Eskimoa

Var nog bra att det var mulet och lite regn idag. Blev ett gymbesök istället för strand häng. Min mage tackar för det. Nu värker det i magen istället för på. Träningsvärk är en ganska skön känsla egentligen, då vet man att träningen har tagit på en.


Jag jobbar på de!

Igår var det barbeque hemma hos Jossan. Det var bara några av oss tjejer som var där men vi hade jätte roligt. Mat, dryck, sång och dans. Blev även en hysterisk vända av kortspelande. Kul, kul! Jag må hata Carola, men jagv älskar mina tjejer, även när de står och skriker "En evighet..." så det hörs ända bort till North Shoren. Det är sällan jag känner mig så svensk som när man är på en fest och folk dansar och sjunger med till Gyllene tider, Ebba Grön med flera, DET är svenne-banan big time. Men jag gillar't! Det har diskuterats många gånger att jag inte är så svensk av mig (gillar inte sill, snapps, jul/påskmust o.s.v). Vissa stunder så kryper dock den lilla svennen i mig fram till ytan och gör sig påmind.

Jag har börjat tänka på saker som sista grejerna. Alltså, som igår till exempel. Det var sista gången alla vi tjejer var samlade tillsammans. Om två veckor åker både Jossan och Lizette hem. =o( Kom att tänka på det när jag satt där och såg dem alla hoppa runt och sjunga och göra roliga poser; "Den här stunden ska jag minnas." Det var ett lyckligt ögonblick. Har ju även det dokumenterat på bild, vet dock inte om det är bra eller dåligt, så nog kommer jag minnas allt. =o)

Det är så svårt att föreställa sig att allt det här snart är slut. Får en stor klump i magen när jag tänker på det. Det är klart att jag saknar er där hemma, ni får inte tro annat, jag saknar er sjukt mycket. Det är bara det att man har ju skaffat sig ett helt annat liv här och det kommer bara att ta slut. Det är ingenting jag kommer få tillbaka. Det känns väldigt tungt när jag tänker på det. Fast äm är det inte slut, så jag ska njuta till fullo den här sista tiden. ;o)

Idag har varit en underbar dag på stranden. Jag och Jossan har legat och pressat. Båda brände vi oss förståss, även fast vi använde sunblock. =o/ Jag har fått ett assnyggt märke efter min klocka. Jusste, det har jag ju inte berättat. Jag har köpt en klocka. Köpte den när vi var i Christchurch. Det var dåligt väder och rea på Amazon, så Jossan lurade in mig där. Jag som älskar Billabong kunde ju självklart inte hålla min i styr. En ny väska han jag spana in medan Jossan prövade lite saker och sen var jag så dum att jag "bara skulle kolla in klockorna". Jag blev kär! Den har typ som nitar, inga vassa utan de som är platta fyrkantiga och är svart och silvrig. Ska lägga upp en bild någon dag. ;o) Den är så jag! Så ja, en väska och en klocka rikare blev jag och jävligt mycket fattigare på kontot. Men det var jag väl värd? ;o)

Efter stranden gick vi och lunchade på en av alla restauranger i Mission bay sen glev vi vidare till Sylvia park. Jag införskaffade ny sunblock, ett par träningsbyxor och mascara. Den jag har är ju värdelös, vattenfast och går verkligen inte att få bort. Hoppas den nya är bra aldrig prövat detta märke innan. Efter shoppingen gled vi till något asiathak och beställde mat. Vi beställde biff med bambuskott och fick kattmat med taufu i. Äckligt! Jag var väldigt besviken. Hittade dock en aloevera dricka. Nej mamma, inte så bra som din aloevera. Men det var iallafall mer aloevera än socker i den och aloeveran stod på tredje plats i ingrediens skalan.

Var iväg till gymmet i morse också. Gick ungefär like "bra" som igår. Lite mer orkade jag med men inte mycket. Jag tror att det är värmen. Känner mig helt slut. Åkte hem ifrån Jossan relativt tidigt och tänkte gå ocg lägga mig. Ja det är sant! Jag tänkte gå i säng vid tio. Men självklart har ju grannarna värsta partyt! Nå ja, kul för dom. Jag tittar väl på en film så länge då.

Puss hej!

