Omotiverad

Det här känns inte bra. Idag var jag inte motiverad allt på Zumban. Var mest bara trött och orkade inte hänga med ordentligt. Kan vara för att jag åt middag 30 minuter innan. Idag hade jag the day off. Och vilka tror ni står och bankar på min dörr klockan 7.40 på morgonen. Döda!! Jag var helt yrvaken och Max och Frankie bara babblade på. Hade kunnat strypa dem, men jag försökte att hålla god min.

– Did we wake you up?
– YES!
– Oh, sorry, but it's morningtime now.
– I know, but your mum said that I could have the day off.

De fortsätter och babbla på om allt mellan himmel och jord. Och jag bara suckar. Frågat även om det var deras mamma som bett dem komma och väcka mig, tänkte om hon behövde min hjälp ändå. Fick inte direkt något svar på den.

– Haha... Is that your undies, frågar Frankie fnissande.
– Yes it is.
– Why don't you have a pyjamas, undrar Max.
– Becous it's to warm to sleep in a p-jay now.


Till slut hörde jag att Nicky ropade på barnen. Jag klädde på mig för att kolla läget om hon behövde någon hjälp ändå.

– But Moa, you'r not supposed to be here, säger hon när jag dyker upp i köket.
– I know, but the kids woke me up!
– Oh you guys, your not allowed to go over there, sa hon lite irriterat till barnen.

Det sjuka var att hon hade varit i duschen när de smög över. Och när hon kom ut hade ytterdörren stått öppen så hon trodde de sprungit ut på gatan. Sedan när hon kom ut kunde hon inte se dem, så hon trodde de hade gone missing. Stackars. Jag lämnade huset och gick och la mig igen. Som tur är jag en sådan människa som, för det mesta, kan somna om ganska lätt. Även nu, fastän det var soligt ute. Jag tog bara på mig ögonbindel och satte i öronproppar. Det slutade dock med att jag jobbade idag iallafall. =o/ Kändes väldigt skönt att börja klockan 13 istället.

Helgen då, tänker ni. Ne, antagligen inte, men tänkte skriva några rader om helgen iallafall. Annica är på besök i Auckland från Christchurch. Nice! Hon var med ut och festade i lördags, då vi för övrigt firade Idas b-day. As kul hade vi må jag säga. Även fast vi, som vanligt, hamnade på Carpark. Annica och jag var hemma hos mig vid sex snåret. En helkväll kan man säga. Det var jätte kul att ha henne här och hoppas på att få se henne snart igen. =o)




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0