Eskimoa

Ett år är ingenting och egentligen så mycket. Det var ett år sen jag var uppe i Sälen med Adam och hans familj. När jag tänker på det så känns det relativt länge sen. Men att jag varit här i snart ett år känns helt sjukt! Vart tog tiden vägen?

Imorgon är det nyår igen. Jag har fortfarande inga planer för kvällen i morgon. Men vadå jag har ju hela dagen på mig att komma på något. ;o) Ni som känner mig vet ju att jag inte är så mycket av en planerare. Vad ska man med framförhållning till när man har så bra flyt som jag? För det måste jag iallafall kunna skryta med. Jag har alltid haft sådan tur i mitt liv. Det spelar ingen roll vad det handlar om, på något vis fixar det sig alltid för mig. Peppar, peppar, får jag väl tillägga där kanske. Nu kanske hela mitt 2010 blir ett otursår annars.

Idag var jag, Cissi ocg Lucia på äventyr. Känns lite som att det alltid blir ett äventyr på något sätt när man åker bil med Cissi som chaufför. Jag måste berätta (och hoppas att Cissi inte ger igen med andra historier) om igår när vi släppt av Gina på hennes hostel. Enligt mina planer skulle vi ha kommit upp på Symonds street men av någon anledning missade vi det och hamnade på vägen som leder till sjukhuset och muséet.

– Oj, vi skulle varit där uppe, säger jag och pekar på vägen som går över våra huvuden.
– Jaha! Vad ska vi göra nu då, frågar Cissi.
– Ja, men vi är här, ta motorvägen emot Helensville istället, svarar jag.
– Sväng här, här, till höger!, jag pekar frenetiskt med hela handen.
– Men det kan jag ju inte göra, svarar Cissi.
– Nähe, varför inte det då? Det var vägen vi skulle på, säger jag då.
– Jag måste svänga här, säger Cissi, vid ett annat ställe.
– Jaha... Då hamnar vi i Hamilton istället!, blev mitt svar.

Idag var det dock ännu värre. Vi var i West Auckland, ett ställe jag inte alls känner till. Har väl kanske varit där två gånger innan. Vi skulle lämna av Mickey, Cissis host familys katt, på ett katt hostel (?)långt bort i ingenstans. Vägen dit gick ganska bra. På hemvägen ville vi göra något kul. Jag fick för mig att jag skulle dra med mig tjejerna till Piha, en surfingstrand jag hört ska vara jätte fin, om än livsfarlig. Phia it was. Vägen dit gick väl också relativt bra. Vi kom fram helskinnade och med glatt humör. Tyvärr var det blåsigt och inte allt för mycket sol. Vi hade en trevlig stund på stranden iallafall. På hemvägen var jag jätte trött och somnade i bilen. Jag vaknade upp och fick reda på att vi är helt vilse. Jag orkade inte engagera mig och somnade om. Till slut hittade vi (dom) rätt och vi kom upp på motorvägen mot Auckland. Livet är väl ändå fullt av äventyr som väntar runt hörnet. Jag gillar't!

Med dessa ord lämnar jag er åt era äventyr och önskar ett Gott nytt år! Må 2010 bli minst lika bra som 2009 så är jag nöjd. Jag ska inte säga något så kliché som 2010 ska bli mitt år. Alla år är mitt år! Vissa bättre än andra.
Ha det gott mina kära vänner!


En liten hälsning ifrån stranden i Piha

Ok mina kära vänner. Nu ska vi prata allvar! Ni borde veta att jag gillar Plan Three, och de har tydligen släppt en skiva (för cirkus en månad sen). Så, hur kommer det då sig att den inte dimpt ner i brevlådan här på Nya Zeeland än? Illa, riktigt illa! Vem tar på sig den ärade uppgiften att köpa den till mig och skicka hit? Jag väntar med spänning.

Pratade med mamma på Skype nu i natt. Mammi gör mig lycklig! Jag blir så glad av att höra hennes röst och prata på det där sättet som bara vi pratar med varandra. =o) Hon är fin min mamma. (Och så kan hon trolla med knäna.)