- otränad
- omotiverad
- onyttig
- orolig

Och för övrigt bara fet!

Jag pallrade mig iväg till gymmet idag. Efter att legat 20 minuter på Cissis soffa insåg jag att det var dags att ta tag i saker och ting. Det är ju som sagt olidligt varmt här och jag dricker verkligen inte tillräckligt med vatten. Så när jag kom hem hällde jag i mig en liter vatten (typ) bytte om och tog astma medicin. Jag tänkte gå in hårt för träningen. Överdoserade gjorde jag visst (bara två puffar dock, men tydligen var det för mycket) och blev helt skakis. Händerna bara darrade och jag började känna av värken i mina handleder. "Ignorera!", tänkte jag och knatade iväg. På gymmet var jag jätte motiverad gick in stenhårt på cykeln, och det var väl där någonstans all min energi dog ut. Efter 10 minuter hoppade jag över till styrke-maskinerna. Det gjorde bara ont och var jobbigt. Jag gav upp och gick hem igen. Loooser! Bättre lycka nästa gång.

Jaha, varför är jag orolig då undrar ni. Jo, för att det har varit massa inbrått i vårat kvarter. I onsdags berättade Nicky att polisen varit och knackat på vid 5 på morgonen för att det hade varit något (lyssnade inte så noga) hos grannarna. Igår när jag skulle hem till Jossan så såg jag en bil som kom och parkerade vid mitt kino. Jag vände om och låtsades att jag skulle hämta något. Spanade på bilen ett tag (tror att de satt folk i), skrev upp reg nummret och körde iväg. Och tro på fan! Idag låg det en lapp i brevlådan (från de som bor i huset som ligger bredvid mitt kino) där det srår att de blivit rånade/haft inbrått TWICE den natten. Jag har börjat gömma min dator när jag går hemifrån nu. Blir jag av med den kommer jag gråta livet ut. Det läskiga är att det var inbrått i kvarteret för några månader sen också. Det verkar som att de återkommer hit. Varför? Leave me alone! Jag är jätte nojjig över det här. Jag har ju verkligen inget säkert hus. En kick så flyger min dörr in. Det skulle vara så tragiskt, för det enda jag har av värde är verkligen bara min dator. Och den är inte värd mycket pengar i dagens läge, men den är mitt allt. Så mycket bilder och grejer man har i den alltså. Tror jag kommer ha mardrömmar om det i natt.

Nu till någonting mycket roligare. Iallafall för mig som bor så långt bort ifrån Sverige man kan komma och inte ätit knäckebröd på sju månader. Cissi vet hur man ska överraska hon! =o)

Idag träffade jag moster (A-M) igen! Så kul att se henne igen. Jag satt förväntansfullt (som ett barn på julafton) och väntade och när hon knackade på dörren sprang jag så jag nästan snubblade. "Hon är här!", utbrast jag i mitt lyckorus. Kändes bra att ha två bästisar här i mitt kino idag. =o) Har verkligen saknat Anna-Maria. Och nu är hon här! *lycka*
Senare följde vi med Jossan till tatueraren, hon skulle fylla i sin tattoo. Snygg är den vill jag lova! Även fast jag inte gillar lila. ;o) Jag och A-M blev dock inte långvariga i studion, vi gick och fikade istället. Jossan kom dit när hon var klar och vi åkte hem till Dave. Kul att se honom också igen. =o) Och hans söta dotter, Tyla. ;o) Vilken liten gobit.
Som ni säkert kan gissa så kom jag aldrig iväg till gymmet. Skärpning där! Men men... Åt en fruktansvärt god cheescake istället, mango and rasberry. Yummy!

MEN jag klagar inte. Ligger här i min säng nu och svettas som en gris. Varför säger man svettas som en gris egentligen? Aja, svettas gör jag iallafall. Tänkte gå till gymmet, blev dock inget mer än en tanke. Det är för varmt, orkar knappt leva. Hur ska jag då orka gå till gymmet?

Imorgon åker Nicky och barnen ner till sydön. Så jag jobbar bara imorgon förmiddag och sen är jag ledig en vecka framöver. Sweet! Då SKA jag iallafall gå till gymmet. ;o) Påminn mig om det!

