Eskimoa

Nu är ansökningsperioden här! Det är en väldigt speciell tid i den blå världen. Det är nu vi ska bestämma vart vi vill härnäst. Även fast jag vet (innerst inne) att jag vill hem så är det en del av mig som är redo att fortsätta. Därför tänker jag inte göra samma misstag igen och inte söka någon sommardestination. Samtidigt vill jag inte engegera mig för mycket i det, numera, ständiga samtalen om destinationer då min hjärna väldigt lätt flyttar dit. Jag måste fokusera på att jag ska till Sverige. Det är inte lätt i dessa tider vill jag lova. Och jag har för övrigt ingen aning om vad jag ska söka. Jag vill helst inte få något jag vill ha, för då finns risken att det blir en säsong till. Men jag vill heller inte få något jag inte vill ha om jag nu skulle vilja fortsätta. Jag har sagt det förut och säger det igen; det här jobbet och den här livsstilen är lite som en sekt. Det är svårt att ta sig ur!

 

Jag känner mig dock klar med det här. "Making holiday dreams come true", känns inte tillräckligt längre. Jag vill mera make dreams come true. Jag lever verkligen i en parallelvärld med den vanliga världen, som ni förmodligen lever i. Jag har inte samma bekymmer, måsten och vardagsgöran som ni.

Jag insåg idag att jag inte ens har koll på vad som händer i världen. Jag blir alltid lika förvånad när jag en gång i månadel råkar läsa någon nyhet. Vart är världen påväg?! I min värld har vi bekymmer som brist på havsutsikt, folk som bokar solstolar eller folk som inte vill ha någon utsikt emot någon bakgård. Som ni förstår så är det en väldigt skyddad värld jag lever i och det känns väldigt skrämmande att lämna den. Jag behöver aldrig bekymra mig om hyra eller mat. Jag behöver aldrig fundera på hur pengarna ska räcka till hela månaden. Tar dom slut så är dom slut, det kommer alltid nya nästa månad tills dess får jag skippa att göra något på fritiden och bara äta på hotellet.

 

Fast den riktiga världen lockar. Det kanske låter fånigt, men jag vill rädda den. Jag vill göra skillnad! Nog för att mitt arbeta jag har nu är viktigt, det är jätteviktigt, i "min" värld. Och visst känner jag mig meningsfull när jag får det där léendet och tacksamheten när jag lyckats rädda någons fruktansvärda öde att behöva stirra ut mot bergen iställe för mot havet. Det känns dock väldigt meningslöst när man vet att barn svälter i Afrika, kvinnor blir misshandlade av sina män, män blir mördade för att de gillar män och grisar lever i små burar, ståendes, i fem år tills de slaktas.

 

Med babysteg har jag börjat kolla efter jobb i Sverige. Desvärre vill jag inte bli telefonförsäljare, så det ser ganska mörkt ut. Däremot hittade jag så många tilltalande, spännande och intressanta volontäruppdrag. I Sverige! Jag hittade sådant som jag verkligen skulle vilja göra, som att hjälpa flyktingbarn med läxläsning, vara stödperson till vittnen i tingsrätten, hjälpa till att anordna stora arrangemang och så fanns det så mycket mer. Men så insåg jag att det utspelar sig i en värld där man faktiskt måste ha ett boend med tillkommande hyra så då måste ha ett jobb som faktisk ger pengar…

 

"Livet är så orättvist, jag, jag kommer aldrig bli kung." – Scar, i lejonkungen.

 

Sen har jag ju den egoistiska delen i mig som bara vill fortsätta ut och resa. Inte för barnen i Afrikas skull och inte heller för de fängslade grisarnas skull, utan bara för min egen skull. Jag vill se världen, jag vill uppleva, utforska och känna mig fri!

 

Undrar hur långt man skulle komma helt utan pengar.