Norrland är fantastiskt...
... men inte mitt hem.
Jag är tillbaka i Fränsta nu, det känns konstigt. Vad gör jag här? Vardagen kom som en smäll i ansiktet och nu känns det nästan som om jag aldrig varit iväg. Men jag visste ju att det skulle bli så här. Jag hade hemlängtan, jag kom hem var hemma en helg, nu tillbaka i Fränsta och jag är redo att bege mig av igen. Jag sa till Mathias när vi pratade om hur skönt det skulle bli att komma hem. "En vecka kommer gå sen kommer jag vilja åka iväg igen." Ja, inte ens en vecka har gått.
Börjar få lite smått panik. Har en artikel som ska vara klar till imorgon, fick reda på det klockan åtta ikväll. Jag vet verkligen inte hur jag ska skriva den, vad jag ska börja med och hur jag ska avsluta. Den ska tydligen vara rätt så stor också!
Gick på en promenad på kvällen, tänkte samla tankarna och komma underfund med hur jag ska skriva artikeln. Jag tänkte på allt annat än artikeln! Tankarna bara snurrade och det blev mer eller mindre kaos i hjärnkontoret. Av någon konstig anledning dras jag alltid mot kyrkogården när jag känner mig förvirrad, ledsen, trött, stressad. Torps kyrka är fantastiskt fin. Jag satte mig vid minneslunden vid vattnet och bara slappnade av för en stund.
Promenaden fortsatte sedan längs vattnet och bort mot Vikbron. Naturen är så fantastisk här, vattnet, skogen, bergen, ibland vill man bara vara ett med det. Jag tog tillochmed ut hörlurarna ibland, och rockmusiken byttes ut mot porlande vatten, vindens sus och kvittrande fåglar (tycker dock inte om fåglar, men det andra var trevligt).
Ibland får jag känslan av att jag skulle vilja bo i Norrland, jag tycker det är en av de finaste platserna i Sverige. Sedan tänker jag till en gång till och inser att jag aldrig skulle stå ut med det i längden. Jag älskar Norrland i lagom mängder!
På något vis känns det lite sorgligt att åka härifrån på fredag, den här gången ska jag inte bara iväg på lov, jag kommer inte tillbaka.
Jag är tillbaka i Fränsta nu, det känns konstigt. Vad gör jag här? Vardagen kom som en smäll i ansiktet och nu känns det nästan som om jag aldrig varit iväg. Men jag visste ju att det skulle bli så här. Jag hade hemlängtan, jag kom hem var hemma en helg, nu tillbaka i Fränsta och jag är redo att bege mig av igen. Jag sa till Mathias när vi pratade om hur skönt det skulle bli att komma hem. "En vecka kommer gå sen kommer jag vilja åka iväg igen." Ja, inte ens en vecka har gått.
Börjar få lite smått panik. Har en artikel som ska vara klar till imorgon, fick reda på det klockan åtta ikväll. Jag vet verkligen inte hur jag ska skriva den, vad jag ska börja med och hur jag ska avsluta. Den ska tydligen vara rätt så stor också!
Gick på en promenad på kvällen, tänkte samla tankarna och komma underfund med hur jag ska skriva artikeln. Jag tänkte på allt annat än artikeln! Tankarna bara snurrade och det blev mer eller mindre kaos i hjärnkontoret. Av någon konstig anledning dras jag alltid mot kyrkogården när jag känner mig förvirrad, ledsen, trött, stressad. Torps kyrka är fantastiskt fin. Jag satte mig vid minneslunden vid vattnet och bara slappnade av för en stund.
Promenaden fortsatte sedan längs vattnet och bort mot Vikbron. Naturen är så fantastisk här, vattnet, skogen, bergen, ibland vill man bara vara ett med det. Jag tog tillochmed ut hörlurarna ibland, och rockmusiken byttes ut mot porlande vatten, vindens sus och kvittrande fåglar (tycker dock inte om fåglar, men det andra var trevligt).
Ibland får jag känslan av att jag skulle vilja bo i Norrland, jag tycker det är en av de finaste platserna i Sverige. Sedan tänker jag till en gång till och inser att jag aldrig skulle stå ut med det i längden. Jag älskar Norrland i lagom mängder!
På något vis känns det lite sorgligt att åka härifrån på fredag, den här gången ska jag inte bara iväg på lov, jag kommer inte tillbaka.
Kommentarer
Trackback
