Eskimoa

Fast känner mig mest som en bulle när jag flåsande bumsar fram i elljusspåret. Nåväl, jag sprang ju fortare än hunden jag hade med mig iallafall. Lite förvånad blev jag allt när jag helt plötsligt, mitt i allt spring, upptäcker att jag var på ett heeeeelt annat ställe än där jag trode att jag var. Hatar när det händer, men blir så snopen liksom. Och vad som gör mig ännu mer förvirrad är att jag höll höger hela tiden och ändå kommer ut på ett ställe där jag hade varit tvungen att ta en stor vänsterkurva för att komma till. Helt jävla magiskt. Jag måste klura på det där i morgon. Tänkte ta en vända då igen. Nu ska jag nog sova en sväng. Det blir en stressig dag imorgon.

Puss hej - vilsen tjej.

Sverige har sina äventyr att bjuda på. Idag när jag var ut med hundarna tog vi en sväng ner till Steningebadet och vidare genom skogen (där militären håller till), över åkern och senare gick vi längs Märsta ån. Jätte mysig runda i vanliga fall. Idag var det som att vada i ett träsk. Ån var så översvämmad så det var så lerigt och jävligt, men det var bara att knata på tänkte jag. Hela skona sögs ner i lervällingen. Hundarna var måttligt nöjda och lill-Moa fick jag bära bitvis så hon inte sjönk ner helt och hållet. Lira, som tydligen hatar vatten, fick jag veta senare verkade glömma bort att hon gick där i sörjan efter ett tag. Hon gick och letade sorkhål och vips så fick hon syn på några änder som hon ville ha tag på. All of a sudden bara kastade hon sig ut i ån. Dumma hund!

På vägen hem hämtade vi upp Albin på förskolan. Eftersom de blivit så miljövänliga och inte använder de där piffiga blå "sockarna" som man sätter på skorna längre, så fick jag varsågod ta av mig skor och strumpor. Gick ut på gården barfota och ni som har varit på en förskola kan ju tänka er hur många av barnen som fråga varför jag inte hade några skor på mig. Ja, typ alla som såg att jag inte hade det.

Nu är både jag och hundarna nutvättade och luktar som små rosenknoppar. Hur fan dom nu luktar, bättre en lervälling illafall, kan jag tänka mig.

Puss hej, en numera ingen lervälling tjej. ;o)

Än en gång har jag fått en sån här "aha-upplevelse". Tänkte på det när jag satt där runt bordet med mina killkompisar. "Fan vad glad jag är att jag har dessa underbara män i mitt liv". Det var nästan så att jag blev tårögd. Så himla fina och goa på alla sätt och vis. Åh vad jag älskar dom! Bästaste bästa, finaste fina och nästan bara mina. <3

Igår var jag och träffade min kära vän Larsa i Uppsala. Vi satt hemma hos honom och åt pizza, lyssna på musik, kolla på bilder och avslutade med lite Guitar Hero. Första gången för mig faktiskt. Jag sög! Sen fick jag jätte ont i handleden. Det gick dock över ganska snabbt och vi var på sprong in till stan. Eller ja, vi tog en taxi. Inne på Etage spelade våran vän Johan trummor med något nytt band jag inte sett förut. Johan var duktig som vanligt. Senare på natten kom Helle och Hempan. Vart natten/morgonen avslutades tänker jag inte berätta. Kan ju säga att det går inga bussar förbi Gröna gatan(?) på lördagar iallafall. Jag hittade för övrigt en jätte piffig kebab kiosk-matvarubutik-videoaffär. Varför sprida ut sakerna när man kan ha allt i ett? Det ultimata bakishaket?!

Nu sitter jag hemma hos systra mi och har precis ätit varma mackor, med bea. Normalt eller vad? Till middag blir det älggryta. Mumma! Det är bra att ha jägare i familjen. =O)

Puss hej, älgtokig tjej.

Jahaja... Så var verkligheten här igen. Två veckor har jag varit hemma. Det har varit jätte roligt att träffa alla, men nu då? Nu sitter jag här på min systers soffa iklädd min dressing gear som min host mum sytt åt mig. Klockan är snart halv två och folk är på sina jobb. Och ja, här sitter jag. Vad fan ska jag göra. Nu är verkligheten här igen och det är väl dags att skaffa sig något slags liv eller något, ett jobb kanske. Tråkigt! Nya Zeeland känns så långt bort. Ja då menar jag inte geografiskt, för det är det ju. Det känns liksom som att jag inte ens varit där. Det är sorgligt och jag vill gråta...

När jag skulle lämna Sverige för mina äventyr på Nya Zeeland var jag tvungen att utvandra. Idag var jag på skatteverket och meddela att jag är tillbaka. Är jag invandrare nu då?

Har för övrigt haft en väldigt bra dag med dagens pasta i Kungsan och trevligt sällskap av Mathias a.k.a Janne. ;o) Senare på kvällen kom det besök ifrån skogen på fika. Mysigt! Och om jag inte nämt det tidigare; så är varje dag en fröjd med min storasyster (som är guld värd), min gulliga systerson (Fridde) och min ögonsten (systerdotter) Emmie. Ni är så fina och gör varje dag lite lättare, att inte sakna Nya Zeeland. Nästa vecka kommer min lilla gulle Abbe också.