Så vacker! Och det där léendet värmer både kropp och själ. Älskar dig mammi! <3

Not at all! Men jag klagar inte. Gillar ju som sagt inte julen. Åker med familjen till Wahiki island imorgon. Ska hänga där med Nickys släkt. Det ska faktiskt bli mysigt. Umgicks med en hel hög av släktingar idag. Det var riktigt trevligt. Först åkte vi, Nicky, barnen, Cathrin (N:s syster) och hennes barn, till några i ett gigantiskt hus och pool. Suft som fan! Senare på kvällen åkte vi alla till Aucklan domain och hade middag-picnic i parken. Eller ja, vi beställde fish and chips. Vi var kanske runt 20 pers. Kul hade vi.

Jag måste plugga på mer om Sverige. Hatar när folk frågar massa saker som jag inte kan svara på. "I'm swedish, but I'm not that swedish", brukar jag svara. Och det är till en viss del sant. Jag äter inte sill, spelar inte kubb, hatar snaps, gillar inte kräftor, hatar julen och kastar mig inte ut på morgonen så fort solen är framme. Men som sagt, lite mer borde jag veta om mitt fantastiska hemland. Jo, för det är faktiskt fantastiskt! Speciellt när man är bortrest. Har ni tänkt på det? Det finns inget land som är bättre än Sverige, när man inte är i Sverige. Förstår ni hur jag menar? Man propagerar ju alltid för sitt land när man är i utlandet. Iallafall gör jag det. Skulle faktiskt vilja påstå att jag skulle göra ett jävligt bra jobb som kungen. ;o) Well, jag kan iallafall skilja på Arboga och Örebro!

Fast det var egentligen inte det jag ville ha sagt. Utan idag när vi var i domainen och folk fick höra att jag är ifrån Sverige så började de prata om "The girl with the dragon tattoo". "Hmm...", sa jag, " I heard about it". Sen började de prata om författaren. Då förstod jag att han var svensk. Och att jag och Genna faktiskt haft en diskussion om honom innan. Den filmen "The girl..." har tydligen kommit ut på bio. "But you have it in swedish, don't you". Och jag kom precis på vilken film det var de pratade om. "Men som hatar kvinnor". De gör tydligen samma sak med översättningar the other way around. Inte bara svenne bananer som kommer på en helt annan titel på filmen än orginalspråket. Sen kom det stora testet. "What's the name of the writer?"
GAAH!! Fråga någon annan. Inte mig. "Larsson, something?", sa någon med engelsk accent. "Yeeh, something like that, maybe Stig?", svarade jag. Så ni som vet. Gissade jag rätt? Är det Stig Larsson han heter? Snälla säg att jag hade rätt. Pappa? Jonas? Ni vet!

Jaja... Det var väl bara det jag hade att uppdatera er med. Nu lär ni inte höra något på ett tag. Ska som sagt bort och är tillbaka en annan dag. Vet dock inte vilken.

God Jul till er alla!

Alla dessa drömmar. Varför? Jag drömmer jätte mycket nu och mesta dels bara om mina kompisar i Sverige. I natt vet jag att jag drömde om Kalle. Kommer dock inte ihåg vad. Eller jo, vissa delar, men tänker inte säga. =oP
Kvällen innan drömde jag att jag, Susan, Angelica, och någon mer som jag inte kommer ihåg vem det var, gjorde inbrått. Eller vi blev inlåsta på ett café och snodde massa chokladbollar. Sedan blev vi jagade av vakter. Jag kom undan. Sedan blev det bara värre och värre. Det formades till en mardröm i slutet, men i början var det kul kommer jag ihåg. Ja, jag säger då det. Varför?

Innan jag måste kila vill jag bara ge 100 rosor till alla föräldrar (dubbelt till mina) som orkar med varje dag. Jag hade Frankie sovandes med mig i sängen, och jag sov inte mycket den natten. Hur kan något så litet ta så mycket plats? Och dagen efter hade jag barnen hela dagen. Jag var sluuut kan jag säga. Jag orkar med att ta hand om barnen underdagarna, men sedan behöver jag mitt space. Föräldrar har inte riktigt den möjligheten (eller jo, om de har en nanny!) de måste ha sina barn HELA TIDEN! Fi fan. Duktiga är ni, men jag skulle inte vilja vara i era kläder. ;o)

Nu ska jag in och ta hans om "mina" trollungar.

Jag orkar inte hålla er uppdaterade. Ändå inget as kul som händer så inget att deppa över. När jag är glad igen återkommer jag. Hoppas jag slutar deppa snart.

