Eskimoa

... eller bara allmänt uttråkad?

Igår la jag mig väldigt sent, det är nästan så jag får kalla det imorse. Då var det ett himla åskväder, mysigt. Idag försökte Manno få upp mig flera gånger men jag var helt väck. Hade drömt flertalet mördrömmar under natten så sömnen var ju inte den bästa. Tredje eller fjärde gången lyckades han dock att få upp mig ur sängen. Jag insåg att klockan var alldeles för mycket och han ville gå ut.

Jag skuttade upp ur sängen, ja det gjorde jag faktiskt, och drog på mig ett par avklippta jeans och en sport bh sedan begav vi oss ut i skogen. Första 30 minutrarna gick jag, sedan vände vi på ett lämpligt ställe och gick tillbaka hemmåt. Inte nog med att vi gick jag tror jag sprang/joggade 10 minuter. Med Sonata Arctica i hörlurarna är allting möjligt. Eller det är väl snarare så att man kan inte gå till deras hektiska musik, man måste springa. Jag måste det iallafall.

När vi kom tillbaka hem så dog jag en stund på köksgolvet. Elin och Emma satt och tittade på mig och Elin frågade om jag inte skulle ta det lugnt. Eftersom jag har astma (ibland) och kände mig lite förkyld idag så sa jag att jag skulle ta det lugnt innan jag gick ut men det blev tydligen inte så. Jag skyller allt på Sonata Arctica.
Efter min uppståndelse från köksgolvet slängde jag i mig lite köttfärssås tjejerna gjort sedan satte jag mig i soffan för att sedan förflytta mig ut till ballkonggolvet. Där låg jag i solens glans och dåsade till, tills Kristoffer skickade ett sms och väckte mig ur min dvala. Jag insåg att det var varmt och förflyttade mig in till Tims rum, hans säng och fläkten. Aaah!

Det blev dock för kallt efter en stund så jag knatade tillbaka till vardagsrummet och soffan. Efter att ha suttit där och tittat lite på bilder Potti var in och visade kom mamma hem. Jag visade henne en bild på datorn som hon ville se, den välkommenterade Paris-bilden.
Det ena ledde till det andra och jag hamnade på internet en stund. Lessnade dock ganska snabbt och tog med mig datorn ut på tomten, spelade lite musik och dansade med manolo. Mamma var ute och hängde tvätt och skrattade åt mig. Då drog jag igång ett Friskis & Svettis pass på berget. Det dog tyvärr ut rätt snabt. Jag började söka runt efter arabiska låtar och körde istället igång en magdans-show. Uppskattat må jag lova! manolo verkade gilla det iallafall.
Jag höll säkert på i minst 30 minuter tills min bror fick nog och satte på sin musik istället.

Jag gav upp träningen för dagen och satte mig och skrev ett blogginlägg istället. Men det hade du väl redan listat ut?

Det är ungefär med det ordet  jag kan förklara veckan som varit.

Det började med att jag åkte till Kristoffer i Kumla. Det gick förvisso väldigt bra, hittade dit utan problem, var där några dagar och hade det väldigt bra. Vägen hem gick också bra även fast Manolo inte satt i buren for han inte omkring i hela bilen. När jag kom hem upptäckte jag dock någonting fruktansvärt; jag hade glömt min Mac hos Krickan! Hur kunde jag? Man glömmer inte sin dator sådär. Jag blev djupt besviken på mig själv. Inte nog med det. Jag hade även glömt min Ferarri tröja! Min bästa tröja som jag köpt i Libanon. Men men... det hela får resultera i ett besök snart igen.

