Eskimoa

I dag var det dop för lilla Teo och moster Moa var inte där. Det skär lite i hjärtat på mig när jag inte kan vara med. När jag valde det här livet visste jag samtidigt vad jag valde bort; dop, brällop, födelsedagar, fira högtider med familjen… Men det betyder inte att det gör mindre ont för det. Jag är dock väldigt glad att Teo föddes för tidigt, annars hade jag inte träffat honom överhuvudtaget. Förrän nästa gång jag kommer hem.

 

"Jaha, vad är det då", tänker ni? Jo, kära vänner, det är när man städar som vanligt. Ni vet med trasa, medel, dammsugare, mop och hink. Sist jag städade på det viset var för cirka två år sen. Sen jag började i guide livet har jag inte haft tillgång till dammsugare, så man har alltid fått sopa golven. Och det senaste året har jag inte städat alls, det har någon annan gjort åt mig. Nu ska ni inte tro att det är för att jag är lat, det har bara ingått i mitt boende. Desvärre har ingen av dom som städat varit speciellt bra på det. Jävlar vad jag gick lös här idag, kändes (med en gnutta överdrift) kul att städa. Det känna så skönt att ha ett "hem" igen. Jag har lix min lilla lya som jag måste ta hand om. Så idag har jag städat, diskat, tvättat och hängt tvätt. Det där med att laga mat tänkte jag inte börja med riktigt än, har ju fortfarande all inclusive. ;o)

 

Idag hade jag även min första dag i Bamseklubben. Det var riktigt kul faktiskt! I den första klubben kände jag mig lite ringrostig men i den andra hade jag blivit varm i kläderna igen. Åh, vad jag har saknar Blue Village. Känns så himla kul att vara tillbaka. Hann titta en liten sväng på 2 Entertains show idag med. Jag blev lite varm i hjärtat.

 

Nu är jag framme på Kreta. Har hunnit med att packa upp, vika och lägga in mina kläder i garderoben, duschat, packa upp dusch grejer, städat lite, ätit middag med några av mina nya kolleger, fyllt på mobilen. Det där med att fylla på mobilen var en konst. Det står på lappen "ring det här numret och följ sedan anvisningarna..." Jo jag tackar ja, skulle vara liiite lättare om de snackade engelska också (och inte bara texten var på engelska). Men det gick ju bra även fast de tog det på grekiska. Är man awesome så är man. Jag har även hunnit med att handla. Nu sitter jag här. Och internet fungerar bra! :)

 

Så här glad blir man då:

 

Människor är så jävla intressanta alltså. En del är dock jävligt onitressanta också. Känns bra att man fort kan se skillnaden på folk och "oviktigheter".

Vissa människor är värda att få en chans, andra nää, skulle inte tro det...

Den här bloggen är för övrigt knuten lite till den som handlade om min fina vän Hanna. Fast ändå inte.

 

Hanna är en sån människa som jag lätt skulle kunna dömma på förhand. Just för att hon är snygg, självsäker och kan prata för sig. Därför älskar jag det jobbet jag har, just för att jag kanske aldrig skulle ha lärt känna Hanna annars. Hon är en sån där människa man inte kan leva utan när man väl lärt känna henne. Man måste lix ha sin dagliga dos av Hanna.

 

Puss på er, ni är säkert alla awesome på ers sätt. Eller?

Hur mäter man egentligen ett liv. Jag brukar säga att "mitt liv får plats i en resväska". Det är lite så jag ser det, jag packar upp och jag packar ner, från ställe till ställe. Fast det är ju inte riktigt sant. Mitt liv är ju det jag inte tar med mig från ställe till ställe. Jag lämnar det bakom mig och skaffat ett nytt på varje destination. Det jag packar ner är ju bara prylar. Prylar som egentligen inte har någon betydelse. Det jag lämnar kvar är det som batyder/betydde något. Hur man är ser på det känns det på något vis lite sorgligt… Jag lever på ett vis samma liv om och om igen. Fast på ett annat vis inte alls. Det blir aldrig det samma på nästa destination.

 

Det är ingen hemlighet att jag inte gillat den här destinationen och att jag är mer än glad över att det är över nu. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig lite sorgsen över det. Det här är en del av mitt liv som jag nu lämnar bakom mig. Och det är mycket jag fått med mig i bagaget (nu menar jag inte prylar) här ifrån. Mycket jag lärt om mig själv och andra, mitt tålamod har blivit prövat till max och jag har kommit fram till att jag är starkare än jag tror. Även fast jag tror att jag är as stark, så är jag starkare ändå. Det känns tugnt att lämna alla fantastiska människor bakom mig. Men som vi brukar säga i "den blå världen" det är inte ett hejdå, utan vi ses igen... Jag är dock inte helt säker den här gången. Efter nästa säsong kanske det inte blir något mer. Eller ja, tanken är ju att det inte blir det, men man vet ju aldrig.