Sen kan jag väl passa på att tack alla mina vänner för att ni finns. <3 Så kul att få träffa er igen! Har dock inte hunnit träffa alla än, men det går på löpande band. Ni är bäst! Love you guys!!

Känns som att jag borde skriva något om resterande familje medlemmar också, när jag ändå var inne på den banan. Men ni vet ju redan att jag älskar er, alltid, oavsätt och ni är också bäst! <3

Vad ska du bli när du blir stor då?
- Bergsklättrare.
Oh vad coolt, det var lite annorlunda. Om du inte blir det då?
- Polis kanske.
Ok. Om du inte blir polis då?
- Fotbollspelare. Vet du varför? För de har större mål än i hockey så det är lättare att göra mål.

Han är så smart han Abbe. =o) Barn är väl för härliga. Så kul att träffa min systers barn igen, hade glömt vad roliga de är.

Idag pratade jag men min host mum på skype, och barnen förståss. Det kändes inte så jobbigt. Jag tror det är bra att de åkte iväg, det känns inte lika jobbigt att lämna NZ längre. Känns som att jag är i någon slags mellan zon. Jag är här men jag gör ingenting, tankarna börjar vandra mot Sverige. Nyss fick jag upp en bild i mitt huvud; jag gåendes på "mamma" Ewas gårdsplan, gruset knastrande(?) under mina fötter och en hel hop hundar kommer springandes emot mig. Solen skiner lite i ögonen och jag kan känna häst doften i näsan.

Mina kompisars (de på NZ) vardag rullar på som vanligt. De planerar playdates, vad de ska laga för middag, snoriga ungar, bajsiga barn och uppfostran - jag är inte längre en del av det. Och det känns okej. Det känns inte heller så svårt att ta farväl längre. För jag vet ju att mina närmsta vänner här kommer jag hålla kontakten med och vi kommer ses igen. Likaså min host family kommer jag också att se igen. För hoppningsvis redan nästa år!

Jag känner mig så lyckligt lottad. Tänk att jag fått vara en del av det här i ett års tid. Jag har fått en till helt underbar familj, fler vänner som är helt fantastiska (och alla unika på sitt vis), jag har fått utvecklat min engelska och uppleva en annan kultur. Mark höll ett så fint tal för mig på min avskeds middag. han avslutade med: "Moa, you will always be a part of this family". Och Nicky sa senare: "When ever you feel like coming to New Zealand, the Kino will always be there for you". Så fint sagt av dom. Nicky är en riktig peptalker. Hon vet vad hon ska säga för att få en att må bättre.

Min sista kväll då. Ronja textade mig. "Stand-up i Ponsonby kl 8 ish. Ja!". Det vet du! Jag älskar ju stand-up. Tyvärr är jag nog för bortskämd med alla dessa fantastiska ståuppare vi har i Sverige, plus mina "nya" kärlekar från England och Australien. Jo, jag hittar nya förmågor hela tiden. Kan vara för att jag bor på Youtube. Hur som. Jag har aldrig varit på någon nybörjar stand-up, så ja, jag blev ganska besviken. Även om irländaren var jävligt het, och ja jag smälte direkt för hans dialekt, och han hade sina poänger i vissa saker. Det var ändå inte så att man skratta så man fick kramp i magen, jag fick inte ens tårar i ögonen. Det var även några riktigt dåliga ikväll också, nästan så man ville gå där ifrån. Men någonstans fanns hoppet om att de snart skulle säga något jätte roligt, det hände tyvärr inte. Det blev inte roligare än Jesus ikväll. Även om vissa vitsar om honom var ganska roliga. En anna jävligt irriterande moment var att INGEN av dem kunde sina vlines utantill. ALLA kollade i sina papper, HELA tiden. Tråkigt. Kanske så det är med nybörjar comedy, vad vet jag? Det ska jag ta reda på när jag kommer hem. Vilken är om två dagar. ;o)

Puss hej - flygredo tjej

That would be me. I missed them, and now I hate myself for that. I will not be ok until I see them again. There is no one else I hate as much as myself, at the moment.

Förlåt, men jag vill inte åka! Hemma är inte hemma längre. Jag är redan hemma nu! Jag kan inte lämna mitt liv här. Hur ska jag kunna säga hejdå? Jag vill inte! Det här är det värsta jag någonsin varit med om. All these goodbyes are killing me!

