Eskimoa

Efter att samlat mod en lång stund tog jag bilnycklarna i högerhanden, larmade huset och begav mig ut mot bilen. Hoppade in på förarsidan till höger, tog några djupa andetag, stoppade i nyckeln och vred om. Backade ut åt vänster och sedad vred om åt höger, la i framåt växeln och körde upp för backen ut från våran gata. Det var inga som helst problem med själva körningen på vänster sida och allt som hör där till. Jag hittade vart jag skulle men hittade ite det jag letade efter. Körde förbi och för långt och fel. Hittade en ny väg till supermarket. Jag parkerade bilen och gick in i 2 dollar affären och köpte lite nödvändiga / onödiga saker, beroende på hur man ser det. So far so good!

Det var någonstans mellan affären och påväg hem, eller vart jag nu tänkte köra, det blev kaos. Jag hamnade åt helt fel håll. Kom bara längre och längre bort hemifrån. Det blev mörkt, jag såg knapt vägskyltarna och jag kände mig mer vilse än någonsin tidigare. Mark (pappan i huset) ringde och skickade sms. Han blev orolig. Jag svarade lugnt att jag var vilse men nog skulle hitta vägen hem. Vet inte hur många timmar jag var ute och snurrade. Mrk ringde och smsade igen. Envisa Moa vägrade fråga om hjälp. Han hade säkert vetat exakt vart jag var och kunnat hjälpa mig hem. Men icke, där satt jag i bilen med regnet ösande ner över rutorna och vindrutetorkarna på full speed. Sakta men sucksesivi kom jag närmare och närmare mina hemtrakter. Törstig, trött, lite smått irriterad, men när jag väl körde upp på uppfarten framför huset kände jag mig väldigt nöjd med mig själv. Kanske inte så lyckat att åka vilse, men jag hittade hem alldeles själv.

Imorgon ska jag kanske göra ett nytt försök, men då ska jag ge mig ut tidigare så det inte blir mörkt. Mörkret förvärrade det för mig big time.