Eskimoa

Ett år är ingenting och egentligen så mycket. Det var ett år sen jag var uppe i Sälen med Adam och hans familj. När jag tänker på det så känns det relativt länge sen. Men att jag varit här i snart ett år känns helt sjukt! Vart tog tiden vägen?

Imorgon är det nyår igen. Jag har fortfarande inga planer för kvällen i morgon. Men vadå jag har ju hela dagen på mig att komma på något. ;o) Ni som känner mig vet ju att jag inte är så mycket av en planerare. Vad ska man med framförhållning till när man har så bra flyt som jag? För det måste jag iallafall kunna skryta med. Jag har alltid haft sådan tur i mitt liv. Det spelar ingen roll vad det handlar om, på något vis fixar det sig alltid för mig. Peppar, peppar, får jag väl tillägga där kanske. Nu kanske hela mitt 2010 blir ett otursår annars.

Idag var jag, Cissi ocg Lucia på äventyr. Känns lite som att det alltid blir ett äventyr på något sätt när man åker bil med Cissi som chaufför. Jag måste berätta (och hoppas att Cissi inte ger igen med andra historier) om igår när vi släppt av Gina på hennes hostel. Enligt mina planer skulle vi ha kommit upp på Symonds street men av någon anledning missade vi det och hamnade på vägen som leder till sjukhuset och muséet.

– Oj, vi skulle varit där uppe, säger jag och pekar på vägen som går över våra huvuden.
– Jaha! Vad ska vi göra nu då, frågar Cissi.
– Ja, men vi är här, ta motorvägen emot Helensville istället, svarar jag.
– Sväng här, här, till höger!, jag pekar frenetiskt med hela handen.
– Men det kan jag ju inte göra, svarar Cissi.
– Nähe, varför inte det då? Det var vägen vi skulle på, säger jag då.
– Jag måste svänga här, säger Cissi, vid ett annat ställe.
– Jaha... Då hamnar vi i Hamilton istället!, blev mitt svar.

Idag var det dock ännu värre. Vi var i West Auckland, ett ställe jag inte alls känner till. Har väl kanske varit där två gånger innan. Vi skulle lämna av Mickey, Cissis host familys katt, på ett katt hostel (?)långt bort i ingenstans. Vägen dit gick ganska bra. På hemvägen ville vi göra något kul. Jag fick för mig att jag skulle dra med mig tjejerna till Piha, en surfingstrand jag hört ska vara jätte fin, om än livsfarlig. Phia it was. Vägen dit gick väl också relativt bra. Vi kom fram helskinnade och med glatt humör. Tyvärr var det blåsigt och inte allt för mycket sol. Vi hade en trevlig stund på stranden iallafall. På hemvägen var jag jätte trött och somnade i bilen. Jag vaknade upp och fick reda på att vi är helt vilse. Jag orkade inte engagera mig och somnade om. Till slut hittade vi (dom) rätt och vi kom upp på motorvägen mot Auckland. Livet är väl ändå fullt av äventyr som väntar runt hörnet. Jag gillar't!

Med dessa ord lämnar jag er åt era äventyr och önskar ett Gott nytt år! Må 2010 bli minst lika bra som 2009 så är jag nöjd. Jag ska inte säga något så kliché som 2010 ska bli mitt år. Alla år är mitt år! Vissa bättre än andra.
Ha det gott mina kära vänner!


En liten hälsning ifrån stranden i Piha