Här en bild på mig och Snoopy, galloperandes på stranden. Eller egentligen mitt ute i havet, men det var lågvatten. Den ni!

Nu ni mina kära vänner (och ni andra) är jag tillbaka i Auckland. Jag har haft en awesome semester på syd ön med Jossan. Vi har bott i en campervan och det var väl helt okej. Skönt att komma hem och få sova i en riktig säng dock. Ni vet ju att jag gillar att sova. =Op Hade inte tänkt att skriva så mycket för stunden, kommer säkert mer senare, om både valar, nationalparker, hors trek, glaciärer och tokigheter. Nu tänkte jag lägga upp beviset på hoppet! Så mamma, håll i dig, detta kittlar i magen. ;o)

Nu sitter jag pa bungy stallet. Om cirkus 15 minuter aker jag for att gora hoppet. Mamma sager att jag ar galen, jag ar beradd pa att halla med. Nervos ar bara fornamnet pa vad jag kanner just nu. Men jag har bestamt mig. Detta hander nu!

Så sjukt bra film. Se den! Jag var och kollade på den i 3D igår med Jossan. Det var coolt. Avatar, glöm inte det. Filmen alltså, inte att jag kollade på den i 3D. =oP

Syd ön imorgon då. Spännande! Mamma, om du oroar dig för att jag ska klättra lite på glaciärer så bör du nog inte läsa följande om vad jag ska göra. Läs INTE fetstilen mamma. Jag ska hoppa bungyjump i Queenstown, en bland de högsta i världen (tror jag, inte helt säkra källor). Jag är livrädd redan nu, så vette fan hur detta ska gå. Men jag måste! Hela mitt liv, eller ja mitt tonårs och vuxna liv, har jag velat hoppa bungyjump. Har dock lagt märke till att ju äldre jag blir ju fegare blir jag. Men detta ska jag göra! Jag måste!

Så håll alla tummar och tår ni har för att allt ska gå vägen för mig. =o) Och be till alla Gudar, om ni nu tror på sådant. Det gör inte jag, så kan behöva lite hjälp på det planet. =oP



Ps: Det är inte killen i filmen som skrivit brevet. Bara så att ni vet. =oP

Jag fick en "clown-tröja" av Emelie (+ massa annat). Hon ville inte använda det här linnet för att någon sa att det såg ut som en clown-tröja, typ. "Men jag gillar ju clowner", sa jag glatt och tog emot linnet. Jag tycker om det. Och jag som hängt med riktiga clowner vet att de inte alls klär sig såhär. ;o)

Jajjebulle. Var iväg till gymmet idag igen. *klappar mig själv lite förnöjt på axeln* Kändes mycket bättre idag. Var så motiverad och bara körde på. Sköööönt! Nu ska jag fixilera mig lite, Jossan kommer och plockar upp mig snart, bio blir det. Det blir bio.

Emelie (blond/1) var förbi här idag. Så gulligt av henne, hon kom förbi för att lämna min väska (som jag glömt i hennes bil!). Iallafall. Det här var sista gången jag ser henne innan hon åker hem till Sverige. Det börjar bli jobbigt nu när folk jag bryr mig om lämnar ön. Alltså kompisar, som är kompisar på riktigt. Inte bara folk man hänger med. Hanna åker ju också innan jag kommer tillbaka från syd ön. *suck, snyft, stön* Det är väl inga fler? När åker alla hem? Jag vet att Jossan bara har en vecka kvar här när vi kommer tillbaka från syd ön (vi åker ju dit på lördag). Den tanken försöker jag slå bort så gott jag kan. Den dagen Jossan åker kommer bli pest och pina.

Det är nu man verkligen börjar inse att detta liv har ett slut. Hur ska det gå? Det här är ju mitt liv nu? Och så ska jag bara lämna allt. Man har ju likson en "familj" här, ett jobb, vänner, ja allt som man behöver för att bygga upp "ett liv", en vardag, en tillvaro. Visst jag har mitt liv hemma i Sverige också med familj, vänner, dock inget jobb, men den tillvaron jag kallade mitt liv innan. Fast det är en annan sak. Det är ett liv jag alltid kan komma tillbaka till, det är hemma, start och landningspunkt. Det som finns där kommer alltid finnas där. Det här är annorlunda. Människorna man träffar här bygger man upp ett så starkt band med (inte alla, men vissa) på så kort tid och eftersom man är så långt borta ifrån ens familj och vänner, så blir dessa människor så oerhört viktiga för än. Och nu börjar de droppa av en efter en... Det lider mot sitt slut, och det är bara så sorgligt.

