Eskimoa

Tio år har gått sedan jag sist var här. Det är lite längre tid än jag hade tänkt mig. Sist jag var här var jag redo att åka tillbaka året därpå. Sen hoppade jag på en journalist utbildning, åkte till Libanon och Palestina, hamnade ett år i Nya Zeeland och sen har tiden bara rullat på. Men nu är jag äntligen här igen! Resan var lång och nästan outhärdlig, tolv timmars väntetid i Madrid, inställt flyg på JFKs flygplats, fick ta taxi till en annan flygplats för att sitta och vänta på ett försenat flyg.

 

Nu när jag sitter här i Ullis kök kan jag knappt komma ihåg hur jobbig resan hit var. Att komma hit var helt klart mödan värd. De ända minnena jag har är ifrån idag. Jag är här och nu och det är helt fantastiskt. Spenderade morgonen med Dacota, hunden här i huset. När Ullis kom hem med minstingen i hemmet lekte jag med honom. Vi körde med tågen. Jäklar vad han pratar och jag förstår inte ens hälften av det han säger. Men så är han ju bara två och pratar amerikanska. Nog för att jag anser mig själv relativt bra på engelska så har jag inte snappat upp babyengelska än. Han är hur som helst bedårande, vilken härlig unge.

 

På eftermiddagen åkte vi och hämta de äldre barnen på skolan sedan blev det Taco bell (mitt val) och shopping. Som jag har längtat efter att få komma hit och träffa Ullis familj, underbara barn. Efter att ha hängt med dem hela dagen måste jag erkänna att jag faktiskt saknar att vara nanny. Kanske kan övertala Ullis att anställa mig. ;o)