Eskimoa

... och vägen hit var långtifrån smärtfri.

Det börjar med att vi beger oss från Ramallah med bussen till Jenin. Halvägs dit blir jag akut kissnödig och måste sitta och hålla mig i en timma.
När vi väl är framme så ska jag gå på toaletten vid busstationen men den är upptagen. En man pekar åt ett annat håll och förklarar vägen till några andra toaletter. Jag springer iväg och letar som en galning åt det hållet han pekat, men hittar inga toaletter!
I panik springer jag tillbaka till busstationen, fortfarande upptaget! Jag går fram till Mathias, som står omringad av fem ungar, och säger att jag kommer börja grina snart. "Ge mig en cigg så länge".
Ungarna ställer massor av frågor på arabiska och jag blir mer och mer irriterad. Till slut vinkar gubben som stod vid toaletterna till mig. Jaaaa! Ledigt. Toan var bland dem mest äckliga jag sett, men jag var lycklig ändå.

Vi frågar en man på busstationen hur vi tar oss till Nazareth. Han fixar en minibuss till oss och säger att det kommer att kosta 10 shekel var. "Inte mer", tänkte jag. Det gick lätt som en plätt.
Haha... Trodde jag ja. När han kört oss i cirka 10 minuter kommer vi fram till en stor check-point. "Här är det", förklarar taxishauffören och släpper av oss. Vi måste alltså gå igenom själva.

Sakta rörde vi oss mot de gigantiska grindarna. Vi gick igenom den först snurrgrinden. När vi kom till den andra var där även en metalldetektor man skulle gå igenom. Med den packningen vi släpar omkring på är det inte konstigt att det började pipa. En man som satt i ett bås tittade upp. Han frågade vart vi var ifrån, sedan kunde vi gå igenom.
"Inte mer än så?", tänkte jag, och knatade gladeligen vidare.

Inne i en byggnad var det såklart ytterligare en kontroll. Igenom en till snurrgrind, upp med grejerna på röntkenbandet och igenom en till metalldetektor.
Två tjejer satt i ett varsitt bås och pratade till oss genom två mikrofoner, medans de pratade med varandra i varsina telefoner.

Vad har ni i väskorna? Oh, du har en laptop i väskan, kan du ta ut den?, lägg den på rullbandet igen. Öppna väskan tack! Vad har du i påsarna?, kan du öppna dem?, vad är det där för bok?, bläddra igenom den. Först gick de igenom Mathias grejer, sen samma sak med mig. Jag tror de körde våra saker genom röntgen minst fem gånger.
Sen bad de oss att sitta ner och vänta några minuter.
Vi har lärt oss att några minuter är minst en halvtimma, och ett förhör som väntar.

Efter "några minuter" fick vi gå in i ett annat rum. Mer som ett bås som ledde till någonting vi då inte hade någon aning om. Där inne satt vi också i "några minuter" tills vi blev insläppta till ett annat bås med en lucka. Backom luckan stod det en man som bad om våra pass. Sedan sa han åt oss att lägga alla saker vi hade i fickorna i korgar och öppna våra väskor, detta skulle göras i ett annat rum. Vi blev insläppta till det andra rummet, gjorde som han sagt åt oss, sedan blev vi ivägfösta till båset vi var i innan.

Efter ett tag släppte han in oss till rummet där vår packning stod. Vi blev förvånade över att de inte rotat igenom den. Vi fick instruktioner om att gå ut till höger, eller om det var vänster kommer jag faktiskt inte ihåg, där skulle det tydligen finnas någon grön exitskylt.

Nu trodde jag faktiskt på riktigt att vi var klara. Men icke! Vi kom ut till en stor sal med massor av spärrar, ungefär som tunnelbanespärrar, vi hittade ingen exitskylt och männen som gick omkring på våningen över oss med givär gjorde att vi inte bara hoppade över spärrarna, så vi satte oss ner och väntade ännu "några minuter".

Mathias vågade sig på att fråga männen med givären vad som hände nu. En minut, visade en av männen. Både en minut och fem och säkert tio han gå. Mannen Mathias frågat var nu borta. "Jaha, han menade att det var en minut kvar tills han hade lunch", skojade jag.

Jag kan inte förklara känslan man får när man väl står där. Rädsla kan man känna på något sätt, vi vet att vi kommer att ljuga för dessa människor, de vet att vi säkert ljuger och gör allt för att vi ska försäga oss. Samtidigt känner man irritation, ilska och uppgivenhet på något sett. Less blir man också, något så fruktansvärt och det tar verkligen på krafterna.Och i vissa stunder känner jag bara för att vara lika otrevlig mot dem som de är mot mig och bara käfta emot och säga precis som jag tycker och tänker. Som tur är har denna känsla inte tagit överhand hittills.

Till slut kom mannen som satt innanför luckan ut. Han ställde sig en bit bort, först blev Mathias ditkallad och utfrågad sedan var det min tur. Jag har dock den fördelen att jag är tjej, det gör stor skillnad i de här sammanhangen om det är en man som ställer frågorna. När jag kom fram bad han så mycket om ursäkt för att vi fått väntat och att det inte var vana att göra så här för att den här check-pointen var egentligen inte för de som var på genomresa utan för dem som arbetade över gränserna.
Det kändes som att han var besvärad över att behöva ställa alla frågor till mig.
Och jag är inte dum så jag utnyttjar ju självklart denna fördel jag har. På med det största léendet, fnittra lite extra mycket, spela dum och verka bar allmänt vimsig.
Jodå, det fungerade alldeles utmärkt, även den här gången!

"Welcome to Israel", sa mannen med ett léend mot oss. Jo tack, den har vi hört förrut och vi känner oss fortfarande inte ett dugg välkommna.

Ps: Måste nämna att jag under hela den krongliga prosessen dock var väldigt lycklig. Lycklig över att jag INTE var kissnödig. =o)