Därför. Har jag bestämt mig för (alldelles nyss faktiskt) att skriva ett inlägg till alla (som jag bryr mig om) som åker hem till Sverige, i min blogg. Detta inlägg egnas (från och med nu) till Emelie.

Bästa Emelie, även om vi kanske inte hängt as mycket så har vi ändå träffats nästan varje helg. Och jag har alltid haft kul när jag varit med dig.Även om jag tycker att "I'm on a boat" är en sjuk dålig låt, så kan man inte annat än skutta omkring med dig där på dansgolvet till just den låten. (Jag har fått uppfattningen om att du typ gillar den? =oP) Du är rolig och skämtsam och ditt skratt smittar av sig. Det är lätt att prata med dig om allt och du är alltid ärlig. Jag kan inte säga så mycket mer än att jag kommer att sakna dig här på ön. Och även fast jag tycker att "I'm on a boat" (som jag kanske nämnt tidigare) är en sjukt dålig låt, så kommer den påminna mig om dig, och jag kommer att skutta runt på dansgolvet (antagligen på Carpark) och tänka på dig.
Ha det bäst vännen! Och så hoppas jag att vi ses någon gång igen i Svea rike. =O)

Nu tog jag äntligen tag i saken och pallrade mig iväg till gymmet. Det var verkligen på tiden! Ska nog göra ett återbesök imorgon. Åker till syd ön på lördag, då blir det ingen träning på två veckor... igen. Usch vad jag är dålig! Fast ska ju klättra på glaciärer och grejer där nere, det måste ju ge någon slags träning.

Nu blir det en dusch sen middag!

Ibland förvånar hon mig min lilla skönhet. Jag pratar förståss om Frankie. Hon är ju bara för rolig ibland. Oftast vill hon tycka och göra som jag och ibland har hon helt enkelt helt egna åsikter. Det älskar jag.

Innan jul hade jag varit och shoppat lite kläder till mig själv. Jag hittade ett par as snygga shorts, tyckte jag, och kom hem och visade dem för F.

–Look what I bought, sa jag stolt.
– Ooh... I don't really like them, fick jag till svar.
– Why not?!!
– They'r black, I don't really like black.

Jag kunde ju inte annat än att skratta. För just det har hon fått ifrån mig (tror jag). "Well I don't really like pink or purple", brukar jag alltid säga om saker hon visar mig.

Idag kom jag hem och hade köpt en ny sport bag. Även den visade jag upp för Frankie.

– Look at my new bag!
– Ok, I don't like it.
– Let me guess. You don't like it becous it's black?, sa jag då.
– Yes. I like mor pink or purple.
– So what do you think of my old suitcasem sa jag och pekade på min turkosa resväska.
– Oh, I love it!

Så färgglatt ska det tydligen vara för att Frankie ska gilla det. Aja, hon är ju ändå fyra så det får väl vara okej. Jag har iallafall fått henne att gilla metalmusik. Alltid något! =o)

Det där med färgerna var väl kanske inte så förvånande. Men jag måste berätta om en annan händelse, som faktiskt gjorde mig förvpnad och lite snopen. Frankie är i vanliga fall jätte intresserad av min familj hemma i Sverige, vad alla heter och vem som är vem, hon tittar gärna på bilder av min familj och hon har ett jätte bra minne så hon kommer ihåg allas namn. Vi har pratat lite om att min syster Lina var med barn och när bebben kommit berättade jag den glada nyheten för henne.

– Oh Frankie, my sister got her baby now!
Först tittade hon lite förundrat på mig och svarade helt oberört.
– Ok, can I have a cracker?
Inte riktigt den reaktionen jag förväntat mig. Jag trodde att hon skulle ha 100 frågor, iallafall 3. Men kanske var hon bara hungrig.