Helgen blev hektisk. Grillning på mosters kolonilott med halva släkten samlad och vi hade jätte trevligt. På kvällen skulle jag in till stan och festa med Lina Hård och Anna vW. Det blev väldigt bråttom från lotten hem för att sedan halvägs, springandes, till bussen komma på att jag glömt vinet. Det vara bara att skynda tillbaka och hämta det. När jag kommer upp till hållplatsen ser jag bussen åka förbi. Jag skyndar vidare till en busshållsplats längde bort, bussen skulle ju åka runt hela Steninge, så jag han.
Jag mötte två glada tjejer utanför ICA på Gärdet, Anna och Lina, vackra som en sommardag. Det var verkligen kul att se dem igen.
Kvällen började relativt lugnt. Satt och snacka, drack lite vin, sminkade oss lite och hade allmänt trevligt. Saga färgade mina ögonbryn och fixade mitt hår. Jag blev snygg! Boxen blev tommate och tommare och Moa blev fullare och fullare. Lagom tills vi skulle bege oss iväg var jag snorfull.
På bussen började jag må illa så jag satt bara mest och mådde dåligt och hade ingen koll på vart vi åkte. Inne på Trädgården dit vi färdads beställde jag vatten. Sedan gick jag och kramade toaletten en sväng. När jag kom tillbaka hittade jag inte de andra. Jag vet inte varför men jag knatade ut från krogen och vips så var jag påväg, vart visste jag dock inte. Jag gick och gick och så gick jag lite till. Tänkte så det knakade och försökte komma på vart jag var.
Var jag på Söder? Det kom jag fram till att jag inte var, det var alldeles för lite folk och jag kände inte igen mig alls. Jag fick mer och mer panik och trodde att jag skulle vara tvungen att ta en taxi till valfritt ställe. Jag började ringa runt och tack och lov svarade Kristoffer. Promenaden kändes helt plötsligt mycket lättare och efter ett tag såg jag ett blått T:e som lös upp i den mörka natten.
Tack älskade för tunnelbanan! Jag blev så lycklig att se det så jag vet inte vad. När jag kom fram så stod det Fridhemsplan. Tack än en gång, då visste jag ju precis vart jag var. Jag skuttade gladeligen ner för trapporna och tog en titt på klockan, till min stora glädje var den inte så mycket  så pendeltågen gick fortfarande hem till Märsta.
I fyllan och villan så var jag tydligen inte så intresserad av att åka hem och lägga mig själv hos min syster, så jag hamnade hemma hos någon annan den natten.

Kommande dag var inte så rolig. Jag vaknade och måde dåligare än jag mått på länge, men det kanske jag förtjänade. Rickard ringde mig senare på dagen och behövde lite hjälp. Han var fast i Stockholm, det gick inga tåg hem till honom förrän dagen därpå. Så han fick varsågod ta tåget till Knivsta och sova hos mig.
Mindre roligt var det i morse då jag skulle köra honom till tåget. Tjugo över sex gick det från stan och det gick inget tåg så tidigt från Knivsta. I morse kom jag dock på att pendeltåget från Märsta nog gick så tidigt, och mycket riktigt.
Det blev panik iväg i bilen jag körde så fort så jag blev åksjuk. Vi kom från till Märsta en minut innan tåget gick och det stod fortfarande inne vid perrongen. Rickard han ut ur bilen in i ststionshuset och sen kom han tillbaka. Tåget gick precis när han kom. Så det var bara att brumma vidare in till stan. Det gick faktiskt relativt smärtfritt och jag släppte av honom vid T-centralen och åkte hem igen.
Den här gången var jag inte lika lycklig över att se det lysande T:et som två kvällar innan.

Är husvakt hos min syster igen. Hon och Thomas skulle åka iväg en sväng. Då fick jag vara här och vakta så inte huset springer iväg medans de är borta. Sedan ska väl katten ha mat också, vart hon nu kan tänkas vara, har inte sett henne sedan jag kom.

Igår gjorde jag en upptäckt. När syster skulle åka tog hon ut någonting ur skafferiet; en polkagris! Jag dök genast dit och tittade om det fanns min favoritsmak och det fanns det. Nu sitter jag här och snaskar på en polkagris från Polkapojkarnas i smak av SALTLAKRITS.

Kommer inte ihåg hur länge sedan det var jag åt polkagris? När jag var yngre åkte vi ofta till Gränna kommer jag ihåg. Där fick man se när de bakade ihop degen och hade sig. Kommer ihåg att jag alltid köpte saltlakrits, sedan fanns det någon hallan och saltlakrits tror jag, också köpte jag alltid viol och någon citron om jag inte minns fel. Minns att de hade smultron en gång, den tyckte jag nog var god. Ska kika i skafferiet sen och kolla om det möjligtvis finns en stång i den smaken.

Mums säger jag bara. Snart har jag knaprat i mig hela saltlakritsen inom loppet av cirka fem minuter. Mer polkagrisar åt folket säger jag bara!

Kom "helt oväntat" att tänka på en sak. Varför heter det egentligen polkagris? Någon som vet?
Gott är det i alla fall så för mig får det egentligen heta vad fan det vill. =o)

Min katt Lucifer har hatat mig ändå sedan jag tog med mig Manolo hem. När jag har ropat på honom har han ignorerat mig när jag gått fram till honom har han sprungit iväg. Förut var han min bäbis, där jag var, var Lucifer. Han kom alltid och la sig hos mig i soffan och i sängen och när jag ropade på honom kom han nästan alltid springande.

