Eskimoa

Jag skrev just ett väldigt argt inlägg som innehöll både det ena och det andra om folks uppförande bland annat. Ibland måste man få skriva av sig, uttrycka sig på det sättet man vill. Och vad har man egentligen en blogg till? Jag har den för att skriva om saker jag upplever. Just nu upplever jag mycket negativt, stundvis såklart positiva saker också, som jag ville få ur mig. Jag har snart tjatat hål i öronen på folk och det skrämmande är att jag inte känner igen mig själv vissa stunder. Är jag verkligen hon som står där och säger samma saker om och om igen? Lyssnar folk?

 

Det förra inlägget var väldigt hårt och "Moa över det hela", rakt på sak, precis som det ploppar upp i huvudet kommer det ut, inte censurerat eller förfinat på något vis. Men nu är inte jag bara Moa längre, jag är också chef, och sådana ska bete sig på ett visst sätt; professionellt, diplomatiskt, förstående, hjälpande och positivt.

 

Så jag tog bort inlägget, sparade det på mitt skrivbord och sitter här i soffan och saknar Moa en smula.

Jag har varit fruktansvärd på att uppdatera. Det har sina bra och dåliga anledningar. Det bra är att min fantastiska familj varit här. Delar av den iallafall. Jag skulle hämta upp mamma och Jonas på flygplatsen och fick mig en trevlig överaskning. Lina och Teo var med!

 

Jag hade en helt underbart fantastisk vecka när dom var här. Även om det var lite svårt att sova med en bäbis i sängen vissa gånger. Lite sparkar i ryggen, rivande i håret och ett litet huvud på armen så man inte vågade röra sig. Men helt klart värt det när man fick vakna upp till det där fantastiska léendet och skrattet.

 

Nu har jag sökt destinationer för sommaren 2014. Jag vet, jag vet. Planen är dock fortfarande att jag ska komma hem till sommaren. Men OM jag skulle ändra mig så vill jag inte hamna i Sunny Beach igen. Och efter den här säsongen så känns det knappt som jag bott utomlands. Det ska INTE regna när man jobbar som guide!

 

Blir det inte en bra sommar i Sverige så kommer jag verkligen inte åka dit. Kan man på något vis få veta hur det kommer bli redan nu?

 

Om sex dagar får vi veta vilka destinationer vi fått sen har vi väl två dagar eller så att tacka ja, eller nej. Så det är lite panik med att ha reda på hur vädret kommer bli i Sverige framöver. Men det kommer bli en varm sommar i Turkiet. Faan... Nu har jag gjort det ändå, det jag inte skulle göra. Nu är min hjärna redan i Turkiet. Jag kan se de klarblå vattnet framför mig och känna den varma brisen i håret.

 

När jag försöker visualisera Sverige i mitt huvud, med hjälp av saker jag verkliogen vill göra där, ser jag leriga stövlar och stripigt blött hår på Sweden Rock, jag ser mig själv sitta på en varm buss påväg till ett tråkigt arbete.

 

Jag har en känsla av att även detta kommer bli en sömnlös natt…

 

Nu är ansökningsperioden här! Det är en väldigt speciell tid i den blå världen. Det är nu vi ska bestämma vart vi vill härnäst. Även fast jag vet (innerst inne) att jag vill hem så är det en del av mig som är redo att fortsätta. Därför tänker jag inte göra samma misstag igen och inte söka någon sommardestination. Samtidigt vill jag inte engegera mig för mycket i det, numera, ständiga samtalen om destinationer då min hjärna väldigt lätt flyttar dit. Jag måste fokusera på att jag ska till Sverige. Det är inte lätt i dessa tider vill jag lova. Och jag har för övrigt ingen aning om vad jag ska söka. Jag vill helst inte få något jag vill ha, för då finns risken att det blir en säsong till. Men jag vill heller inte få något jag inte vill ha om jag nu skulle vilja fortsätta. Jag har sagt det förut och säger det igen; det här jobbet och den här livsstilen är lite som en sekt. Det är svårt att ta sig ur!

