Eskimoa

Tittade runt lite iallafall och där var han mitt lilla hjärta. Det bara högg till i bröstet när jag såg bilden på min lilla underbetts-hund. Åh, vad jag önskar nu att jag inte hade gett upp så lätt med honom. Jag trodde verkligen att han skulle få det bättre någon annanstans.

Jag vet inte varför men tårarna bara rinner ner och jag vet inte vad jag känner. En känsla av saknad kommer krypande i kroppen och känslan av att jag vill skydda honom. Än en gång kommer känslan att jag har svikit honom. Och jag hoppas verkligen att de som har honom nu inte gör det!

Skulle så väldigt gärna vilja åka och hälsa på honom. Men om han känner likadant som jag så är ingen av oss redo för det ännu. Vet nog inte om jag någonsin kommer vara redo för det. För alltid i mitt hjärta, Manolo.

Och för er som sett Uppdrag granskning och tror på deras rappakalja. Ta en titt in på Julie Rescues hemsida och se hur många hundar de faktiskt har hjälpt. Jag har själv sett hur en hund, och då syftar jag på Manolo, som gick från inget självförtroende alls, med svansen mellan benen. Till att bli en glad, sprallig och mer självsäker hund. Och han är långt ifrån ensam att ha gått från ett så illa liv som knappt är värdigt för en hund att leva till ett liv med kärlek och vänskap.

Jag tänker på dig!