 

Packångest till tusen har jag också! Mitt lilla liv får nämligen inte plats i en resväska längre. Tror jag måste uppgradera till två! Eller göra mig av med några betydelselösa prylar… Fast nej, det går inte. Känns alldeles för svårt.

 

Nu ska jag och Hannis iväg till migrationsverket och hämta något asviktigt papper (eller vad det nu är) som man tydligen måste ha. Känns jävligt viktigt för mig som lämnar landet om mindre än 48 timmar.

 

Heeej! Jag har varit på BIO. Jag och Hanna hade en liten shopping stund inne i Burgas Galleria. Där jag blev 2 par skor och en tröja rikare. Cirka 80 levs fattigare. Sen åt vi kulinarisk middag ifrån BK och efter det gick vi på bio. Jävligt bra film, Wolverine i 3D. Wow!

 

 

Vilken fantastisk kvinna! Så många härliga stunder vi haft tillsammans. Mysiga hemmakvällar, sleepover "party", galna utekvällar/nätter, skratt, gråt och så mycket annat som bara vi förstår oss på. "Så glömmer du inte bort att tvätta händerna va?". Hon är en av de vackraste människorna jag vet och på samma gång en mästare på att göra fula miner. Hon är helt enkelt helt jävla awesome! Älskar denna galning så sjukt mycket. Tänk vad tråkigt jag hade haft det här utan henne.

 

I morse lämnade min fina Ida oss. Hon och Rosa tog sitt pick och pack och drog en sväng till Prag, för att senare åka till Gran Canaria. Men innan det hade vår fantastiska trio den bästa kvällen någonsin här i Sunny. Jag, Hanna och Ida hade en sådan kväll som bara vi tre kan ha, då när allt kan hända. Och det gjorde det! Vi har druckit Hockey, vevat med armar, sjungit/skrikit så rösten gett vika, snackat med danskar, eller hur var det nu Hanna?, nej just ja Holland var han ifrån! Trevliga engelsmän tog en stor del av vår tid. Vi har dansat på gatan. Och tattuerat oss! Welcome to Sunny Beach; det enda stället där du kan avsluta en helkväll med en Subway och tatto klockan 5 på morgonen. Tre tatueringar, och bråk med dryga italienare, senare vandrade vi hem och packade Idas väska.

 

Nu är det 10 dagar kvar tills jag lämnar det här stället. För en gångs skull är det inte med blandade känslor, det ska bara bli skönt! Självklart kommer det bli sorgligt att lämna mina fina kollegor för trots allt har vi haft det jävligt kul här tillsammans. Men det här landet... Neee, det finns ingenting jag kommer sakna med det. Eller det skulle vad det där med att man kan tattuera sig klockan 5 på morgonen då kanske.

 

Jag ska fara vidare till Kreta, det är inte min slutdestination. jag ska bara vara där i en månad eller så. Och fan vad kul det ska bli. Har många fina gamla kolleger och vänner på den ön, så det ser jag verkligen fram emot. Efter Kreta blir det tillbaka till där allt startade för cirka två år sen: Teneriffa! Hola CocaCola… Ojoj, den ön och jag har mycket historia tillsammans. ;o)

 

 

Det har inte jag en aning om… Jag kan inte komma ihåg hur tystnad "låter", eller om jag någonsin upplevt det. Total tystnad. Hur många vet egentligen hur det är? Det är ju alltid något slags ljud i bakgrunden, vart man än är.

Jag reflekterade över det ikväll. Efter flygplatsen gick jag och la mig eftersom jag fortfarande är sjuk och inte orkar så mycket mer än jobba och sova. På kvällen kom Ida in till mig i panik och upplyste mig om att klockan var 22.någonting. Eftersom jag i då läget inte kände mig ett dugg pigg och ville fortsätta sova stoppade jag in öronproppar för att slippa höra åbäket (ja, jag vet inte vad jag ska kalla dom sjungande mupparna längre) där nere.

Tinnitus (av latin tinnitus 'ringning'), även kallat öronsusning är ett, endast av personen själv, upplevt ljud som upplevs som ett pipande, djupa bastoner och/eller brusande. Det kan variera i styrka och intensitet.

 

Orsaker och symptom: Orsakerna till tinnitus kan vara många, men den vanligaste orsaken är bullerskador och ljudtrauman där hörseln har utsatts för starka ljud. Andra orsaker kan till exempel vara medicinering, hjärnskada, högt blodtryck och spända nack- eller käkmuskler. Man brukar dela in tinnitus i subjektiv (den vanligaste, som man hör själv) och objektiv (som även andra kan höra). Tinnitus kan låta på många olika sätt, det vanligaste är en pipande högfrekvent ton, men även brus- och väsande ljud.Vanliga besvär är sömnproblem, koncentrationssvårigheter och nedstämdhet. De flesta får dock inte några större besvär och kan sova som vanligt efter några månaders anpassning.