Jag berättade senare samma sak för Max.
– Oh no, and you didn't even go to her wedding.
– Well she havn't got married yet.
Då tittade han lite förundrat på mig.
– That's strange, so she already have a kid without beeing married.
– Actually she have three kids now, svarade jag, och kunde verkligen se hur det jobbades uppe på hans hjärnkontor.
– Oh, so she already have three kids. Without getting married, thats strange, svarade han då, på det där sättet som bara Max pratar. Lite förundrat, svävande och skämtsamt på samma gång. Det är svårt att förklara.

Fantastiska barn är de iallafall, det är ett som är säkert!

Åh nu har jag sett bilder på det lilla underverket. Det gjorde moster Moa alldeles tårögd. Jag vill bara hålla honom och sniffa in hans fantastiska bejbidoft. Hoppas han fått ett namn än lilla knodden. Jag blir ju inte så jätte uppdaterad här.

Ojj, nu är det dinner time. Kanske skriver jag mer senare.
Puss hej!

Vem fan kom på den idén? Visst jag gillar bacon och jag älskar choklad. Men vissa saker passar helt enkelt inte ihop. Absolut inte Bacon och choklad! Asså, det skulle vara sjukt intressant att höra hur de kom på idén. För ingen normalt funtat människa tänker väl; "Åh, skulle det inte vara väldigt gott med lite bacon i den här chokladbiten". Hur tänkte dom?!



Känner ni er lite sugna när ni ser den här bilden eller?

Eller ja, inte här här, utan i Sverige. Han är ute ifrån mammas mage. Min älskade systerson, att du äntligen har kommit! Som vi väntat på dig. Fast det var ett smart drag du gjorde. Vem vill fylla år den 20 december egentligen? Nästan sist av alla på året. Nej, 1 januari var ett bra drag. Duktig kille! Välkommen till världen! Och grattis Lina och Thomas såklart. =o)

Jag är så ledsen att jag inte kan vara där och få träffa dig på en gång. Men man gör ju sina val här i livet. =o/ Du valde att komma den 1 januari istället (klokt första val). Jag valde att åka till Nya Zeeland (ett väldigt bra val tycker jag, men lite ledsamt för stunden). Men vi ses ju sen, du kommer vara den första jag besöker när jag är tillbaka i Sverige.

Ett tips till föräldrarna. Om ni inte kommit på något namn än kan ni ju kalla honom "den lilla delicatobollen" så länge. ;o)

Så var det nytt år då. Känns precis som vanligt. Nu är familjen tillbaka i huset. Det känns skönt att ha dem hemma igen, så tyst och tomt när de inte är här. Plus att jag får riktig, nyttig och god mat när Nicky eller Mark är hemma och lagar. Har blivit väldigt mycket hamburgare och skräp när jag varit själv. Jag har kommit fram till det. Jag är kass på att laga mat. Var nästan så att jag misslyckades med potatisgratängen igår. Hallå! Hur fan kan man misslyckas med det liksom? Men i slutändan blev den succé iallafall. Jag var nöjd! Jag har aldrig riktigt behövt laga mat, kom jag att tänka på, och när jag väl lagar mat blir det köttfärsås. Det är jag dock as grymm på! Jo, jag tänkte på det, min mamma/Jonas eller pappa (beroende vem jag bott hos) har ju alltid lagat maten åt mig. Och någonting annat som slog mig var att alla (nu låter det som att det skulle vara en hel armé men så är inte fallet!) mina pojkvänner har faktiskt också lagat maten åt mig. Eller Adam, eller Annika, eller Camilla, eller stora syster (ibland lillasyster också), eller någon av mina vänner på Ålsta. En sak är då säkert, jag är en jävel på att hacka sallad och diska. ;o) Lite den rollen man får ta när man är kass på att fixa själva krubbet. Jag klagar inte!

Frankie och Max var så söta när de kom inspringande till mitt kino idag, precis när de kommit hem. Det verkligen lös om dem och hela rummet fylldes med värme. De sprang fram till mig och gav mig en stoooor kram. *kärlek* Jag vet helt ärligt inte hur jag ska kunna fortsätta mitt liv utan dessa underbara krabater i det. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på att jag faktiskt ska lämna dem en dag och ögonen fylls av tårar.

Hmm... Vet inte riktigt hur jag ska fortsätta från det där. Som sagt, ögonen fylls av tårar, så jag avslutar här.
Puss hej!