Människor runtomkring
Anledningen till att jag inte uppdaterat så mycket på sista tiden är för att jag haft besök. Först var Camilla och mamma Ewa här en vecka. Den svischa förbi så for att jag knappt han uppfatta var den tog vägen. Det var jätte trevligt att ha dem här och jag passade på att ta ut lite semester samtidigt.
Jag berättade tidigare om att jag skulle vara med i ett luciatåg, sagt och gjort. Ewa och Camilla fick vara med på genrepet den 12 de, dagen innan de for hem. Vid det här laget hade jag varit lite förkyld ett tag. Den 13 de när de åkte kom min kära vän Jessie B ifrån kylan till "min" varma ö. Som den här veckan varit väldigt solig. Tråkigt nog hade jag vid det här laget blivit tokförkyld med 38° feber. Men viking som man är så tog jag mig igenom alla fyra luciaframträdanden, kraxande som en kråka på slutet. Måste erkänna att det blev en del mimande. Jessica följde trogsamt med på alla med kameran i högsta hugg.
Dagen efter åkte jag till doktorn, vilket jag redan skrivit om. Så den historien behöver jag inte ta igen.
Nu börjar jag äntligen komma på bättringsvägen. Tyvärr har Jessie lämnat ön. Och det är en historia i säg. Nästan som en kärleksfilm kan jag avslöja. Känner inte riktigt att det är min "story to tell".
Idag (söndag 18/12) har vi slappat på stranden. Vi har hittat en strand längre bort som jag gjort till min favorit. Det är en liten strand som ligger cirka 20 minuter (med bil) ifrån oss. Inga turister, inga jobbiga människor som vill sälja på en krimskrams och billigare solstolar. Jag börjar känna mig hemma här nu. Har hittat "mina ställen", har mina vänner och livet är inte alltid lätt, men det går.
Jag saknar er där hemma ofta, jämt och hela tiden. Fast samtidigt är jag glad att jag är här. Jag är glad för mitt liv här, jag är glad för de vänner jag fått, som jag förmodligen aldrig skulle ha träffat om det inte vore för just det här.
För att vara lite töntig (vilket inte alls är likt mig ;op) ska jag avsluta med ett citat.
"Livet ska vara som en fjäril en sommardag". – Kim Novac badade aldrig i Genesarets sjö.
Jag berättade tidigare om att jag skulle vara med i ett luciatåg, sagt och gjort. Ewa och Camilla fick vara med på genrepet den 12 de, dagen innan de for hem. Vid det här laget hade jag varit lite förkyld ett tag. Den 13 de när de åkte kom min kära vän Jessie B ifrån kylan till "min" varma ö. Som den här veckan varit väldigt solig. Tråkigt nog hade jag vid det här laget blivit tokförkyld med 38° feber. Men viking som man är så tog jag mig igenom alla fyra luciaframträdanden, kraxande som en kråka på slutet. Måste erkänna att det blev en del mimande. Jessica följde trogsamt med på alla med kameran i högsta hugg.
Dagen efter åkte jag till doktorn, vilket jag redan skrivit om. Så den historien behöver jag inte ta igen.
Nu börjar jag äntligen komma på bättringsvägen. Tyvärr har Jessie lämnat ön. Och det är en historia i säg. Nästan som en kärleksfilm kan jag avslöja. Känner inte riktigt att det är min "story to tell".
Idag (söndag 18/12) har vi slappat på stranden. Vi har hittat en strand längre bort som jag gjort till min favorit. Det är en liten strand som ligger cirka 20 minuter (med bil) ifrån oss. Inga turister, inga jobbiga människor som vill sälja på en krimskrams och billigare solstolar. Jag börjar känna mig hemma här nu. Har hittat "mina ställen", har mina vänner och livet är inte alltid lätt, men det går.
Jag saknar er där hemma ofta, jämt och hela tiden. Fast samtidigt är jag glad att jag är här. Jag är glad för mitt liv här, jag är glad för de vänner jag fått, som jag förmodligen aldrig skulle ha träffat om det inte vore för just det här.
För att vara lite töntig (vilket inte alls är likt mig ;op) ska jag avsluta med ett citat.
"Livet ska vara som en fjäril en sommardag". – Kim Novac badade aldrig i Genesarets sjö.
Spanska metoder
15/12
Efter att varit förkyld i cirka en vecka, med hosta och svårigheter att ands, tog jag mig beslutet till att åka till doktorn. Camilla upptäckte att astma pulvret jag satt och drog i mig innan var två år gammalt så det kändes som ett bra beslut att ge doktorn en visit.
Med Amira vid min sida tog vi oss till doktorn efter en väldigt tung arbetsdag. En spanjorska med långt svart hår, jag tyckte mig känna röklukt ifrån tog emot oss i rummet. Doktorn började med att fråga mig hur det låg till. Sedan lyssnade hon på mina lungor och sa någonting i stil med "Ojoj!" Hon förklarade att mina lungor inte mådde bra och att den vänstra var sämre än den högra. Jag frågade om jag kunde få astmainhalator för min förkyldnings astma. Varpå hon svarar att jag inte har astma. Hmm... Konstigt att läkarna i Sverige gett mig det de senaste fyra åren.