Jag psykar mig själv till hemlängtan. Imorgon kan vara den sista dagen jag ser Nicky och barnen. De åker klockan as tidigt på tisdags morgon, risken finns att jag inte pallrar mig upp ur sängen i tid. Ska dock göra ett tappert försök. Jag kan inte beskriva den panik och ångest jag får i kroppen när jag tänker på att jag ska lämna dem. Därför undviker jag tanken. Det är dock svårt, pressenterna är fixade (inte alla till barnen, de får andra hälften när de kommer tillbaka ifrån syd ön) till familjen och mina vänner som kommer på avskedsmiddag imorgon. Det känns så himla overkligt! "The last supper" is here. Jag vill inte! Därför försöker jag förflytta mina tankar till Sverige, min familj, vänner och mitt "förra" liv. Jag saknar er ju så mycket, jag vill komma hem och krama er, catch up för missad tid, berätta om hur bra jag haft det, men att ingenting är som hemma. Det är där krocken kommer, det här känns också som hemma. Jag har liksom två liv nu. Det kommer kännas så konstigt att komma till Sverige, folk omkring mig kommer prata svenska. Jag kommer inte längre kunna fälla roliga/spydiga/dumma komentarer om folk som passerar på gatan. Jag kommer inte längre vara ursäktad om jag inte förstår någonting, säger något dumt eller bara inte hittar vägen någonstans - för i sverige är jag inte utlänning. Det kommer jag sakna. Folk kommer inte vara lika trevliga som de är här, har insett att vi är ganska otrevliga individer vi svenskar. Jag ska försöka ta med mig lite nya zeeländsk anda och vara trevlig, hjälpsam och kindpussas. Oj vad jag ska kindpussas!
Jag försöker övertala mig själv att jag kommer hem i en prefect period, vinter övergår till vår, sen kommer sommaren. Ingenting är väl bättre än svensk sommar, eller? Det är så mycket jag älskar med Sverige, allra helst när jag är någon annan stans. Haha! Svenska rockband är bäst, svenskt godis lika så och inte tala om mjölken, mjukost, kaviar, mesmör, mörktbröd, filmjölk, saltlakrits, choklad - ja listan kan göras lång. Men den väger tyvärr inte upp så pass för att ge mig hemlängtan.

Nej, mina kära vänner (i detta inkluderar jag även familj), det enda som får mig att återvända är ni! För även om Sverige är ett fantastiskt land, så är det ingenting utan er!

Jag har kommit fram till att höjdrädd är jag då inte iallafall. Igår tog jag mig an en ny utmaning (fast har gjort något liknande på Midadventure, Torpshammar) och klättrade på hinderbanor i tallar. Tre timmar spenderades uppe bland talltopparna. Vi började med bana ett, en relativt lätt och lite töntig bana för mina höjderfarenheter. ;o) Men för varje bana (vi gjorde 9 stycken, eller jag hoppade över 6 och 8) blev det lite högre och lite svårare. Upp i stegar, över plankor, klättra i nät, "surfa" över till nästa tall på en bräda, tarzan lianer, dinglande stockar/pålar, ja utmaningarna var många och oj vad trött. Jag avstod sexans bana, då den inte såg så värst rolig ut och flying foxen (som alla banor slutade med) såg inte ut att vara värd mödan. Jag hoppade även över åttan, det såg väldigt tricky ut och jag var redan helt slutkörd.

Nian bestämnde jag mig för att göra, det var den högsta och svåraste banan, plus att man fick betala 10 dollar extra för den. På stegen upp till 12 meters höjd var jag nära på att ångra mig. Den var jätte jobbig att klättra upp för och jag var ju så trött. Som tur var hade jag Ronja efter mig som pushade mig. Väl uppe gick man över två vajrar med plankor (med alldeles för långt avstånd från varandra) emellan till ytterligare en stege, som tog en upp på 14 meters höjd. Höjden var det sista jag tänkte på i det här läget, det kittlade inte ens i magen när jag tittade ner. Jag var så slut i armar och ben och händerna var ömma efter all klättring och från att hålla i vajern, som säkerhetsutrustningen vad fastspänd i. Jag ville ge upp någonstans i mitten, fast envis som jag är... Ja ni vet. I slutet av banan var jag så glad. Tyvärr var inte flying foxen så jävla kul som jag trodde att den skulle vara. Lång och relativt snabb var den iallafall och i slutet orkade jag inte ens bother to stand up on my feets. Jag bara slide:a in i sanden och hamnade i något slags liggläge. Sandig blev jag allt, men who cares?!

Kul hade vi iallafall. Jag skulle kunna göra det igen, fast kanske inte lika många banor. Idag har jag träningsvärk som heter duga. Fast ja, det kan det få vara värt.

Puss hej - höjdvan tjej. ;O)

Det här kommer bli hårdare än jag trodde. Idag började gråt perioden, eller nära till gråt med tårar i ögonen perioden. Och det är nu man börjar räkna allt i sista. Idag var sista dagen jag lämnade/hämtade barnen på skolan och kindy. Jag sa hejdå till Vanessa och Cherry, Tracy och Amelia. Sa även hejdå till Dawn, evet though I might see her this weekend. Man märker av på barnen också att de vet vad som är på G. Max kramade om mig, sådär som en farvälkram nästan, när han skulle gå och lägga sig. Och Frankie sa "give all my love to your family, and Moa I will miss you".Sista karaten var det idag också, Max har blivit så duktig. Jag kommer sakna den där svettiga, illaliktande, kvava karate dojon. Usch, tror att den här veckan kommer fyllas med mycket tårar. Vad är det nu, kanske femte gången idag. Fast nu kom tårarna på riktigt.