Eskimoa

Man kan inte annat än skratta även den här gången. Hela ridturen hade gått perfekt. Vi red i skogen, i lera, utan att halka/ramla, galloperade, både samlat och galet snabbt, utan att Hassel snubblade eller försökte göra något bus. Jag antar att det hade gått för bra helt enkelt och jag var väl lite väl säker när vi närmade oss slutet. 

Över vägen låg det en stock. Camilla hade redan hoppat två hinder i skogen, jag hade avstått för det var cirka 8 år sedan jag hoppade en häst senast och känner mig inte helt säker i ridningen än. Så hoppa hade varit alldeles för våghalsigt. Men där låg stocken mitt i vägen för oss. Jag vet att jag en gång i tiden älskade att hoppa och tänkte; "Va fan, lets do it."

– Hoppar vi?, sa jag till Camilla. 

– Ja!, var hennes svar.

Jag skenklade på Hassel och han gick villigt emot hindret. Framme vid hindret ställde jag mig i fältsits, miss från min sida, han hoppade inte då jag trodde han skulle hoppa. Jag tappade alltså balansen och ramlade ner i sadeln, då hoppar han över hindret så jag studsar upp igen. 

På något vis ramlar jag inte av på en gång, vi tar oss över hindret och jag ramlar fram på hans hals. Även den här gången minns jag att jag tänker att jag säkert klarar att sitta kvar i sadeln. Men icke, jag tappade vänstra stigbygeln och for rätt ner i backen som en klubbad säl. Den här gången smällde jag även i huvudet ganska rejält, men nu känns det bra igen. 

Camilla blev nog lite orolig när hon först trodde att jag skulle få hästen på mig. Men när hon såg att det gick bra gravade hon bara. Och det gjorde jag med. 

– Förlåt, men jag kan inte låta bli att garva, skrattade hon.

– Nej, vad fan ska man göra liksom, svarade jag, medan jag låg där och kämpade för att försöka få bort sendraget jag fått i vaden.

Det måste sett sjukt roligt ut. Hassel stackarn var nog mest förvånad tror jag, han stod bara där medan jag låg och höll i hans tygel. 

Camillas mamma, kommer nog inte våga släppa iväg mig på Hassel snart. 

– Ramla inte av nu, sa hon precis när vi lämnat tomten.

– Nej då, sa Camilla.

– Ewa, jag ska försöka att undvika att ramla av, men det är ingenting jag kan lova, sa jag. 

Låt mig dock få berätta att jag igår också var ute och red, både Hassel och Bud, utan att ramla av. Efter det körde jag och Camilla Fuxen utan problem. 

Var bara tvungen att säga det så ni inte tror att jag är världens sämsta ryttare, även om jag själv tvivlar ibland.