Otillräcklig

Jag känner mig alltid så kluven när jag är hemma på "semester". Känns som att tiden inte räcker till och att alla blir missnöjda på något vis. Självklart är det kul att vara hemma och träffa "alla" men samtidigt får jag sådan ångest över att jag inte hinner med. Den här gången känns extra jobbig då jag vet att jag inte kommer komma tillbaka till min vardag igen. Jag kommer inte träffa mina vänner (de jag träffade i Turkiet) igen. Jag längtar så fruktansvär efter min alltan i Akyarlar och kvällarna med Michaela när vi satt och prata i evigheter. Det var ju hemma!
 
Känns även som att folk förväntar sig att jag ska komma hem, hit alltså till Sverige, snart. Jag önskar att det var det jag ville. Men helt ärligt, hur ont, fruktansvärt, och hemskt det än låter så ser jag inte min framtid i Sverige. Det gör ont när jag tänker så. För jag har ju min familj, vänner och en gång hade jag ett liv här. När jag träffar mina vänner här och de pratar om barn, sina män, sambos, hus, bilar, jobb, så är det så sjukt långt ifrån min "verklighet". Jag vill inte ha barn (fy och skam), bil, hus, eller man heller för den delen. Men det känns som att det inte är okej. 'När ska jag skaffa mig ett "riktigt" liv?!' Förlåt mig, men det är det jag lever just nu. Jag älskar mitt jobb och det jag gör! Sen förstår jag också att jag inte kan göra det här tills jag dör. Men ett tag till iallafall. Och när jag är klar är det ju inte alls säkert att slut destinationen blir Sverige. 
 
Det känns lite jobbigt för mig att komma hem till något som jag håller på att glida ifrån. Självklart kommer relationen till min familj och mina vänner alltid vara som den är. För jag kommer alltid vara jag och det spelar ingen roll hur lång tid det går emellan. Men alla dessa barn som inte vet vem jag är och som betyder så mycket för dem. Jag får helt enkelt acceptera att jag är moster, tant, främling Moa som dyker upp ibland. Jag har valt mitt liv, och det har vissa konsekvenser. Bara jag lär mig acceptera det så får ni helt enkelt också göra det. Jag är ledsen, men vi valde olika liv.
 
Vet inte hur jag ska avsluta det här inlägget, det blev så deppigt på något vis. Vet inte hur jag annars ska få ut mina tankar här mitt i natten. Känns som att jag inte bara kan säga till folk hur jag känner, utan att de skulle bli ledsna. Kan passa på att säga att min plan är att inte komma hem nästa semester. Men alla är varmt välkomna att hälsa på mig i Sharm el Sheikh. ;o)

God natt!
 

Kommentarer
Postat av: Mammi

Moa. Du behöver inte känna så. Även om "vi" kanske tjatar lite. Det är för att vi tycker så mycket om dig, förstår du väl <3 Ha det nu så bra och jag brukar säga att jag inte kan se dig boendes i Sverige. (även om jag vill) Men de är ju ditt liv du har helt rätt i det, du är inte här på jorden för någon annans skull bara din egen. Ha det nu så gott så hörs vi <3<3<3

2012-09-28 @ 22:28:46
Postat av: Allan Lindqvist

Ibland när jag pratar med folk och det kanske blir tal om resor eller platser så nämner jag liksom i förbifarten att där har min dotter jobbat eller varit.Jag är stolt över att ha dom döttrar jag har har all respekt för era olika val.Vi ses.

2012-09-30 @ 14:12:17
Postat av: Ulrika Karlsson

Moa, jag kan inte tala for nagon annan an mig sjalv. Men jag accepterar att du kor ditt eget race, kanske lite for att jag ocksa akte. Men annat an det sa vet jag att du ser mig pa samma satt som alla andra; barn, familj, hus. Jag har en stereotypisk existens som jag alskar. Jag vet inte om du blir forsvarsamm for att du kanner att folk vill att du ar nagot som du inte ar, men till mesta delen sa undrar jag om du kan acceptera valen som vi har gjort. I din iver att forsvara din livsstil sa later det ofta som om du foraktar min. Och om jag sa nagot som fick dig att kanna dig dalig pa nagot satt och vis sa var det inte illa menat. Jag har absolut ingen ratt att kommentera, men jag vill inte att nagot illa hander dig heller. Sa lova att vad du an gor i varlden/livet sa tar du hand om dig sjalv. Massa pussar och kramar och halsa din sheikh fran smabarnsmamman i majsfalten.

2012-09-30 @ 20:31:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0