En stund senare...
Jag läste igenom gamla blogginlägg. Blogginlägg som snart är ett år gamla och jag vill gråta. Kan inte fatta att det snart gått ett år sedan jag var i Libanon och Palestina. ETT ÅR, kan det vara sant? Det har nog inte gått en enda dag utan att jag tänkt på det. Jag ska tillbaka, det ska jag. Just nu är det försten, gärna imorgon men helst igår.
Samtidigt så är det så mycket annat jag också vill och jag blir ju inte yngre direkt. Har fortfarande kvar planerna på Nya Zeeland. Har varit i kontakt med han jag varit i kontakt med tidigare och lämnat referenser och mitt personliga brev. Så kansek åker jag snart dit. Vissa dagar bara längtar jag på att få åka iväg, iväg till det fantastiska land jag så länge drömt om. Andra dagar så känner jag att jag inte vill förlora chansen att få hålla på med det jag verkligen vill. Skriva! Jag tycker det är jätteroligt att skriva för metalbox. Och får jag inte i framtiden jobba som utrikeskorrespondent och rapportera från länder där det är oroligheter, så är det precis det jag vill göra. Intervjua rockband, recensera skivor, gå på konserter och skriva om det. Tänk om jag förlorar den chansen om jag åker iväg? Samtidigt tänker jag "jag ska till NZ", och nästa år kanske det är för sent. Som sagt, jag blir ju inte yngre och NZ har verkligen varit en dröm så länge och jag känner att jag är, till och från, redan där i tankarna. Samtidigt får jag lite ångest över att lämna Sverige en längre tid just det här året. Det händer så mycket i år!
Jag börjar nästan känna att åldern är emot mig. Jag har så månge resepalner. NZ, Libanon, Palestina, USA och 100 andra ställen jag vill "upptäcka". När det är dags att "rusta upp" Gaza vill jag även vara en av de första volentärena på plats.
Ni kanske förstår lite av kaoset som försegår i min hjärna...? Det är ju ingen ettårs plan direkt.
Sedan är det det här med att "bli vuxen", flytta hemifrån, skaffa sig ett fast jobb och jobba tills man dör. Den tanken är nog det som skrämmer mig mest. Jag vill inte vara fast på ett ställe. Jag vill bo i en backpackerväska! När jag dör vill jag ha sett hela världen. Allt gott och allt ont. Jag vill ha spännande historier att berätta. Men för vem? När ska jag ha tiden att träffa någon, skaffa barn och kanske en ponny? Nej, det hinns inte med. Jag känner verkligen inte behovet av att ha "någon speciell" och barn har jag aldrig fantiserat om. Ändå har jag massa namn som jag ska döpa "mina barn" till.
Många pratar om att de vill ha barn när de är unga, så de blir "unga förstående mödrar". Jag vill ha ett liv! "Hur kan hon säga så", tänker ni. Ja hur kan jag? Man har väl ett liv även som förälder? Men ingen kan säga att det är precis som livet var innan. Helt plötsligt kretsar hela ens liv kring barnen. Helt ärligt så är jag för egoistisk för det, jag vill inte att mitt liv ska kretsa kring någon annan. Mitt liv är väl ändå mitt, eller? "Men du vet inte hur det är, innan du fått barn". Jag har hört dessa argument och visst, ni har säkert rätt. Jag vet inte hur fantastisk känslan är första gången man håller sitt barn och jag vet inte hur det är att vara orolig till döds för att någonting ska hända ens barn. Jag vet faktiskt inte om jag vill uppleva denna känsla, jag tror jag klarar mig utan den. "Men tänk om du ångrar dig då"? Ja, och tänk om du ångrar att du skaffade barn då? Nej, det skulle aldrig hända, man kan ju inte ångra sina barn. Så säger alla föräldrar. Jag tror dock att de flesta föräldrar någon gång har tänkt, "undra hur mitt liv sett ut om jag inte skaffat barn", ibland kanske som någonting possetivt, att de inte kan tänka sig sitt liv utan barnen. Men även ibland tror jag att det finns någon slags fantasi i en annan riktning. "Men man kan ju resa när man blir pensinär, då har man all tid på sig att bara rå om sig själv". Pass på den säger jag. Jag vill inte ut och resa när jag är gammal. Möjligtvis en bussresa till Ullared. Annars ska jag åka omkring i min eldrivna rullstol och bara vara allmänt dryg och säga "när jag var ung..."
Jag vill utforska, inhalera nya kulturer, testa nya maträtter, pröva främmande danser och ta mig fram i världen på unga ben. Och vem fan vill hoppa bungyjump som 70 åring? Inte jag iallafall, jag vill hoppa nu!
känner igen mig i en del av det du menar..man lever liksom en gång och vill inte ligga där när man är 95 år och ångra allt man inte gjorde, hellre kunna veta att man har gjort det mesta man vill och inte bara sitta där..Jag har tex varit inne på att åka utomlands hur länge som helst på obestämd tid, men det är inte så lätt :( Jag tror att du ska stanna lite och skriva för metalbox,se vad som händer där och om det utvecklas något med det du får göra, du gillar det ju nu..eller hur?? du får börja lite mjukt med det..ringa runt och intervjua,sen skriva om det på metalbox.se :D (du skriver bra tycker ja) tillbaks till lite av det du gjorde när du gick på Ålsta? (osäker på namnet) sen är ju Merja utomlands och du kanske orkar hålla ut tills hon kommer..hålla fast vid skrivandet här hemma tills dess och höra hur hon har haft det..då kanske suget för att åka ökar ännu mer och du har hunnit få mer kontakter om jobb och så utomlands ? :) det är bara en tanke liksom. Vi kan prata i tel imorrn om du hinner och så kan vi prata lite längre och djupare kanske om du vill prata av dig? ringer dig imorrn så får vi se om du hinner prata lite..skulle va trevligt! för övrigt så är jag säker på att du lyckas med det du vill när du kommer på vad det är..börja med träningen och skriv för metalbox så kommer du iväg utomlands så småningom :) vet att du saknar det du hade när du var iväg på "slut" resan med skolan..du och mattias och jag är säker på att du tar dig dit igen! Kram på dig
Ojj... De här kommentaren va nästan rörigare än inlägget. Ja, vi får ta å prata sen istället. Blir alldeles för långt om jag svarar här.
Moa, du behöver ju inte berätta för dina barn, du har ju Emmie och Albin, så som Dagny har mig och Kerstin! Klart att du ska tänka på dig, det har du ju gjort hittills, om inte jag fanns så fanns ju du änndå, eller hur! Moster har ju oxå en mage...haha du är rolig, det har du alltid varit, och även om jag oroar mig så vet du att jag vill dig allt gott, gör det du vill, ta med dig ditt rum bara : )