Min pappa har ju helt rätt. Att jag inte tänkt på det. JULEN har alltid (på äldre dar) varit en stor depp-faktor för mig. Och snart är den här. Jag har bara inte tänkt på det. När man går runt i klänning i 25 graders värme och solsken tänker man inte riktigt på att det är jul nästa vecka. Det enda juliga jag gjort i år är klätt granen. Inge Lucia, inga adventsljus, inga pepparkakor eller LUSSEBULLAR. Ingen julstämmning what so ever. Jag klagar inte (förutom det där med lussebullarna då) över det. Jag hatar julen. HATAR! Men det är nog som pappa säger, det är nog julen som spökar. För även om de inte förbereder sig inför julen här som vi gör i Sverige så har jag lite jul ångest. Ska fira julafton (fast den 25de) på Wahiki island, värsta paradis ön(!), med familjen och Nickys släkt. Jag har verkligen ångest över julklapparna. Men har försökt ignorera det. Har bestämt mig för att bara köpa till barnen och mina host parents. Fast ändå har jag lite panik. Jag hade tyckt det var perfekt om familjen åkt till Kanada, som de planerade först. Tänka sig. Bara jag SJÄLV och inget julfirande. Det hade varit fantastiskt!

Jag hade en dröm inatt igen, om samma kompis i Sverige. Varför drömmer jag så mycket om henne nu tro? Fast i den här drömmen var det ännu märkligare. Hon hade gått och blivit ihop med en an mina vänner i Libanon medans jag var här i NZ. Och jag visste ingenting om det. Så när jag var tillbaka i Sverige fick jag veta allt. Hon hade till och med varit i Libanon och hängt med alla mina vänner där. Vilken avundsjuka jag kände i drömmen. Hon hade levt "mitt liv" när jag varit här. Jag kommer ihåg att jag frågade ut henne om alla hon träffat.

– Träffade du Rabia, frågade jag lite bittert.
– Ja, svarade hon. Och jag kommer ihåg att jag ville gråta.

Det är konstigt det där med drömmar. De bygger ju såklart på någonting i mitt undermedvetna. Men vad? Varför dessa underliga drömmar och varför nu?

Jag vet inte varför men idag har jag varit så fruktansvärt omotiverad, till allt! Tack och lov har det varit simmskola idag, så jag har inte behövt anstränga mig med barnen. Så de har inte blivit lidande.
Jag var inte ens glad på gymmet. Jag tyckte det blåste för mycket ifrån fläktarna och när det inte blåste tyckte jag att det var för varmt. Huvudet värkte och musklerna värkte. Varje gång fläkten vreds tillbaka emot mig så fick jag "brain-freeze". Trots det så bestämde jag mig för att gå på Megadanzen nu på kvällen. Tänkte att det kanske skulle göra mig lite gladare. Men icke! Jag blev typ ännu mer deprimerad. När jag inte kunde hänga med och missade stegen ville jag nästan gråta. Jag kände mig helt värdelös. Och det kändes som att instruktören kunde känna av det. Han kollade på mig jätte mycket, och typ försökte peppa. Det fick mig bara att känna mig mer värdelös. Som att han typ: "Kom igen nu, det här klarar du väl? Är du seg eller? One and two and three and four... Så jävla svårt är det väl ändå inte?!". Jo, idag var det jätte svårt! Min kropp ville inte, min hjärna ville inte och jag hade inte orken att försöka ändra på det.

Varför är det på detta viset då? Jag vet faktiskt inte. Kan vara sömnbrist, jag som jätte dåligt inatt. Drömde massa konstiga drömmar. Drömde om en av mina bästa vänner i Sverige och jag var jätte arg på henne. Det hela började med bråk om valfri kille och hela drömmen slutade i skräckfilms scenarie. Obehagligt var det! Jag tror jag är lite små arg (i smyg) på mina vänner i Sverige. Det är inte ofta de hör av sig (typ aldrig). Och jag känner mig bortglömd! Det gör jag faktiskt. Känns lite patetiskt att skriva det här eftersom det förmodligen mest är mina vänner i Sverige som läser. Ja men lämna en kommentar då för fan! Är det så jävla svårt?
Det var en av de saker de tog upp på oriantation kursen här. När man reser bort under en längre tid får man se vem ens riktiga vänner är. Jaha... Känns ju sådär, jag har tydligen inga. Eller jo, Kristoffer. Han är den person jag haft mest kontakt med sen jag kom hit. Vi pratar nästan varje dag! Tänk på det ni. Ni som sa att livet skulle bli sååå tråkigt och ni inte visste vaaad ni skulle ta er till utan mig. Well, I guess your doing fine.

