Eskimoa

Jag skrev just ett väldigt argt inlägg som innehöll både det ena och det andra om folks uppförande bland annat. Ibland måste man få skriva av sig, uttrycka sig på det sättet man vill. Och vad har man egentligen en blogg till? Jag har den för att skriva om saker jag upplever. Just nu upplever jag mycket negativt, stundvis såklart positiva saker också, som jag ville få ur mig. Jag har snart tjatat hål i öronen på folk och det skrämmande är att jag inte känner igen mig själv vissa stunder. Är jag verkligen hon som står där och säger samma saker om och om igen? Lyssnar folk?

 

Det förra inlägget var väldigt hårt och "Moa över det hela", rakt på sak, precis som det ploppar upp i huvudet kommer det ut, inte censurerat eller förfinat på något vis. Men nu är inte jag bara Moa längre, jag är också chef, och sådana ska bete sig på ett visst sätt; professionellt, diplomatiskt, förstående, hjälpande och positivt.

 

Så jag tog bort inlägget, sparade det på mitt skrivbord och sitter här i soffan och saknar Moa en smula.