Eskimoa

Det är ungefär med det ordet  jag kan förklara veckan som varit.

Det började med att jag åkte till Kristoffer i Kumla. Det gick förvisso väldigt bra, hittade dit utan problem, var där några dagar och hade det väldigt bra. Vägen hem gick också bra även fast Manolo inte satt i buren for han inte omkring i hela bilen. När jag kom hem upptäckte jag dock någonting fruktansvärt; jag hade glömt min Mac hos Krickan! Hur kunde jag? Man glömmer inte sin dator sådär. Jag blev djupt besviken på mig själv. Inte nog med det. Jag hade även glömt min Ferarri tröja! Min bästa tröja som jag köpt i Libanon. Men men... det hela får resultera i ett besök snart igen.

Helgen blev hektisk. Grillning på mosters kolonilott med halva släkten samlad och vi hade jätte trevligt. På kvällen skulle jag in till stan och festa med Lina Hård och Anna vW. Det blev väldigt bråttom från lotten hem för att sedan halvägs, springandes, till bussen komma på att jag glömt vinet. Det vara bara att skynda tillbaka och hämta det. När jag kommer upp till hållplatsen ser jag bussen åka förbi. Jag skyndar vidare till en busshållsplats längde bort, bussen skulle ju åka runt hela Steninge, så jag han.
Jag mötte två glada tjejer utanför ICA på Gärdet, Anna och Lina, vackra som en sommardag. Det var verkligen kul att se dem igen.
Kvällen började relativt lugnt. Satt och snacka, drack lite vin, sminkade oss lite och hade allmänt trevligt. Saga färgade mina ögonbryn och fixade mitt hår. Jag blev snygg! Boxen blev tommate och tommare och Moa blev fullare och fullare. Lagom tills vi skulle bege oss iväg var jag snorfull.
På bussen började jag må illa så jag satt bara mest och mådde dåligt och hade ingen koll på vart vi åkte. Inne på Trädgården dit vi färdads beställde jag vatten. Sedan gick jag och kramade toaletten en sväng. När jag kom tillbaka hittade jag inte de andra. Jag vet inte varför men jag knatade ut från krogen och vips så var jag påväg, vart visste jag dock inte. Jag gick och gick och så gick jag lite till. Tänkte så det knakade och försökte komma på vart jag var.
Var jag på Söder? Det kom jag fram till att jag inte var, det var alldeles för lite folk och jag kände inte igen mig alls. Jag fick mer och mer panik och trodde att jag skulle vara tvungen att ta en taxi till valfritt ställe. Jag började ringa runt och tack och lov svarade Kristoffer. Promenaden kändes helt plötsligt mycket lättare och efter ett tag såg jag ett blått T:e som lös upp i den mörka natten.
Tack älskade för tunnelbanan! Jag blev så lycklig att se det så jag vet inte vad. När jag kom fram så stod det Fridhemsplan. Tack än en gång, då visste jag ju precis vart jag var. Jag skuttade gladeligen ner för trapporna och tog en titt på klockan, till min stora glädje var den inte så mycket  så pendeltågen gick fortfarande hem till Märsta.
I fyllan och villan så var jag tydligen inte så intresserad av att åka hem och lägga mig själv hos min syster, så jag hamnade hemma hos någon annan den natten.

Kommande dag var inte så rolig. Jag vaknade och måde dåligare än jag mått på länge, men det kanske jag förtjänade. Rickard ringde mig senare på dagen och behövde lite hjälp. Han var fast i Stockholm, det gick inga tåg hem till honom förrän dagen därpå. Så han fick varsågod ta tåget till Knivsta och sova hos mig.
Mindre roligt var det i morse då jag skulle köra honom till tåget. Tjugo över sex gick det från stan och det gick inget tåg så tidigt från Knivsta. I morse kom jag dock på att pendeltåget från Märsta nog gick så tidigt, och mycket riktigt.
Det blev panik iväg i bilen jag körde så fort så jag blev åksjuk. Vi kom från till Märsta en minut innan tåget gick och det stod fortfarande inne vid perrongen. Rickard han ut ur bilen in i ststionshuset och sen kom han tillbaka. Tåget gick precis när han kom. Så det var bara att brumma vidare in till stan. Det gick faktiskt relativt smärtfritt och jag släppte av honom vid T-centralen och åkte hem igen.
Den här gången var jag inte lika lycklig över att se det lysande T:et som två kvällar innan.