Eskimoa

Jag vet inte varför men idag har jag varit så fruktansvärt omotiverad, till allt! Tack och lov har det varit simmskola idag, så jag har inte behövt anstränga mig med barnen. Så de har inte blivit lidande.
Jag var inte ens glad på gymmet. Jag tyckte det blåste för mycket ifrån fläktarna och när det inte blåste tyckte jag att det var för varmt. Huvudet värkte och musklerna värkte. Varje gång fläkten vreds tillbaka emot mig så fick jag "brain-freeze". Trots det så bestämde jag mig för att gå på Megadanzen nu på kvällen. Tänkte att det kanske skulle göra mig lite gladare. Men icke! Jag blev typ ännu mer deprimerad. När jag inte kunde hänga med och missade stegen ville jag nästan gråta. Jag kände mig helt värdelös. Och det kändes som att instruktören kunde känna av det. Han kollade på mig jätte mycket, och typ försökte peppa. Det fick mig bara att känna mig mer värdelös. Som att han typ: "Kom igen nu, det här klarar du väl? Är du seg eller? One and two and three and four... Så jävla svårt är det väl ändå inte?!". Jo, idag var det jätte svårt! Min kropp ville inte, min hjärna ville inte och jag hade inte orken att försöka ändra på det.

Varför är det på detta viset då? Jag vet faktiskt inte. Kan vara sömnbrist, jag som jätte dåligt inatt. Drömde massa konstiga drömmar. Drömde om en av mina bästa vänner i Sverige och jag var jätte arg på henne. Det hela började med bråk om valfri kille och hela drömmen slutade i skräckfilms scenarie. Obehagligt var det! Jag tror jag är lite små arg (i smyg) på mina vänner i Sverige. Det är inte ofta de hör av sig (typ aldrig). Och jag känner mig bortglömd! Det gör jag faktiskt. Känns lite patetiskt att skriva det här eftersom det förmodligen mest är mina vänner i Sverige som läser. Ja men lämna en kommentar då för fan! Är det så jävla svårt?
Det var en av de saker de tog upp på oriantation kursen här. När man reser bort under en längre tid får man se vem ens riktiga vänner är. Jaha... Känns ju sådär, jag har tydligen inga. Eller jo, Kristoffer. Han är den person jag haft mest kontakt med sen jag kom hit. Vi pratar nästan varje dag! Tänk på det ni. Ni som sa att livet skulle bli sååå tråkigt och ni inte visste vaaad ni skulle ta er till utan mig. Well, I guess your doing fine.

Okej, lite orättvis är jag nu, jag vet. Men det är bara min bittra sida som talar. Ni har era liv och jag har mitt. Ibland känns det bara så ensamt. Mina vänner är verkligen någonting jag värderar högt och nu får jag inte vara en del av era liv längre. Och när jag tar initiativet och skriver till någon så är det tydligen INGENTING som händer. Asså fatta hur fort en konversation dör ut med det svaret.

Mamma och pappa skulle ju kommit hit men det blev lite krongel, så det blir inte av. Klart jag är ledsen över det, mamma. Men eftersom ni är deppade över det ändå, så vill inte jag bidrag med ännu mera depp. Klart att det är jätte tråkigt och jag såg fram emot att ni skulle komma. Men nu är det som det är. Fast det är ju såklart en bidragande faktor till mitt deppande. fast jag undviker att tänka på det.

Frankie var så söt idag. Hon kollade mailboxen.

– Are there any mails from Sweden, frågade jag, som jag gjort nu de senaste halvåret och fårr samma svar varje gång.
– No!
– No, of course not. Why would thay send me anyting? Maybe they don't like me anymore. They may not want me to come back to Sweden, sa jag lite självömkande.
– Well, maybe you should stay here with us then. We give you stuff, sa hon då, som att det vore som den mest självklara saken att göra.
– Yes, maybe I should do that!

Frankie är den person som får mig att känna mest. Hon kan verkligen få mig att känna mig som den mest älskade personen i världen. Fast det är även hon som kan få mig mest irriterad och ledsen också. Den ungen är magisk på något sätt. Max är ju såklart helt underbar han med. Vill ju inte få det att låta som jag har någon favorit, för det har jag faktiskt inte! Tro det eller ej.

Nåväl, nu ska jag sluta deppskriva. Inget kul att läsa, jag vet. Men ibland måste man skriva as sig lite. Då jag är en person som ytterst sällan gråter. Så skriver jag desto mer. Mina känslor, tankar och upplevelser kommer oftast ut i skrivande form.

Puss och godnatt. Eran bortglömda katt!