Okej, lite orättvis är jag nu, jag vet. Men det är bara min bittra sida som talar. Ni har era liv och jag har mitt. Ibland känns det bara så ensamt. Mina vänner är verkligen någonting jag värderar högt och nu får jag inte vara en del av era liv längre. Och när jag tar initiativet och skriver till någon så är det tydligen INGENTING som händer. Asså fatta hur fort en konversation dör ut med det svaret.

Mamma och pappa skulle ju kommit hit men det blev lite krongel, så det blir inte av. Klart jag är ledsen över det, mamma. Men eftersom ni är deppade över det ändå, så vill inte jag bidrag med ännu mera depp. Klart att det är jätte tråkigt och jag såg fram emot att ni skulle komma. Men nu är det som det är. Fast det är ju såklart en bidragande faktor till mitt deppande. fast jag undviker att tänka på det.

Frankie var så söt idag. Hon kollade mailboxen.

– Are there any mails from Sweden, frågade jag, som jag gjort nu de senaste halvåret och fårr samma svar varje gång.
– No!
– No, of course not. Why would thay send me anyting? Maybe they don't like me anymore. They may not want me to come back to Sweden, sa jag lite självömkande.
– Well, maybe you should stay here with us then. We give you stuff, sa hon då, som att det vore som den mest självklara saken att göra.
– Yes, maybe I should do that!

Frankie är den person som får mig att känna mest. Hon kan verkligen få mig att känna mig som den mest älskade personen i världen. Fast det är även hon som kan få mig mest irriterad och ledsen också. Den ungen är magisk på något sätt. Max är ju såklart helt underbar han med. Vill ju inte få det att låta som jag har någon favorit, för det har jag faktiskt inte! Tro det eller ej.

Nåväl, nu ska jag sluta deppskriva. Inget kul att läsa, jag vet. Men ibland måste man skriva as sig lite. Då jag är en person som ytterst sällan gråter. Så skriver jag desto mer. Mina känslor, tankar och upplevelser kommer oftast ut i skrivande form.

Puss och godnatt. Eran bortglömda katt!

Jag blir så jävla irriterad. Varje gång (iallafall varannan) jag hämtar F på kindy vet hon aldrig vart sina skor är. Jag har sagt åt henne minst 50 gånger att hålla reda på vart hon tar av sig dem.
"But Moa, sometimes I don't have a very good memory." Neeeej! Men säger du det? Det är därför du ska lägga dem på ett och samma ställe, jämt! Som till exempel i sko-korgen, eller varför inte vid de andra kläderna? Jag vet, hon är fyra år, men det är iallafall irriterande. En gång hittade jag dem under alla kuddar i kudd-hörnan, en annan i bok hörnan, en tredje bland lekskorna. Jag ska fan limma fast skorna på fötterna på ungen.

Idag letade vi (mest bara jag) i 20 minuter. Det är frustrerande! Till sist gav jag upp. Hon fick gå hem med en sko. Jag skiter it. Jag blir så arg. Jag sa åt henne på vägen till bilen: "Tomorrow you do nothing else apart from looking after your shoe. You'r not allowed to play until you find it!" Hon svarade okej, men jag är ganska säker på att det är jag som får springa och krypa och leta efter den där jävla skon imorgon, som någon annan fågel, fisk eller mitemellan fucking lek.

Inte nog med det. När vi senare på dagen skulle hämta Max så börjar hon bråka om att hon vill ha på sina "för små skor", ett par rosa som hon nu mera bara har till dress up, just för att de är för små. Varpå jag svarar nej. Men då ville hon såklart ha sina gendals (flipflop). Då log jag lite hånfullt och sa: "Well, to bad you just got one of them now, so you can't wear them." Hon började såklart grina. Livet är tufft när man är fyra, förstår jag. Hur som. Till slut fick jag henne att ta på sig ett par andra skor. Och vad händer på skolan tror ni?

