Parrot
Känner mig som en upprepande papegoja idag, eller en skiva med hack i. Idag är ingen bra dag. Vaknade i natt av att jag inte kunde andas, täppt i näsan och hade ont i halsen. Jodå, jag är förkyld, IGEN! Världens jävla huvudvärk hade jag i morse. Ville verkligen inte gå upp, men klockan 7 var barnen på benen i vanlig ordning. Tack och lov la de sig i min säng och myste ett tag istället för att springa runt. Sedan lekte de lite i sängen medans jag znoosade vidare. Efter ett tag ledsnade de på det. "Moa, we gonna go and watch kids tv?!" Efter en stund var jag ju tvungen att gå upp. Barnen måste ju ha frukost.
Nu är grannpojkarna här och leker. Jag tvingade ut barne, pallar fan inte ha dem rännande omkring innomhus. Men jag har bara behövs skällt på dem två gånger idag (alla barn alltså och inte bara grannpojkarna) fast har å andra sidan sagt till dem typ 20. Hur svårt kan det vara att stänga en dörrjävel efter sig?!!
Jag har funderat på det här med barn. Har aldrig känt att jag vill ha barn. Nu har jag prövat på hur det är att ha dem helt själv i två dagar. Jag skulle lätt klara det, det tvivlar jag inte på längre. Förut tänkte jag att jag skulle bli världens, eller iallafall Sveriges, sämsta mamma. Nu tror jag faktiskt att jag skulle bli en av de bättre. Men jag vill helt enkelt inte. Tycker barn är jätte härliga och så, men känner att jag skulle gå misste om så mycket annat jag vill göra här i livet. Och tänk om man skulle få en jobbig unge, tänk om man skulle få en mig liksom. Jag var ett monster när jag var liten. Tänker alltid på det när jag är med Max och Frankie. En del saker de gör känner jag igen mig själv så mycket i. Som igår när vi skulle med bussen och Max tog typ 10 minuter på sig att sätta på strumporna. Och sen klagade han på att de va obekväma. Jag var så frustrerad och irriterad. Till sist hjälpte jag honom och vi hann faktiskt med bussen. När jag tänker på det är det ju faktiskt ett under att min mamma inte är helt gråhårig, psykiskt instabil eller ett nervvrak. Som hon har fått tjata på mig!
Mammor är fantastiska varelser. Pappor också för den delen, men det var inte det jag pratade om nu. Tänk allt de lyckas med, vilket tålamod de har och så mycket kärlek. Och lyckos mig som fick den bästa mamman av dem alla! =o)
Nu är grannpojkarna här och leker. Jag tvingade ut barne, pallar fan inte ha dem rännande omkring innomhus. Men jag har bara behövs skällt på dem två gånger idag (alla barn alltså och inte bara grannpojkarna) fast har å andra sidan sagt till dem typ 20. Hur svårt kan det vara att stänga en dörrjävel efter sig?!!
Jag har funderat på det här med barn. Har aldrig känt att jag vill ha barn. Nu har jag prövat på hur det är att ha dem helt själv i två dagar. Jag skulle lätt klara det, det tvivlar jag inte på längre. Förut tänkte jag att jag skulle bli världens, eller iallafall Sveriges, sämsta mamma. Nu tror jag faktiskt att jag skulle bli en av de bättre. Men jag vill helt enkelt inte. Tycker barn är jätte härliga och så, men känner att jag skulle gå misste om så mycket annat jag vill göra här i livet. Och tänk om man skulle få en jobbig unge, tänk om man skulle få en mig liksom. Jag var ett monster när jag var liten. Tänker alltid på det när jag är med Max och Frankie. En del saker de gör känner jag igen mig själv så mycket i. Som igår när vi skulle med bussen och Max tog typ 10 minuter på sig att sätta på strumporna. Och sen klagade han på att de va obekväma. Jag var så frustrerad och irriterad. Till sist hjälpte jag honom och vi hann faktiskt med bussen. När jag tänker på det är det ju faktiskt ett under att min mamma inte är helt gråhårig, psykiskt instabil eller ett nervvrak. Som hon har fått tjata på mig!
Mammor är fantastiska varelser. Pappor också för den delen, men det var inte det jag pratade om nu. Tänk allt de lyckas med, vilket tålamod de har och så mycket kärlek. Och lyckos mig som fick den bästa mamman av dem alla! =o)
Kommentarer
Trackback