 

Jag har haft tinnitus så länge jag kan minnas. Jag har alltid haft ljud på när jag ska sova, musik eller någon film, för att slippa höra suset/pipet i öronen. Det är så svårt att förklara hur det låter. Det går liksom i impulser, som vågor av olika ljud. Det var faktiskt först för ett halvår sen jag "lärde mig" att hanskas med det. Just när jag ska sova. När jag bodde i Egypten så hade jag en nattklubb neranför mitt rum. Så jag fick antingen välja på att lyssna på musiken som spelades där nere (fram till klockan 2), brummandet ifrån AC:n på rummet eller min tinnitus. Ja, vad väljer man av pest eller kolera? Jag lärde mig iallafall att, vissa nätter, somna med öronproppar i. Ibland kunde dock tinnitusen vara så hög att det blev för mycket och det kändes som hjärnan skulle sprängas. Detta beror oftast på hur mycket ljud jag varit utsatt för under dagen. Så då fick det bli klubbmusiken istället.

Ikväll efter Ida gått och öronpropparna var i började tankarna att snurra. Nu är det inte långt kvar till jag vet vart jag ska i vinter! Jag började tänka på det, sen ledde de tankarna vidare till någonting annat som lädde till ytterligare något... Ja ni vet hur det är när man ska försöka sova och det bara inte går. Så jag satte mig vid datorn. Efter en stund började det värka i öronen av propparna så jag tog ut dom. Jävlar anama! Det är så mycket ljud omkring och i det här rummet som man egentligen inte tänker på. AC:n som susar, kylskåpet som brummar, folk på gatan, bilar som kör förbi, folk i huset och sången nerifrån. Det var helt öronbedövande de första sekundrarna när jag drog ut öronpropparna.

Nu är jag i valet och kvalet om jag ska låta dom sitta i (jag satte in dom fort som fan efter jag tagit ur dom) och ha värk i öronen eller om jag ska ta ur dom… och ha värk i öronen, på ett annat sätt. Eller ska jag bara gå upp och ut och festa med de andra, och få värk i öronen av dålig musik? Jag tror att jag håller på att bli galen här!

Den här veckan är så sjukt jobbig. Varje säsong är det likadant. Man går bara och väntar och väntar. Det är nästan värre än när man som liten väntade på tomten. Jag vill ju bara veta vart jag ska NU! Jag hatar att gå och spekulera hela tiden. Jag vet att jag kommer bli glad vad än jag får av det jag sökt. På sista tiden har dock tankarna vandrat väldigt mycket till Egypten. Jag ångrar lite att jag satte det som mina sista val. Jag saknar det väldigt mycket. Kulturen, människorna, språket och att folk faktiskt klär på sig när dom går ut på gatan. Jag är så less på att se män gå omkring i Speedos, det är inte okej! Kan folk bara fatta det. Speciellt inte på gatan. Om ni promt måste ha det på er håll er åtminstone på stranden. Jag är också less på att se tjejer med bikini på bussen, där också - klä på er!

 

Vi har även fått fruktansvärda nyheter här i Sunny Beach. Nedröstningen har börjat och folk börjar lämna destinationen. Okej, det är ingen nedröstning, men ibland känns det lite som att man är med i en dokusåpa när man jobbar såhär. Skvaller, fester och folk som måste lämna oss. Det drabbar mig väldigt hårt den här gången eftersom det är min fantastiska Ida som blir först med att lämna oss! Det är det absolut värsta med det här jobbet, när man måste skiljas åt. Jag har sagt det förut och säger det igen, det blir aldrig lättare att ta avsked, det är lika jävla jobbigt varje gång! Men det är inte ett hejdå, det är ett vi ses igen... När, var, hur det vet vi inte, men ses det gör vi!

 

 

Inatt skrev jag ett brev. Ett så jävla viktigt brev! Det är till min försvunne vän. Han som en gång körde till Hultsfred för att träffa mig och sedan visa mig Bullerbyn. Har inte bestämt mig än om jag ska posta det…

 

 

Panik! Vad f-a-n ska jag söka? Nu är ansökningsperioden igång. En del av mig vill bara så gärna tillbaka till Egypten. Men tänkte i så fall söka mig till den andra sidan av vattnet, Hurgada. Fast på ett sätt vill jag också tillbaka till Sharm. Ångest på hög nivå. Och sen är det det här med alla andra destinationer. Jag har förvisso sållat bort Thailand helt, vilket är en väldigt stor del. Av kanarieöarna kan jag bara tänka mig Teneriffa, där jag gärna skulle kunna tänka mig att bo och jobba igen, så den biten är också ganska stort nersållad.

Men sen har vi ju Mexiko, destinationen som typ alla söker. Det är nytt, spännande, exotiskt och alla jag pratat med som varit där älskar det.

Livet är fullt av nariga val - Var det inte så hon sa den där sjöhäxan i "Den lilla sjöjungfrun" filmen? Det är hur som helst dags att göra dom. Jag vet ju att jag kommer bli nöjd hur det än blir. Men det är bara den här tiden som är så jobbig, när man är helt ovis om vart man kommer att spendera vintern.

 

Om en vecka vet jag! Men som sagt, den här tiden är ångestladdad.