Eskimoa

Ni från Ålstatiden kanske kommer ihåg den kyliga natten jag och Sara (enligt oss tydligen de enda människorna på jorden) var ute i Sundsvall. Robin skulle hämta oss, jag slog Sara utanför O'larys och drog till Max, senare möts vi upp och har tydligen glömt Cicci någonstans. Hon svarar inte på mobilen, vi hade glömt att hennes mobil faktiskt var trasig, och vi ville åka hem. Vi mer eller mindre tvingade Robin att köra till Fränsta UTAN Cicci. Efter mycket om och men så lyckades stackars Cicci få låna en telefon, ringa hem till sin stuga varpå hon ber Jenny ringa Robin. När Jenny ringer och Robin säger att vi måste åka tillbaka och hämta Cicci går både Sara och jag i taket och nästan hotar honom för att han tänker vända och åka tillbaka. 

Bara en kort recume sådär! Och detta är bara en av många galna kvällar vi delat tillsammans. Jag vill inte säga att Stockholms natten var lika hård och elak men det var nästan värre på andra vis. 

Allt började egentligen redan på tunnelbanan. Jag orkar faktiskt inte berätta allt, det finns dokumenterat i bilder på min bilddagbok. Killar, missförstånd, killar som går av för tidigt och kissnödiga tjejer. Vi kan stoppa vid kissnödiga tjejer för då har vi hamnat på söder. 

Jag och Sara kliver av tunnelbanan och hon informerar mig om att hon är jätte kissnödig. Tydligen så pass att hon inte kan hålla sig tills vi kommer till det stället vi ska till. Vi går in på en pub, tränger oss igenom folkmassan fram till toakön. Toalettkö tänkte jag, inte helt kul. Killen som står framför oss får se ett av mina bredaste och smörigaste léenden med frasen.

– Är du så kissnödig att du håller på att dö?

– Nej, svarar killen.

Jag brer på om möjligt ett ännu större smile. 

– Det är jag.

– Okej, men du kan väl få gå före mig då, säger han med ett flin. 

– Åh tack så jätte mycket. För jag är verkligen dödskissnödig, och hon med, säger jag och pekar på Sara. 

Inne på toan tas det diverse toakort, som det alltid görs när det är en kamera med ut på krogen. Vi går ut från toan och styr klackarna mot utgången. Killen bakom baren ropar på oss, han uppskattade nog inte att vi bara kom in för att låna toan. Det brydde vi oss inte om utan styrde ut mot nya äventyr. Vad stället hette vet jag faktiskt inte. Kul hade vi, dansa gjorde vi, drack öl, umgicks och rökte gjorde vi också. Det var totallyckat rakt igenom... Tills någon gång jag bestämde mig för att det var dags att åka till snygg-Micke. 

Ja, nu kanske ni blir lite nyfikna på vem snygg-Micke är. Och jag säger som så här: Ni som vet, ni vet. Och ni som inte vet, så är det inte så svårt att ta reda på. 

Jag tar nyckeln från Sara, hämtar min jacka i garderoben, tar sikte mot dörren och knallar ut från krogen. 

Strålande, ute! Men vart ute? På söder vet jag, men vart? Jag frågar valfri person som går förbi. Jag frågar flera personer. Eftersom jag inte skrivit om Green Peace (en kille jag och Sara träffade tidigare på tunnelbanan) tidigare så hoppar jag även över det nu. 

– Vilken väg ska jag om jag ska mot Slussen?

– Du går bara rakt fram här och så är det där borta, det är inte alls så långt, svarar valfri person.

Det är as långt tänkte jag, och kände att jag inte orkade gå. Istället hoppar jag ut i vägen och liftar med en taxibil. 

– Hej, kan du köra mig till Slussen, frågar jag.

– Ja, självklart, svarar taxichaffisen.

– Gratis!

– Aa, de går bra, säger han och jag hoppar in. 

På vägen till Slussen (som inte alls var lång) pratar vi väl om lite allt möjligt. Innan jag går av så tittar jag på honom och säger.

– Jag är ledsen, men jag måste berätta en sak för dig. Du är väldigt lik Darin. 

Han såg inte helt nöjd ut och han hade tydligen hört det förut. jag la ju inte direkt fram det som att det vore någonting positivt. 

Framme i Slussen letar jag reda på bussen jag ska med. Hittar hållplatsen och konstaterar att det är lååångt kvar tills den kommer. Någon brat lyckas tydligen hitta mig och vi börjar snacka. 

– Vad tycker du om mig då, frågar killen, med brat-långt, blont, lockigt hår. 

– Du ser ut som en jävla bratunge, svarar jag ärlig som jag är.

Det störde tydligen inte honom eftersom vi hängde den kommande timman. Han var ju tydligen det också. Jag trodde dock att han var 17, fastän han tydligen var 25, och det sa jag till honom. 

Jag tror inte att jag gjorde någonting överhuvudtaget för att vara trevlig mot den här killen PLUS att jag berättade från början att jag skulle hem till snygg-Micke. Och jag sa SNYGG-Micke också. Det hindrade tydligen inte den här killen att vrålstöta på mig. Jag har nog aldrig varit med om någonting liknande. 

Aja, han såg ju iallafall till att jag kom av där jag skulle så jag kunde träffa snygg-Micke. Sen dess har jag varken hört eller sett någonting av honom. 

Den relativt långa och inte minst jobbiga resan, i knät på braten, var helt klart värt det. Inte bara var snygg-Micke söt, gullig och trevlig, han var snygg också. ;o)