Max hittar inte sina skor! Ja, det är ju så man blir gråhårig. Men i hans fall måste det varit någon annan som tagit fel skor. Ja, så även han fick gå hem (till bilen) barfota. Jag sa till dem båda med varnande röst (med tillhörande min) att det är bäst för dem att de hittat sina skor tills jag kommer och hämtar dem imorgon.

Jag och barnen satt och prata i bilen påväg till skolan och kindy. Frankie berättade om någont cirkusnummer hon sett på tv.

– Have you ever been to a real circus, frågar jag. Båda barnen svarade; "Nooo", i kör.

Varför inte det tänkte jag först. Och så tänkte jag till. Klart att de inte har, de bor på en ö så långt bort ifrån resten av världen man kan komma. Tror inte att en cirkus skulle ta alla sina djur, acrobater och clowner och sätta sig på ett flyg för att komma hit. Och de lär ju inte ha en NZ cirkus som bara åker runt här på NZ. Jag blev jätte ledsen när jag tänkte på det faktiskt. Nästan så att jag fick tårar i ögonen!

– You guys must come to Sweden, and I will take you to the circus, sa jag till dem. Och Frankie svarade; "All right!"

Jag älskade cirkus när jag var liten. Och gör fortfarande faktiskt. Dock var det sjukt lände sen jag var på en. Måste åtgärdas när jag kommer hem till Sverige igen. Någon som är keen på att följa med?

Undrar om de har cirkus i Englend? Det är ju också en ö, men på något vis får jag för mig att de har cirkus ändå. Någon som vet? Hur är det med alla dessa ö-länder, har dem cirkus?

Såhär en månad senare, eller 23 dagar för att vara exakt, gick jag ock kollade på New Moon again. Kärlek! Jag älskar den, nästan mer och mer för var gång jag ser den.
Aneta ringde upp mig, inte allt för lång stund, efter vi sagt heldå utanför gymmet. Hon och hennes host mum skulle gå och se den. "Come on, be spontainius, come with us", sa hon. "Ja, varför inte", tänkte jag.
Jag vill ju se den igen på bio och jag älskar ju popcorn. Så jag var inte så svårövertalad, som ni säkert förstår.
Den är helt klart bättre på bio. Det här var andra gången jag såg den på bio och kanske femte om man ränkar med de gånger jag sett den i crap kvallité på internet. Jag längtar ihjäl mig redan nu på den tredje filmen.

Fast nu har jag inte tid att tänka på det. Nu är det sängen som gäller. Ska jobba "vanlig" tid imorgon, det vill säga 7.45. Var ett tag sen jag började så tidigt.

Godnatt mina fans (I märsta)! =oP

Min nyfunne vän
Jag har hittat en ny vän, någon som alltid gör sig påmind och visar att den finns där. Känns så bra att jag gick på det där Box and kick passet i lördags. På grund av det har jag haft träningsvärk hela helgen. Det känns bra. Man känner att man gjort någonting med sin kropp. Jag är ju även en person som gillar smärta (i lagom mängd!) så det känns jävligt bra det här. Idag gick jag på Pump passet, så nu kommer jag väl ha träningsvärk till på onsdag. På onsdag är det dags för Megadanz.

Mindre bra kostvanor
Det är ju tveksamt om chips är den bästa födan efter ett träningspass. Det är även min frukost, då jag inte åt någonting innan gymmet. Fast jag måste ju säga att det känns okej att äta chips, då jag har planer på att även gå på Zumba passet ikväll. Nu tänker ni såhär: "Fan vad hon ränner på det där gymmet hela tiden". Ja, det gör jag. Och vet ni huvudsakligen varför? För att jag tycker det är roligt! Jag går egentligen inte på Zumba passet för själva träningens skull, utan för att jag tycker det är kul.

Nu mina kära vänner ska jag faktiskt ta en dusch. Sen ska jag väl stoppa i mig någont mer vettigt till lunch, än min chips frukost.

Det var en blöt natt igår. Jag och Jossan började hemma hos mig, Vodka Fuse hade hon köpt med sig, sött som fan men de slank ner. Efter Jossan haft enmans show, spillt hälften av drickat i min säng och på golvet och jag sminkat mig och fixat håret var vi redo att bege oss. Födelsedags festen var på andra sidan bron, inte allt för långt ifrån där jag bor, så vi kantade dit. Där var det fest vill jag lova och roligt hade vi.

