Eskimoa

... och släpas efter en häst!!

Jag och Camilla har kommit igång lite med ridningen nu. Anna var även med och körde Fuxen en dag. Det känns jätte roligt! Man märker dock att man inte riktigt är i samma form som man var en gång i tiden. Hassel som hellre travar än galloperar får man kämpa lite med i gallopen så jag blir helt slut och träningsvärken ska vi inte ens prata om.

Igår var jag och Camilla iväg på en tur i det härliga vädret. Vi tog oss ner till Frickens slinga (Jim Frick är en "travhäst snubbe" och har en bana som vi red på.) Både Hassel och Bud var picka så vi racade på där på slingan. Hassel höll sig så jävla långt ut i kanten, där det var gräs, för att han var öm i hovarna (skolös som han är). Jag satt på och kämpade för att få ut honom på banan istället. Med stigbyglar som höll på att trilla av, inte speciellt starka muskler i armarna och i en hastighet som får Kenny Bräck att framstå som en snigel gick det inte särskilt bra. Jag såg snåret längre fram och fick helt enkelt huka mig, det jobbiga då är att man kommer i obalans och i den hastigheten vi låg i vill man inte ramla av. Så jag tittade upp en snabbis och SMACK så fick jag några kvistar rakt i ansiktet. Jag vet inte om det var svedan eller smaken som var värst. Känndes ungefär som att jag hade tuggat på en pinne. Men men... Jämfört med det som komma skulle var det där dock en världslig sak!

Efter jag fått den där träatacken saktade vi ner en stund, skrittade och travade lite, tills vi kände att det var dags igen. Vi hade en lång uppförsbacke framför oss och den skulle vi ta med dunder och brak tänkte vi och manade på hästarna.
Fort gick det vill jag lova. Camilla och Bud låg i täten med mig och Hassel bak i hasorna. Nästan enda uppe i backen kom en vänsterkurva, Bud nästan låg ner i kurvan och jag ser hur det tar tvärstopp. Jag ser att han bilr rädd för något men kommer inte ihåg om jag saktade ner Hassel, han blev iallafall också rädd. Jag minns att jag tänkte att jag klarar nog sitta kvar, men icke, i nästa stund låg jag som en strandad valross på backen. Nästa tanke då var; "Hästen får inte springa iväg!", så jag håller kvar i tygeln. Jag känner att han drar bakåt och jag släpas med ned för backen. Han drar dock inte palikartat, för då hade jag släppt på en gång. Så jag ligger där och släpas längs gruset medans jag med lugn och harmonisk röst försöker lugna ner hästen; det fungerade! Med grus innanför byxorna och något dammiga kläder reser jag mig upp och tittar på Camilla.

Vi båda asgarvar och tittar upp på det som hade skrämt hästarna. Uppe i backen stod det en hund och såg någorlunda förvånad ut. Hans matte hade vid  det här laget hunnit ikapp och hon gick och lyssnade på hög musik. Hon skrattade också och frågade hur det gick. Camilla hade tydligen också ramlat av och bränt handen på tyglarna men annars var det ingen fara. Det som oroade mig mest var att jag hade Annas nya hjälm på mig. Tack och lov var det inte en enda skråma på den!

Det måste sett sjukt kul ut när vi kom där i 190 och sedan tog det bara tvärstopp, hästarna kastar sig åt sidan och vi båda flyger av. När ingen gjort sig illa så är det ju bara rolig, men det kan ju tyvärr gå riktigt illa vissa gånger också.
Under mina 17 år som ryttare har jag tack och lov aldrig gjort mig nämndvärt illa. Att tappa andan, få lite blåmärken, en stukad fot och skrubbsår är sådant man får räkna med. Tänker jag efter på alla gånger (som jag kommer ihåg) jag gjort mig illa, blivit biten, sparkad eller liknande så är det såå värt det! Att få rida och umgås med hästar kan vara bland det bästa jag vet även om de kan vara griniga ibland och göra dumma saker så väger det aldrig upp till alla bra stunder och fina ridturer de gett en. Och så är det: vi alla kan ha en dålig dag ibland!

Var och tittade på lillebror som hade premiär match för den här säsongen. Det var sjukt roligt. Jag skrek, som vanligt, högst och mest av alla. Wings vann med 6-2. In you'r face Vallentuna. Haha!

Var och hjälpte Camilla med att lassa hö idag. Hon har kommit över ett lass med löshö som vi kämpat med. Ner från kärran, in i stallet och upp på loftet. Men det var roligt. Jag sa det till henne; "varför gör vi inte det här oftare, värsta träningen juh". Sedan stod jag där på skullen och lassade upp höet på hög medans Camilla stod där nere och skickade upp. Det roligaste av allt var att hoppa ner från loftet i höet som låg nedanför.
Slut i kroppen blev man allt så nu ska jag vila en sväng. Ikväll blir det utgång i Stockholm. Ashrafs sista kväll i Sverige så det är väl på tiden att jag åker och träffar honom.

Ha det gott folket! (om det överhuvud taget är någon som läser mig blogg längre)

Kram kram... vi kanske ses på stan. ;o)

Mitt liv gick från botten till nästan toppen på en natt. =o)

Jag satt och hade tråkigt en natt. Det var för övrigt när jag skulle skriva artikelt till ST och drog ut på tiden med allt vad jag kunde komma på. Än en gång loggade jag in på arbetsförmedlingens hemsida; inge nya journalistjobb hade kommit in och de jobb som låg i närheten av min kommun var inte attraktiva. "Jag vill vara där det är varmt", tänkte jag, och tog en titt på utlandsjobben. Jag gick lös baland jobben som fanns i Thailand och Nya Zeeland. Än en gång var jag inne på att åka iväg och jobba som au pair, visserligen känns det inte så lockande som det gjorde när jag var 18. Men den här familjen jag sökte hos i Nya Zeeland hade även hästar, och det var ett stort plus.

