Eskimoa

Jag vet hur tystnaden låter, från en fråga man aldrig ställ. Man "väntar" sig ett svar, man aldrig kommer få. Jag har fortfarande inte skickat mitt brev. Men jag vet, att han vet, och han bryr sig inte... Det känns på något vis så tungt, fast man inte vill erkänna det för sig själv. Inte för att jag saknar honom oerhört mycket, utan mest för att han inte bryr sig. Saker "man" säger, säger "man" inte, om man inte menar dem. Inte jag iallafall.. Men hur skulle världen se ut om alla var som jag? Tänkte som mig...