Eskimoa

Min pappa har ju helt rätt. Att jag inte tänkt på det. JULEN har alltid (på äldre dar) varit en stor depp-faktor för mig. Och snart är den här. Jag har bara inte tänkt på det. När man går runt i klänning i 25 graders värme och solsken tänker man inte riktigt på att det är jul nästa vecka. Det enda juliga jag gjort i år är klätt granen. Inge Lucia, inga adventsljus, inga pepparkakor eller LUSSEBULLAR. Ingen julstämmning what so ever. Jag klagar inte (förutom det där med lussebullarna då) över det. Jag hatar julen. HATAR! Men det är nog som pappa säger, det är nog julen som spökar. För även om de inte förbereder sig inför julen här som vi gör i Sverige så har jag lite jul ångest. Ska fira julafton (fast den 25de) på Wahiki island, värsta paradis ön(!), med familjen och Nickys släkt. Jag har verkligen ångest över julklapparna. Men har försökt ignorera det. Har bestämt mig för att bara köpa till barnen och mina host parents. Fast ändå har jag lite panik. Jag hade tyckt det var perfekt om familjen åkt till Kanada, som de planerade först. Tänka sig. Bara jag SJÄLV och inget julfirande. Det hade varit fantastiskt!

Jag hade en dröm inatt igen, om samma kompis i Sverige. Varför drömmer jag så mycket om henne nu tro? Fast i den här drömmen var det ännu märkligare. Hon hade gått och blivit ihop med en an mina vänner i Libanon medans jag var här i NZ. Och jag visste ingenting om det. Så när jag var tillbaka i Sverige fick jag veta allt. Hon hade till och med varit i Libanon och hängt med alla mina vänner där. Vilken avundsjuka jag kände i drömmen. Hon hade levt "mitt liv" när jag varit här. Jag kommer ihåg att jag frågade ut henne om alla hon träffat.

– Träffade du Rabia, frågade jag lite bittert.
– Ja, svarade hon. Och jag kommer ihåg att jag ville gråta.

Det är konstigt det där med drömmar. De bygger ju såklart på någonting i mitt undermedvetna. Men vad? Varför dessa underliga drömmar och varför nu?