Idag har jag bokat in min flygresa hem (till Auckland) ifrån sydön, 59$ helt okej tycker jag. Har väl inte så mycket mer att skriva. Så jag slutar här då, antar jag.

Kill me please! Jävlar i havet vad jobbigt det var. Jag lurade självklart med mig Antje på detta. Våran text konversation igår kväll.

Jag: Are you ging to the gym tomorrow?
A: If yoga is tomorrow morning then I will go. Maybe we see us. (tror hon menar kanske vi ses där)
Jag: I want to go on the Box and Kick 9.30. =o)
A: What else is tomorrow morning? But that sounds funny. Maybe I will come.
Jag: You should! I won't do it withoute you. There is just that and yoga on tomorrow.
A: Oh ok. I think I try it. But I have still no fitness. When is Yoga?
Jag. The yoga is after that. Well I'm not fit ether. But this is the easy one. ;o) So I see you there tomorrow?
A: Oh okay. I will see you there...

Ibland är jag väldigt bra på att få som jag vill. =oP Men det fick jag bittert ångra. I broschyren står det att det ska vara anpassat för alla nivåer. Så vart det INTE, kan jag säga. Vi hoppade och skuttade och boxade i luften non-stop i 45 minuter! Och ner på golvet och göra armhävningar och hoppa upp igen och for hit och dit.
Trött är bara förnamnet på hur jag kände mig. Jag gjorde någon grimars som han råkade se. Och självklart påpekade han det. "Om du ser ut sådär kanske du får göra dubbelt så många", hotade han mig med.
Ja, jag vågade ju inte annat än att lé efter det. När vi senre gjorde någon annan övning kom han fram till mig. Ni kan ju tro att jag samlade de få krafter jag hade kvar och gjorde precis som han sa OCH log! Han såg nöjd ut. Jag var mindre nöjd! Sedan sa han någonting i stil med; "That's how it supposed to look like, a smile on your face, lovely." Mmm... Som sagt, man vågade fan inte annat än lé. Haha.

Nu såhär efteråt, när jag ligger här i sängen och beklagar mig, så känns det iallafal bral. Nöjd! Jag pallarade mig upp klockan 8.45 på en lördagmorgon och släpade (eller jag sprang faktiskt för jag var sen) till gymmet. Galenskap, skulle vissa säga. För cirka en månad sedan hade jag varit en av dem. =oP Men nu jävlar. Nu känner jag att kroppen börjar orka mer. Fast anledningen till detta pass var nog mer mitt dåliga samvete över att jag inte varit på gymmet på två dagar, innan idag.

Hade jag inte gått till gymmet hade jag förmodligen sovit än. Och när jag vaknat hade jag känt mig mindre bra. Men nu är jag uppe och allert! En dusch på det och sedan lunch. I eftermiddag blir det jul shopping. (ÅNGEST)

Dyr jävla allergi man dragit på sig. Jag var till pharmacy idag och köpte på mig allt jag kunde komma på som för hoppningsvis kommer hjälpa emot mina allargi symptom. Jag har haft kli i ögonen och nästäppa, jag vet inte hur länge nu. Så köpte allergipiller, nässpray och ögondroppar. 45 dollar kostade det! Det är cirka 225 skr. Så hoppas verkligen att det hjälper. Men tror även jag har någon förkylning på gång, imorse hade jag jätte ont i halsen. Jag funderar på att hoppa över gymmet idag. Känner mig inte alls motiverad och så har jag fortfarande träningsvärk ifrån i förrgår. Fast inte för att det hade hindrat mig om jag velat gå och gymma. Men det vill jag ju inte nu så...

Man kan inte annat än älska livet just nu. Vi pratade om det idag när vi låg och guppade i Emelies (red head) pool. Jag var ledig fram till 13.30, Josefine hade Will och Em hade Tatiana.
– Livet är bra härligt ibland, sa jag.
– Ja, tänkt att det här är vårat jobb, sa någon av de andra.
Senare kom även Genna och tog ett litet dopp. Solen sken, barnen var glada poolen var varm (nästan lite för varm). När jag kom hem fyllde jag upp en plasn snäcka (väldigt stor sådan) med vatten som Frankie kunde plaska i. Sedan satt jag där i solskenet medans hon lekte i vattnet.

