrgrinden. När vi kom till den andra var där även en metalldetektor man skulle gå igenom. Med den packningen vi släpar omkring på är det inte konstigt att det började pipa. En man som satt i ett bås tittade upp. Han frågade vart vi var ifrån, sedan kunde vi gå igenom.
"Inte mer än så?", tänkte jag, och knatade gladeligen vidare.

Inne i en byggnad var det såklart ytterligare en kontroll. Igenom en till snurrgrind, upp med grejerna på röntkenbandet och igenom en till metalldetektor.
Två tjejer satt i ett varsitt bås och pratade till oss genom två mikrofoner, medans de pratade med varandra i varsina telefoner.

Vad har ni i väskorna? Oh, du har en laptop i väskan, kan du ta ut den?, lägg den på rullbandet igen. Öppna väskan tack! Vad har du i påsarna?, kan du öppna dem?, vad är det där för bok?, bläddra igenom den. Först gick de igenom Mathias grejer, sen samma sak med mig. Jag tror de körde våra saker genom röntgen minst fem gånger.
Sen bad de oss att sitta ner och vänta några minuter.
Vi har lärt oss att några minuter är minst en halvtimma, och ett förhör som väntar.

Efter "några minuter" fick vi gå in i ett annat rum. Mer som ett bås som ledde till någonting vi då inte hade någon aning om. Där inne satt vi också i "några minuter" tills vi blev insläppta till ett annat bås med en lucka. Backom luckan stod det en man som bad om våra pass. Sedan sa han åt oss att lägga alla saker vi hade i fickorna i korgar och öppna våra väskor, detta skulle göras i ett annat rum. Vi blev insläppta till det andra rummet, gjorde som han sagt åt oss, sedan blev vi ivägfösta till båset vi var i innan.

Efter ett tag släppte han in oss till rummet där vår packning stod. Vi blev förvånade över att de inte rotat igenom den. Vi fick instruktioner om att gå ut till höger, eller om det var vänster kommer jag faktiskt inte ihåg, där skulle det tydligen finnas någon grön exitskylt.

Nu trodde jag faktiskt på riktigt att vi var klara. Men icke! Vi kom ut till en stor sal med massor av spärrar, ungefär som tunnelbanespärrar, vi hittade ingen exitskylt och männen som gick omkring på våningen över oss med givär gjorde att vi inte bara hoppade över spärrarna, så vi satte oss ner och väntade ännu "några minuter".

Mathias vågade sig på att fråga männen med givären vad som hände nu. En minut, visade en av männen. Både en minut och fem och säkert tio han gå. Mannen Mathias frågat var nu borta. "Jaha, han menade att det var en minut kvar tills han hade lunch", skojade jag.

Jag kan inte förklara känslan man får när man väl står där. Rädsla kan man känna på något sätt, vi vet att vi kommer att ljuga för dessa människor, de vet att vi säkert ljuger och gör allt för att vi ska försäga oss. Samtidigt känner man irritation, ilska och uppgivenhet på något sett. Less blir man också, något så fruktansvärt och det tar verkligen på krafterna.Och i vissa stunder känner jag bara för att vara lika otrevlig mot dem som de är mot mig och bara käfta emot och säga precis som jag tycker och tänker. Som tur är har denna känsla inte tagit överhand hittills.

Till slut kom mannen som satt innanför luckan ut. Han ställde sig en bit bort, först blev Mathias ditkallad och utfrågad sedan var det min tur. Jag har dock den fördelen att jag är tjej, det gör stor skillnad i de här sammanhangen om det är en man som ställer frågorna. När jag kom fram bad han så mycket om ursäkt för att vi fått väntat och att det inte var vana att göra så här för att den här check-pointen var egentligen inte för de som var på genomresa utan för dem som arbetade över gränserna.
Det kändes som att han var besvärad över att behöva ställa alla frågor till mig.
Och jag är inte dum så jag utnyttjar ju självklart denna fördel jag har. På med det största léendet, fnittra lite extra mycket, spela dum och verka bar allmänt vimsig.
Jodå, det fungerade alldeles utmärkt, även den här gången!

"Welcome to Israel", sa mannen med ett léend mot oss. Jo tack, den har vi hört förrut och vi känner oss fortfarande inte ett dugg välkommna.

Ps: Måste nämna att jag under hela den krongliga prosessen dock var väldigt lycklig. Lycklig över att jag INTE var kissnödig. =o)

Nu har jag tvättat mina kläder för hand i snart två veckor. *suck* Inte nog med att det är jobbigt och tar lång tid, jag kan ju inte tänka mig att de blir speciellt rena ochså har jag tagit slut på hela falsakan med handtvål hos dem vi bor hos. Mathias köpte iförsig en ny igår så det behöver jag inte ha dåligt samvete för längre.

Idag prövade jag Saras variant; duscha med kläderna på. Det gick lite smidigare än att stå och gno i handfatet, men det var fortfarande jobbigt (och obekvämt).

Men men... det hade ju kunnat varit värre också. Jag är glad så länge vi har vatten.

Nu har vi varit i Ramallah en vecka eller så, har inte riktigt koll. Vi har träffat två svanska artister som är här och jobbar från Clowner utan Gränser. Dom är riktigt roliga att hänga med. Självklart har vi även träffat massor av palistinier, mest barna på cirkus skolan. Jag har fått två artiklar skrivna. =o) *woohoo* En kommet att publiceras i Palestina . nu och den andra i Västra Kuriren. Jag är inte avundsjuk på eleverna som är hemma i Fränsta och arbetar med den just nu. Jag har det alldeles för bra här för att ha hemlängtan, jag får i för sig nästan aldrig hemlängtan. Caspar (akrobaten vi mötte i Libanon) har åkt tillbaka till Libanon, kan medge att jag är väldigt avis på honom, jag vill också åka tillbaka dit.

Idag var vi iväg med "Clowns of Palistaine" på en show de hade i Jenin. Resan dit tog två timmar och jag vet inte hur många nära döden upplevelser jag hade under resans gång. Chauffören körde som en galning!

Har egentligen inte så mycket att skriva. Det rullar på här och vi har det bra.
Igår var vi på en föreställning, en belgisk akrobat/dansgrupp framträdde. Till framträdandet var det stråk orkester och en man som sjöng opera, det var riktigt bra!

Jag har hört rykten om att det börjar bli vår i Sverige, björkarna har musöron, härligt för er. Här har det blivit kallare än när vi kom, endast 20 grader dagtid. =oP

Ha det bra folket! (Jag saknar er faktiskt.)