Eskimoa

Hur mäter man egentligen ett liv. Jag brukar säga att "mitt liv får plats i en resväska". Det är lite så jag ser det, jag packar upp och jag packar ner, från ställe till ställe. Fast det är ju inte riktigt sant. Mitt liv är ju det jag inte tar med mig från ställe till ställe. Jag lämnar det bakom mig och skaffat ett nytt på varje destination. Det jag packar ner är ju bara prylar. Prylar som egentligen inte har någon betydelse. Det jag lämnar kvar är det som batyder/betydde något. Hur man är ser på det känns det på något vis lite sorgligt… Jag lever på ett vis samma liv om och om igen. Fast på ett annat vis inte alls. Det blir aldrig det samma på nästa destination.

 

Det är ingen hemlighet att jag inte gillat den här destinationen och att jag är mer än glad över att det är över nu. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig lite sorgsen över det. Det här är en del av mitt liv som jag nu lämnar bakom mig. Och det är mycket jag fått med mig i bagaget (nu menar jag inte prylar) här ifrån. Mycket jag lärt om mig själv och andra, mitt tålamod har blivit prövat till max och jag har kommit fram till att jag är starkare än jag tror. Även fast jag tror att jag är as stark, så är jag starkare ändå. Det känns tugnt att lämna alla fantastiska människor bakom mig. Men som vi brukar säga i "den blå världen" det är inte ett hejdå, utan vi ses igen... Jag är dock inte helt säker den här gången. Efter nästa säsong kanske det inte blir något mer. Eller ja, tanken är ju att det inte blir det, men man vet ju aldrig.

 

Packångest till tusen har jag också! Mitt lilla liv får nämligen inte plats i en resväska längre. Tror jag måste uppgradera till två! Eller göra mig av med några betydelselösa prylar… Fast nej, det går inte. Känns alldeles för svårt.

 

Nu ska jag och Hannis iväg till migrationsverket och hämta något asviktigt papper (eller vad det nu är) som man tydligen måste ha. Känns jävligt viktigt för mig som lämnar landet om mindre än 48 timmar.