Igår var jag ledig och hängde inne i stan med Linnea. Fan vad vi gick igår, först gick jag in till stan, sedan gick vi hem till mig och senare på kvällen gick vi hem till Jossan. Hemma hos Jossan var det kalas. 16 personer, bbq och sparkling wine. Ja, livet är härligt på Nya Zeeland vill jag lova. Det var Jossans b-day igår, för er som inte visste. Hon fick en "spa-upplevelse" av oss tjejer. Ansikts behandling, rygg massage och någon fotgrej också. En hel lyckad kväll var det. Jag tyckte att det var så trevligt så jag inte ens åkte hem, sov över hos Jossan.

Imorgon är jag också ledig på förmiddagen. Tänkte väl dra till gymmet en sväng, då jag inte varit där idag (!), sedan blir det väl häng i solen i vanlig ordning. Jävlar vilken träningsvärk jag har då. Gick på ett body pump pass i går och idag känns det ju verkligen vilka muskler man använt. Ass:et! Känns skönt ändå.

Det är varmt nu, jätte varmt! Jag har mitt badrumsfönster öppet hela tiden. Och vet ni vad vi har utanför? Jasmine blommor. De klättrar så vackert längst väggen på kinot, och doftar. Doftar ljuvligt in till mitt badrum. Det får mig att tänka på Palestina. <3

Måste bara skriva några rader om våran fantastiska städerska. Hon är alltid så trevlig, glad och pratglad. Idag babblade hon på om när mina föräldrar ska komma hit. Om att jag måste hitta på något trevligt med dem och yada yada... Jag orkade inte lyssna så noga. Detta var när jag precis kommit hem ifrån gymmet och käkade lunch. Senare efter jag duschat och fixat mig för att åka iväg, vinkar jag bara till henne och säger "see ya". Hon kommer självklart ut och  pratar lite till.
–All the best, avslutar hon med, som alltid.
– You too, säger jag och ska precis kila vidare.
– Oh Moa, you look cool.
Haha... Så söt. Ja, prata är hon bra på. Och hon är så skön, för hon bryr sig liksom inte om det hon egentligen ska göra när hon väl är inne i sina berättelser eller historier. Som förra gången hon var här började hon berätta en historia för Frankie. Och senare säger hon till mig.

– Oh, I didn't put out the laundry. I would have, but I'm talking to much so now I don't have time.
Eeh... ja, det gör du. Men visst jag kan väl hänga upp den då!

Idag när jag berättade för Frankie vad Gloria hade sagt till mig, om att jag look cool, sa hon; "You look like a rock star!" Ni kan väl förstå att jag inte har någon hemlängtan här ifrån. Haha!

Det här känns inte bra. Idag var jag inte motiverad allt på Zumban. Var mest bara trött och orkade inte hänga med ordentligt. Kan vara för att jag åt middag 30 minuter innan. Idag hade jag the day off. Och vilka tror ni står och bankar på min dörr klockan 7.40 på morgonen. Döda!! Jag var helt yrvaken och Max och Frankie bara babblade på. Hade kunnat strypa dem, men jag försökte att hålla god min.

– Did we wake you up?
– YES!
– Oh, sorry, but it's morningtime now.
– I know, but your mum said that I could have the day off.

De fortsätter och babbla på om allt mellan himmel och jord. Och jag bara suckar. Frågat även om det var deras mamma som bett dem komma och väcka mig, tänkte om hon behövde min hjälp ändå. Fick inte direkt något svar på den.

– Haha... Is that your undies, frågar Frankie fnissande.
– Yes it is.
– Why don't you have a pyjamas, undrar Max.
– Becous it's to warm to sleep in a p-jay now.


Till slut hörde jag att Nicky ropade på barnen. Jag klädde på mig för att kolla läget om hon behövde någon hjälp ändå.

– But Moa, you'r not supposed to be here, säger hon när jag dyker upp i köket.
– I know, but the kids woke me up!
– Oh you guys, your not allowed to go over there, sa hon lite irriterat till barnen.

Det sjuka var att hon hade varit i duschen när de smög över. Och när hon kom ut hade ytterdörren stått öppen så hon trodde de sprungit ut på gatan. Sedan när hon kom ut kunde hon inte se dem, så hon trodde de hade gone missing. Stackars. Jag lämnade huset och gick och la mig igen. Som tur är jag en sådan människa som, för det mesta, kan somna om ganska lätt. Även nu, fastän det var soligt ute. Jag tog bara på mig ögonbindel och satte i öronproppar. Det slutade dock med att jag jobbade idag iallafall. =o/ Kändes väldigt skönt att börja klockan 13 istället.

