Adrenalinkick som aldrig förr
Vi är nu tillbaka i Ramallah. Idag är det 60 år sedan palestinierna blev bortförda från sina hem. Denna dag kallas Al Nakba. En manefestation pågick mitt inne i city, folk höll tal, bl a en man liknande Yassir Arafat. Jag har ingen aning om vad han sa men folk applåderade och hurrade. Ballonger släpptes upp i himlen som flög omkring likt svarta fåglar.
Vi stötte på en av killarna från cirkusträningen som tog med oss till sitt jobb, ett center för medicinsk hjälp. Nyheterna gick på tv:n och vi fick se bilder ifrån Kalaniah check-pointen. Där hade det blivit "strider" mellan palestinierna och den israeliska militären.
En sjukvårdare kommer in, han verkar stressad, Mathias frågar om han ska iväg till Kalaniah. Vi får åka med dit i ambulansen.
Sittandes bak i ambulansen känner jag hur adrenalinet börjar pumpa, syrenerna är på och vi är på väg till platsen där allt händer. När vi är framme hoppar vi ur ambulansen och ambulanspersonalen säger; "be careful", och ger oss varsin "Alcohol Prep Pad". Vi ser en gigantisk militärbil som står uppe på en kulle, nedanför står unga palestinska pojkar och kastar sten mot soldaterna, varpå de svarar med rökgranater.
Känslan av att befinna sig mitt i händelsen går inte att beskriva. Jag har aldrig varit med om någonting liknande förut, det närmsta skottlossning jag varit innan är de som inträffade när vi var i Libanon. Då var vi ändå inomhus, nu stod vi mitt i! Vi höll oss till de andra journalisterna som sprang omkring och fotograferade och filmade.
Rädd han man aldrig bli, det kändes nästan som att det var overkligt att vi var där överhuvudtaget.
Palestinierna lyckades skrämma iväg militären. Trots att de var fullt utrustade med skyddsväst, hjälmar, vapen och åkte i en splitter skyddad bil! De blev rädda för några ungdomar iklädda jeans och t-shirt som hade stenar som vapen. Det förvånar mig, men jag tycker det är bra att de gav sig av.
En palestinsk pojke kom fram och pratade med mig, han kan inte vara mer än 13 år. Det skrämmer mig att han inte alls var rädd. Det är som att min lillebror skulle springa omkring där mitt bland granaterna och kasta sten! Och det var inte bara han, det var många unga som var där. När skotten kom från israelerna duckade de bara och sprang iväg en lite bit. Vart får de allt mod och sin styrka ifrån?
När de börjar rulla stora stenar för att blockera vägen där pansarvagnen tidigare åkt ville jag bara hjälpa till. Men jag höll mig i bakgrunden när muren ifall att det skulle komma fler skott. Jag känner mig så himla hjälplös, vad kan jag göra för dessa människor? 1000-tals européer kommer hit och fotograferar och skriver om vad som händer. Men sen då? Vad hjälper det? Folk är medvetna om vad som händer här, men vad kan vi göra åt saken?
Jag blev rädd när vi stod där mitt i händelsens centrum, inte för att någonting skulle hända mig. Naiv som man är tänker man inget kommer att hända mig. Men varför skulle det inte göra det? Jag stod ju där mitt ibland dem som kastade sten, jag hörde smällarna och såg skotten som flög i luften. Jag blev rädd för att en pojke klättrade upp på muren. Han hade den palestinska flaggan i handen och satte fast den uppe i muren. Han satt där ett tag, och jag tänkte "snart skjuter de ner honom". Tack och lov klättrade pojken ner oskadd. Vi hörde några skott och började springa därifrån.
Vi stannade lite längre bort bland några andra. Pojken jag pratat med innan kom fram och ville att jag skulle följa med tillbaka bort, men jag sa nej. Tror det var någonstans här man började inse vad som faktiskt hände där borta och att jag faktiskt inte är gjort av stål, trots att jag gärna vill tro det ibland.
Jag och Mathias tog en taxi tillbaka till city. I bilen kände jag hur adrenalinet fortfarande pumpade runt i kroppen som aldrig förr. Tillbaka på hotellrummet började vi prata om det vi just upplevt. Det är sjukt hur avtrubbad man egentligen blir när man hamnar i en sådan situation. Nu i efterhand känns det så overkligt att jag var där, som om det nästan inte hade hänt. Men när jag tittar på bilderna så ser jag hela händelseförloppet kristallklart framför mig. Jag var där!