På receptet skriver läkaren ut någon fort av antibiotika piller och någonting mer. Den ena medicinen ska jag ta tre gånger om dagen i en veckas tid, den andra ett piller på morgonen i tre dagar. Jag har ingen aning om vad det är eller vad för slags biverkningar man kan få - lappen är på spanska. Det känns inte helt bra att bara lita på en doktors recept, när man inte alls litar på den doktorn överhuvudtaget.
Det sista jag fick innan hon var färdig med mig var en stor spruta i baken. Kommer inte ihåg vad hon sa att den skulle hjälpa för. Den gjorde inte alls ont att ta. Men när jag satta mig ner kände jag mig ofokuserad och såg prickar framför ögonen. Två sekunder senare kändes det som allt mitt blod for upp till huvudet och det skulle sprängas. Det var så jävla obehagligt och jag började må illa. När detta hände var läkaren inte inne i rummet. När hon kom tillbaka berättade jag hur det kändes. Hon sa att det inte var någon fara och gav mig en inspritad bomullstuss att sniffa på.
Tack och adjö. Resten av dagen kändes lite luddig. Nog hjälper tabletterna jag fick iallafall för andningen hostan är dock kvar. Vilket jag också frågade henne om. Hon sa att medicinen skulle hjälpa mot allt. Ååh vad jag önskar att jag kunde träffa en svensk läkare. Jag gillar inte de här spanska metoderna.
En vända till
Som många vet är jag en ganska envis person, får inte jag som jag vill kan det bli problem. Så idag tog jag mig till doktorn än en gång. Denna gång var det en manlig doktor som tog emot mot mig. Han pratade inte engelska så en tolk var med. Jag berättade hur läget var och att jag ville ha astmainhalator och hostmedicin. Det tog väl inte mer än tio minuter så var jag ute därifrån med precis det jag ville ha. Gracias, señor!
Imorgon blir det tillbaka till jobbet. Inte helt 100% men nog fan ska det gå bra!
Efter att varit förkyld i cirka en vecka, med hosta och svårigheter att ands, tog jag mig beslutet till att åka till doktorn. Camilla upptäckte att astma pulvret jag satt och drog i mig innan var två år gammalt så det kändes som ett bra beslut att ge doktorn en visit.
Med Amira vid min sida tog vi oss till doktorn efter en väldigt tung arbetsdag. En spanjorska med långt svart hår, jag tyckte mig känna röklukt ifrån tog emot oss i rummet. Doktorn började med att fråga mig hur det låg till. Sedan lyssnade hon på mina lungor och sa någonting i stil med "Ojoj!" Hon förklarade att mina lungor inte mådde bra och att den vänstra var sämre än den högra. Jag frågade om jag kunde få astmainhalator för min förkyldnings astma. Varpå hon svarar att jag inte har astma. Hmm... Konstigt att läkarna i Sverige gett mig det de senaste fyra åren.
På receptet skriver läkaren ut någon fort av antibiotika piller och någonting mer. Den ena medicinen ska jag ta tre gånger om dagen i en veckas tid, den andra ett piller på morgonen i tre dagar. Jag har ingen aning om vad det är eller vad för slags biverkningar man kan få - lappen är på spanska. Det känns inte helt bra att bara lita på en doktors recept, när man inte alls litar på den doktorn överhuvudtaget.
Det sista jag fick innan hon var färdig med mig var en stor spruta i baken. Kommer inte ihåg vad hon sa att den skulle hjälpa för. Den gjorde inte alls ont att ta. Men när jag satta mig ner kände jag mig ofokuserad och såg prickar framför ögonen. Två sekunder senare kändes det som allt mitt blod for upp till huvudet och det skulle sprängas. Det var så jävla obehagligt och jag började må illa. När detta hände var läkaren inte inne i rummet. När hon kom tillbaka berättade jag hur det kändes. Hon sa att det inte var någon fara och gav mig en inspritad bomullstuss att sniffa på.
Tack och adjö. Resten av dagen kändes lite luddig. Nog hjälper tabletterna jag fick iallafall för andningen hostan är dock kvar. Vilket jag också frågade henne om. Hon sa att medicinen skulle hjälpa mot allt. Ååh vad jag önskar att jag kunde träffa en svensk läkare. Jag gillar inte de här spanska metoderna.
En vända till
Som många vet är jag en ganska envis person, får inte jag som jag vill kan det bli problem. Så idag tog jag mig till doktorn än en gång. Denna gång var det en manlig doktor som tog emot mot mig. Han pratade inte engelska så en tolk var med. Jag berättade hur läget var och att jag ville ha astmainhalator och hostmedicin. Det tog väl inte mer än tio minuter så var jag ute därifrån med precis det jag ville ha. Gracias, señor!
Imorgon blir det tillbaka till jobbet. Inte helt 100% men nog fan ska det gå bra!
