Eskimoa

Ibland önskar jag att jag inte bodde själv. Som en natt som denna. Jag hatar när jag får känslan av att jag inte är själv, även fast jag är det. När jag inbillar mig att det ligger någon under min säng. Jag går in i sovrummet går ut igen, på lagom avstånd, hukar mig ner med hjärtat dunkande i bröstet och är livrädd över att jag ska möta en annan blick där under sängen. När jag borstar tänderna är jag rädd att titta upp i spegeln för det känns som att någon står bakom. Paranoid rycker jag upp garderobsdörrar och kastar duschdrapperiet åt sidan… Men det är ingen här, jag vet det, jag visste det innan jag gjorde min bärsärkagång i lägenheten. Ändå kan jag inte skaka av mig känslan. Jag är inte ensam. Jag känner mig iaktagen. När jag sitter här och skriver i sängen känns det som någon stirrar på mig. Jag blickar upp helatiden, samtidigt som jag inte riktigt vill lyfta blicken ifrån datorn, med rädslan av att jag faktiskt ska se något jag inte vill se.

 

Jag vill bara somna och bli av med oroskänslan i bröstet som trycker sig upp i halsen. Men det går inte. Hur mycket jag än intalar mig själv att jag är larvig, paranoid, löjlig, barnslig, knäpp i huvudet… Minsta lilla ljud får mig att rycka till och är det för tyst så känns det ännu värre. Jag försöker att lyssna på musik och tänka på annat. Men självklart är det ända jag kan tänka på är alla läskiga historier man hört om, ja allt möjligt från psykopater som rymt till inbråttstjuvar som sticker ut armen under sängen för att släcka en cigg. Så måste jag sänka musiken med jämna mellanrum för att jag är rädd att jag inte ska höra om någon rör sig i lägenheten.

 

Ja, så är jag ju självklart rädd för att somna och drömma mardrömmar om allt jag skapat i mitt huvud under natten. Så inatt blir det nog inte mycket sova av.