Helgen då, tänker ni. Ne, antagligen inte, men tänkte skriva några rader om helgen iallafall. Annica är på besök i Auckland från Christchurch. Nice! Hon var med ut och festade i lördags, då vi för övrigt firade Idas b-day. As kul hade vi må jag säga. Även fast vi, som vanligt, hamnade på Carpark. Annica och jag var hemma hos mig vid sex snåret. En helkväll kan man säga. Det var jätte kul att ha henne här och hoppas på att få se henne snart igen. =o)

Eller bara jävligt korkad??

Var på Megadanz passet nu ikväll. Kul som fan! Som alltid. När jag var påväg hem, i ösregnet, fick jag för mig att jag bara snabbt skulle byta skor och sen ut och springa. Sagt (tänkt) och gjort! Tänkte ta rundan förbi St Lukes, upp på Balmoral rd och sedan in vid Sandringham rd. Jag försökte gå/springa som min tränare sagt åt mig att göra (iallafall på bandet); gå två minuter springa/jogga en. Det funkade väl sådär. Jag anpassar mig bättre till låtarna som spelas i min iPod. Och självklart, när jag var så motiverad, så slutar iPoden fungera! Vet inte om den blivit vattenskadad. Hoppas inte! Den stängdes av och så gick det inte att byta låt när jag fick igång den. Men sen såg jag att lampan blinkade orange, så hoppas på att det funkar som det ska när jag laddat den. Hoppas!

Fast å andra sidan var det väl lika bra då jag knappt kunde andas. Har ni sprungit och försökt andas genom ett sugrör någon gång? Så kändes det för mig idag. Jävlar vad min astma gjorde sig påmind. Men envis som man är så lubbade jag på ändå. När jag väl stannade kändes det som att bröstkorgen skulle explodera. Smärta säger jag bara. Varje gång detta händer mig tänker jag bara; "Rätt åt mig egentligen. Börjar man röka som 13-åring får man fan skylla sig själv". Och så är det ju. Jag började "feströka" när jag var 13 (högstadiet). Var väl rökare på heltid när jag var cirka 15. Slutade när jag började gymnasiet, för att sen börja igen innan jag tog studenten. Sen har jag väl mer eller mindre rökt sen dess, med diverse uppehåll. Nu feströker jag bara igen! Fast astman skiter ju i om det är fest eller inte. Jag skulle väl dock säga att det är ganska rättvist att jag har astma.

Idag har det, som sagt, varit jävligt regnit. Jag har blivit så pass kiwi att jag går i flipflops ändå. Man blir ju ändå blöt om fötterna vilket som, så orka bry sig. Körde bil barfota gjorde jag också. Och när vi skulle till simningen orkade jag inte ens bothered att ta på mig flippsen, så jag gick barfota i pölarna. Jag gillar min slackiga sida, easy going. Hakuna Matata-stilen lite sådär.

Måste bara berätta, än en gång, om mitt fantastiska inflytande på barnen. Dagens skiva i bilen har varit tAKiDAs The Darker Instinct, har nog kommit fram till att min älsklings låt är Deadlock. Så ja, den har gått på repeat, och nu är det även barnens favoritlåt. Jag har även pluggat bandmedlemmar med Frankie. Vi hade lite dötid i bilen, så varför inte? Jag berättade vad de heter och vem som spelar vad. Berättade även om Roberts fru Susanne, och att de hade två barn (eftersom vi mer eller mindre bott grannar). Frankies intresse fastnade av någon anledning vid Susanne. Hon förstod inte riktigt innebörden med att vara någons wife.

–But Moa, what is the wife doing? Is she singing as well?

– You know your mum is your dads wife. They are married, just as Robert and hes wife, Susanne, förklarade jag.

–So what is she doing?

–I don't acually know what she is doing. Prob. working with something else.

– Ah ok. Or maybe she's just making bread.

Haha... Hon är ju för härlig den där ungen. Ja, de bor ju i för sig i Norrland, så man vet ju inte. Kvinnorna är mer husliga där har jag fått för mig.

Nu ska jag duscha. Sen ska jag nog faktiskt läsa lite bok. Ha det gott - slickepott!