Några av bilderna kan beskådas på: http://eskimoa.bilddagboken.se/p/main.html
Vi stötte på en av killarna från cirkusträningen som tog med oss till sitt jobb, ett center för medicinsk hjälp. Nyheterna gick på tv:n och vi fick se bilder ifrån Kalaniah check-pointen. Där hade det blivit "strider" mellan palestinierna och den israeliska militären.
En sjukvårdare kommer in, han verkar stressad, Mathias frågar om han ska iväg till Kalaniah. Vi får åka med dit i ambulansen.
Sittandes bak i ambulansen känner jag hur adrenalinet börjar pumpa, syrenerna är på och vi är på väg till platsen där allt händer. När vi är framme hoppar vi ur ambulansen och ambulanspersonalen säger; "be careful", och ger oss varsin "Alcohol Prep Pad". Vi ser en gigantisk militärbil som står uppe på en kulle, nedanför står unga palestinska pojkar och kastar sten mot soldaterna, varpå de svarar med rökgranater.
Känslan av att befinna sig mitt i händelsen går inte att beskriva. Jag har aldrig varit med om någonting liknande förut, det närmsta skottlossning jag varit innan är de som inträffade när vi var i Libanon. Då var vi ändå inomhus, nu stod vi mitt i! Vi höll oss till de andra journalisterna som sprang omkring och fotograferade och filmade.
Rädd han man aldrig bli, det kändes nästan som att det var overkligt att vi var där överhuvudtaget.
Palestinierna lyckades skrämma iväg militären. Trots att de var fullt utrustade med skyddsväst, hjälmar, vapen och åkte i en splitter skyddad bil! De blev rädda för några ungdomar iklädda jeans och t-shirt som hade stenar som vapen. Det förvånar mig, men jag tycker det är bra att de gav sig av.
En palestinsk pojke kom fram och pratade med mig, han kan inte vara mer än 13 år. Det skrämmer mig att han inte alls var rädd. Det är som att min lillebror skulle springa omkring där mitt bland granaterna och kasta sten! Och det var inte bara han, det var många unga som var där. När skotten kom från israelerna duckade de bara och sprang iväg en lite bit. Vart får de allt mod och sin styrka ifrån?
När de börjar rulla stora stenar för att blockera vägen där pansarvagnen tidigare åkt ville jag bara hjälpa till. Men jag höll mig i bakgrunden när muren ifall att det skulle komma fler skott. Jag känner mig så himla hjälplös, vad kan jag göra för dessa människor? 1000-tals européer kommer hit och fotograferar och skriver om vad som händer. Men sen då? Vad hjälper det? Folk är medvetna om vad som händer här, men vad kan vi göra åt saken?
Jag blev rädd när vi stod där mitt i händelsens centrum, inte för att någonting skulle hända mig. Naiv som man är tänker man inget kommer att hända mig. Men varför skulle det inte göra det? Jag stod ju där mitt ibland dem som kastade sten, jag hörde smällarna och såg skotten som flög i luften. Jag blev rädd för att en pojke klättrade upp på muren. Han hade den palestinska flaggan i handen och satte fast den uppe i muren. Han satt där ett tag, och jag tänkte "snart skjuter de ner honom". Tack och lov klättrade pojken ner oskadd. Vi hörde några skott och började springa därifrån.
Vi stannade lite längre bort bland några andra. Pojken jag pratat med innan kom fram och ville att jag skulle följa med tillbaka bort, men jag sa nej. Tror det var någonstans här man började inse vad som faktiskt hände där borta och att jag faktiskt inte är gjort av stål, trots att jag gärna vill tro det ibland.
Jag och Mathias tog en taxi tillbaka till city. I bilen kände jag hur adrenalinet fortfarande pumpade runt i kroppen som aldrig förr. Tillbaka på hotellrummet började vi prata om det vi just upplevt. Det är sjukt hur avtrubbad man egentligen blir när man hamnar i en sådan situation. Nu i efterhand känns det så overkligt att jag var där, som om det nästan inte hade hänt. Men när jag tittar på bilderna så ser jag hela händelseförloppet kristallklart framför mig. Jag var där!
Några av bilderna kan beskådas på: http://eskimoa.bilddagboken.se/p/main.html
Kommentarer
Trackback