 

Jag känner mig dock klar med det här. "Making holiday dreams come true", känns inte tillräckligt längre. Jag vill mera make dreams come true. Jag lever verkligen i en parallelvärld med den vanliga världen, som ni förmodligen lever i. Jag har inte samma bekymmer, måsten och vardagsgöran som ni.

Jag insåg idag att jag inte ens har koll på vad som händer i världen. Jag blir alltid lika förvånad när jag en gång i månadel råkar läsa någon nyhet. Vart är världen påväg?! I min värld har vi bekymmer som brist på havsutsikt, folk som bokar solstolar eller folk som inte vill ha någon utsikt emot någon bakgård. Som ni förstår så är det en väldigt skyddad värld jag lever i och det känns väldigt skrämmande att lämna den. Jag behöver aldrig bekymra mig om hyra eller mat. Jag behöver aldrig fundera på hur pengarna ska räcka till hela månaden. Tar dom slut så är dom slut, det kommer alltid nya nästa månad tills dess får jag skippa att göra något på fritiden och bara äta på hotellet.

 

Fast den riktiga världen lockar. Det kanske låter fånigt, men jag vill rädda den. Jag vill göra skillnad! Nog för att mitt arbeta jag har nu är viktigt, det är jätteviktigt, i "min" värld. Och visst känner jag mig meningsfull när jag får det där léendet och tacksamheten när jag lyckats rädda någons fruktansvärda öde att behöva stirra ut mot bergen iställe för mot havet. Det känns dock väldigt meningslöst när man vet att barn svälter i Afrika, kvinnor blir misshandlade av sina män, män blir mördade för att de gillar män och grisar lever i små burar, ståendes, i fem år tills de slaktas.

 

Med babysteg har jag börjat kolla efter jobb i Sverige. Desvärre vill jag inte bli telefonförsäljare, så det ser ganska mörkt ut. Däremot hittade jag så många tilltalande, spännande och intressanta volontäruppdrag. I Sverige! Jag hittade sådant som jag verkligen skulle vilja göra, som att hjälpa flyktingbarn med läxläsning, vara stödperson till vittnen i tingsrätten, hjälpa till att anordna stora arrangemang och så fanns det så mycket mer. Men så insåg jag att det utspelar sig i en värld där man faktiskt måste ha ett boend med tillkommande hyra så då måste ha ett jobb som faktisk ger pengar…

 

"Livet är så orättvist, jag, jag kommer aldrig bli kung." – Scar, i lejonkungen.

 

Sen har jag ju den egoistiska delen i mig som bara vill fortsätta ut och resa. Inte för barnen i Afrikas skull och inte heller för de fängslade grisarnas skull, utan bara för min egen skull. Jag vill se världen, jag vill uppleva, utforska och känna mig fri!

 

Undrar hur långt man skulle komma helt utan pengar.

 

 

 

Oj vad tiden går. Insåg just att det var en vecka sen jag skrev något. Det tycker jag dock är bra, för det visar att jag tagit tag i mitt löfte. Sen jag signade upp förra söndagen har jag varit på gymmet fem gånger. Jag hoppas den glöden ska hålla i sig. Det är så kul för att det är många ifrån teamet som går och tränar där, så man har alltid sällskap. Extra kul är det för mig som är relativt grön vad gällande träningsprogram och övningar. Så varje gång lär jag mig något nytt eftersom jag tränar med olika personer. Är nästan lite som att ha en egen PT.

 

Idag gjorde jag hummus när jag kom hem. Jävlar vad god den blev. Jag fick improvisera lite då jag inte kunde hitta alla ingredienser. Istället för tahini tog jag hela sesamfrön. Och i brist på vitlökspress så fick jag istället hacka vitlöken. Jäklar vad den smakar vitlök. Tur att man bor ensam och inte har en vampyr till pojkvän. Förhoppningsvis tar det även död på den där förkylningen som vägrar ge med sig.

 

Åh nu kom jag på att jag ska skriva en önskelista till mamma och Jonas! Dom kommer ju hit på lördag. Som sagt helt sjukt vad tiden går fort.

 

Puss på er sköningar!