Jag har verkligen varit jätteledsen för det här. Min kärlek till Lucifer går inte att beskriva. Så i natt hände någonting fantastiskt.
Jag och Manolo har gått och lagt oss, Manolo på golvet och jag i sängen, så hör jag hur dörren glider upp. Små ljud av tassar trippar mot golvet och jag tror knappast det är sant. In kommer Lucifer och hoppar upp till mig i sängen. Han lägger sig på mig och spinner. Kalla mig fånig om ni vill men jag blev så lycklig så jag fick tårar i ögonen. Efter ett tag kommer även Molly in och lägger sig i sängen och senare hoppar även Manolo upp.

Gissa om jag somnade gott!

Är det överhuvudtaget någon som läser min blogg längre?
Om det är det får ni gärna skriva någonting, skulle vara kul att veta. =o)
Puss hej!

Ibland händer det att jag funderar och ibland funderar jag väldigt mycket. Har tänkt på det här med chanser man har i livet, och då menar jag inte fråga chans.
Hur många gånger får man en ny chans, hur många gånger vågar man chansa och hur många gånger ger man någon en ny chans?

Jag vet själv att jag ger vissa fler chanser än andra. Som vänner till exempel, hur många gånger har man inte blivit sviken av en vän egentligen? Men ändå får de alltid en ny chans. Medans en pojkvän kanske bara får två.

Har alla en kvot med chanser de får i livet? En kompis till mig har, eller hade, som standard att en kille fick tre chanser. Jag har nog varit hårdare än så. Oftast har killar bara en chans när det gäller mig. Sumpar de den så är de ratade sedan. Varför är man så hård ibland, ingen kan väl vara perfect, jag själv är långt ifrån perfect och hur många chanser har inte jag fått egentligen?

Visserligen vet jag varför jag ibland inte ger fler chanser; det är lättare att vara hård och elak än att ge någon chansen att till exempel såra än igen. Fast och andra sidan vet man då inte om man missat chansen till att göra någonting bra istället.

Det blir komplicerat det här, och kanske har ni som läser tappat bort er för länge sen. Men varför klurar jag på det här då? Jo, för det är en person, som sårat mig mer än någon annan på detta klot, som jag börjat ha kontakt med igen. Varför? För att ibland kanske man dömmer någon för fort, man slänger ur sig saker, skriker och gormar, kastar saker och ... sen då?
Jag känner att jag har kommit över det som hände, jag är inte ledsen, jag är inte arg, jag grubblar inte över det och när jag tänker på det som hänt så känner jag ingenting.

Innan det blev vi två så fanns där någonting annat, en vänskap, och det var en bra vänskap. Även om mitt förtroende för den här personen kanske aldrig kommer bli som det var så är jag beredd att ge det en chans. Han kommer aldrig få en chans att bli min pojkvän igen, men han får chansen att bli min vän igen. Och som jag skrev innan vänner har ju hur många chanser som helst.

... Trodde jag ja. Det här kommer gå allt annat än snabbt och smärtfritt.

Helt pank och utelämnad till världen fick jag ett erbjudande av min käre far. Om jag städade hans lya så fick jag 5000:-. Taget! Väldigt lättförtjänta pengar tyckte jag. Enligt mina planer så skulle jag ha hunnit städa hela lägenheten med fönsterputsning och allt på fem timmar. Vilket skämt!

Idag var jag förbi och tänkte röja undan lite fort. Jag började med att riva ner gardinerna i vardagsrummet, sedan skrubbade jag tvättmaskinen fri från gammalt tvättmedel, och kastade ner gardinerna för tvättning.

När jag tog mig an köksluckorna och började damma av på alla hyllor med mera insåg jag att det skulle ta bra mycket längre tid än jag planerat.

Köket blev jag väl mer eller mindre klar med idag, efter sisådär fyra timmars gnuggande och putsande, bara gardinen som ska hängas upp igen och golv och fönster ska torkas.

Imorgon blir det nya tag i resten av lägenheten, hoppas jag blir klar med allt på mindre än fem timmar.

Den här veckan är jag hus- och kattvakt åt min syster. Hela familjen är nere på Öland, förutom jag och Manolo som håller ställningarna här då. Ingen mat finns det och jag har inga pengar att köpa någon heller. Hittade dock bullar och glass i frysen det får duga till middag den här veckan. Håller man sig bara sysselsatt så tänker man inte på att man är hungrig. Och det ger resultat att inte äta. Ställde mig på vågen när jag var hemma hos pappa idag och blev glatt överraskad.

Helt ärligt så känns det inte så kul att skriva blogg när jag inte har någonting intressant att berätta längre.
Ge mig lite Libanon action please!