Efter en kort natt med lite sömn hade jag nästan glömt att jag sökte jobben. Jag skickade mest iväg ansökan för att, ja, jag vet faktiskt inte. Morgonen, eller snarare eftermiddagen, därpå hade jag fått svar från Thailand. Jag hade fått jobbet. De vill ha dit mig i november eller december. Lite chockad blev jag allt. Men mest av allt glad!

Igår var jag ut och red med Camilla och Anna körde. Var typ ett år sedan jag red sist och jag kände mig lite ringrostig. Det gick faktiskt fruktansvärt bra. Hassel gick som en klocka. Fan vad otränad man är då. Jag blev helt slut och träningsvärken ska vi inte ens tala om. Hoppas vi kommer igång med ridningen nu igen. Skulle vara jätteroligt!

Idag ska jag iväg på kräftsiva hos Anna i Nynäs, det ska bli sjukt roligt. Lina sms:ade mig igår, det var tur att hon påminnde mig annars hade jag glömt den. Jag frågade henne om man måste äta kräftor, hon sa nej, det var tur. Jag har ett erkännande att göra: Jag har aldrig ätit kräftor. De ser läskiga ut också luktar de illa. Tycker det verkar obehagligt att knäcka sönder dem sådär också. Blää!
Ett kilo godis har jag köpt med mig iallafall, som Lina sa, och massa dricka. Kostade på mig att köpa Smirnoff Ice, såå goda, och tog även två Bacardi wathermelon. Muums!

Jag känner att mitt liv helt plötsligt belv mycket roligare än vad jag, för tre dagar sedan, trodde att det skulle vara. =oD

Ha en trevlig kväll gott folk! För det ska jag ha. Skååål!

Skickade precis iväg min artikeln till Ingrid som är featureredaktör på ST. Jag har alltid sådan ångest innan jag ska skriva en artikel; hur ska jag börja?, vad ska jag ha med?, i vilken ordning ska jag lägga upp det? etc etc... Sen när jag väl sitter där och har en början, texten flyter på bra och jag har ungefär koll på vad jag ska skriva vart, då känner jag glädje. Jag blir glad av att skriva och jag älskar det jag gör. Och när artikeln är klar känner jag en så oerhörd lättnad och viss stolthet.

Jag gillar verkligen journalistyrket! Man träffar människor, oftast sådana man aldrig skulle mött annars om det inte var för en intervju som sedan ska leda till en speciell artikel. Man lär sig mycket och man blir mer nyfiken på ämnet. Det hela är en härlig prosses från att ta kontakt med en person, träffas, intervjua, åka hem med materialet man har, sålla och skriva en artikel.

För hoppningsvis har jag fått tillbaka gnistan. Jag har hoppet kvar! En dag ska jag bli journalist "på riktigt". Vägen dit kanske är längre än vad jag önskar men jag ska faaaan inte ge upp. Det spelar ingen roll hur många handdukar jag får vika, eller hur många korvar jag får steka längs vägen, jag ska nå mitt drömyrke någon dag!

In you'r face! ;o)

– Händer ingenting drastiskt snart ger jag upp!

Arbetsförmedlingen är lika kass som vanligt. Och Alfa kassan är ju värre ändå. Det känns som att de gör allt för att göra mitt liv om möjligt ännu krongligare. De anstränger sig ut till det yttersta för att slippa dela ut pengar. Det värsta är att de lyckas! Jag orkar inte med deras tramsigheter. Jag struntar i deras pengar, jag får fixa det här på något annat sätt. Att betala skatt är det inte några som hellst problem med men när man sedan behöver hjälp då är det nästintill omöjligt. Glöm att jag betalar skatt i framtiden!
Inte fick jag bli inskriven som journalist på arbetsförmedlingen heller, min utbildning var väl inte tillräckligt "fin" för dem. Men däremot barnskötare var det inga problam att skriva in mig som?! Jag har arbetat extra på förskola några gånger men jag har ju ingen som hellst utbildning för det. Hur resonerar de egentligen?

En fråga till alla som har barn; Vad känns viktigast för dig, att personerna du lämnar ditt barn till om dagarna har en relevant utbildning eller att artiklarna du läser är skriven av någon som gått på journalisthögskola?
För mig är svaret självklart, ens barn är väl ändå det viktigaste man har? Men så resonerar de tydligen inte. Nej här är det högskolepoäng som gäller, eller jag vet inte vad de går efter. Jag har ju fan inte ens gått barn och fritid på gymnasiet och de borde väl vara de minsta de begär. Sen att jag pluggat två år (plus medieprogramet) till journalist det räcker tydligen inte.

Egentligen förstår jag inte varför jag ens klagar, det har jag vetat hela tiden ska du in i mediebranchen så är det kontakter som gäller. Jag försöker vara positiv men det är inte så lätt när det känns som en jävla spark i magen, ett slag i ansiktet eller en spotloska på skon.
Jag har tillochmed sökt ett jobb i Arvidsjaur, så det är inte så att jag är kräsen. Men det är väl bara varsågod att bita i det sura äpplet och hitta någonting annat. Såg att de behövde folk på korvmojen i Knivsta.
– Hej hej, här står jag. Jag är egentligen utbildad journalist men jag bara ääälskar att stå och steka korv.

Har iallafall en artikel på G som ska publiceras i Sundsvalls Tidning på söndag. En liten uppåtryckare sådär.

Ha det gott folket!