Höjder
Jag har kommit fram till att höjdrädd är jag då inte iallafall. Igår tog jag mig an en ny utmaning (fast har gjort något liknande på Midadventure, Torpshammar) och klättrade på hinderbanor i tallar. Tre timmar spenderades uppe bland talltopparna. Vi började med bana ett, en relativt lätt och lite töntig bana för mina höjderfarenheter. ;o) Men för varje bana (vi gjorde 9 stycken, eller jag hoppade över 6 och 8) blev det lite högre och lite svårare. Upp i stegar, över plankor, klättra i nät, "surfa" över till nästa tall på en bräda, tarzan lianer, dinglande stockar/pålar, ja utmaningarna var många och oj vad trött. Jag avstod sexans bana, då den inte såg så värst rolig ut och flying foxen (som alla banor slutade med) såg inte ut att vara värd mödan. Jag hoppade även över åttan, det såg väldigt tricky ut och jag var redan helt slutkörd.
Nian bestämnde jag mig för att göra, det var den högsta och svåraste banan, plus att man fick betala 10 dollar extra för den. På stegen upp till 12 meters höjd var jag nära på att ångra mig. Den var jätte jobbig att klättra upp för och jag var ju så trött. Som tur var hade jag Ronja efter mig som pushade mig. Väl uppe gick man över två vajrar med plankor (med alldeles för långt avstånd från varandra) emellan till ytterligare en stege, som tog en upp på 14 meters höjd. Höjden var det sista jag tänkte på i det här läget, det kittlade inte ens i magen när jag tittade ner. Jag var så slut i armar och ben och händerna var ömma efter all klättring och från att hålla i vajern, som säkerhetsutrustningen vad fastspänd i. Jag ville ge upp någonstans i mitten, fast envis som jag är... Ja ni vet. I slutet av banan var jag så glad. Tyvärr var inte flying foxen så jävla kul som jag trodde att den skulle vara. Lång och relativt snabb var den iallafall och i slutet orkade jag inte ens bother to stand up on my feets. Jag bara slide:a in i sanden och hamnade i något slags liggläge. Sandig blev jag allt, men who cares?!
Kul hade vi iallafall. Jag skulle kunna göra det igen, fast kanske inte lika många banor. Idag har jag träningsvärk som heter duga. Fast ja, det kan det få vara värt.
Puss hej - höjdvan tjej. ;O)
Nian bestämnde jag mig för att göra, det var den högsta och svåraste banan, plus att man fick betala 10 dollar extra för den. På stegen upp till 12 meters höjd var jag nära på att ångra mig. Den var jätte jobbig att klättra upp för och jag var ju så trött. Som tur var hade jag Ronja efter mig som pushade mig. Väl uppe gick man över två vajrar med plankor (med alldeles för långt avstånd från varandra) emellan till ytterligare en stege, som tog en upp på 14 meters höjd. Höjden var det sista jag tänkte på i det här läget, det kittlade inte ens i magen när jag tittade ner. Jag var så slut i armar och ben och händerna var ömma efter all klättring och från att hålla i vajern, som säkerhetsutrustningen vad fastspänd i. Jag ville ge upp någonstans i mitten, fast envis som jag är... Ja ni vet. I slutet av banan var jag så glad. Tyvärr var inte flying foxen så jävla kul som jag trodde att den skulle vara. Lång och relativt snabb var den iallafall och i slutet orkade jag inte ens bother to stand up on my feets. Jag bara slide:a in i sanden och hamnade i något slags liggläge. Sandig blev jag allt, men who cares?!
Kul hade vi iallafall. Jag skulle kunna göra det igen, fast kanske inte lika många banor. Idag har jag träningsvärk som heter duga. Fast ja, det kan det få vara värt.
Puss hej - höjdvan tjej. ;O)
Kommentarer
Postat av: janallan
Det är ju det jag alltid har sagt.Titta vilka tallar!
Trackback
