Vad vill jag med mitt liv?
What I do know, är vad jag inte vill iallafall. Jag vill inte vara som alla andra. Tyvärr måste jag väl tillägga där. För visst vore det så mycket lättare om jag bara ville leva ett vanligt "svensson" liv. Om jag hade en fast tjänst, ett eget hem och räkningar som dimper ner i brevlådan varje månad. Tänk om jag kunde nöja mig med det. Jobba, betala räkningar, längta till helgen och längta ännu mer till semestern. Men sån är inte jag. Jag vill få ut så mycket mer av livet.
Jag vill göra nytta, förändra, känna mig stålt över mig själv. Journalist, javisst! Men ska jag vara helt ärlig så känns det väldigt långt borta. Det är en liten dröm som jag någonstans på vägen har gett upp. Jag är en drömmare, det är jag. Ni ska bara veta om alla fantasier som snurrar runt i mitt huvud dagligen, om alla möjliga saker. Någonstans tar dock verkligheten över och jag inser. Jag kommer aldrig bli journalist. Även om jag älskar att skriva, och det lilla jag testat på av journalistiken tycker jag om. Reserch, intervjuer, sållande i material, kolla bilder, skriva och sedan ha en färdig produkt. Det gillar jag! Although, jag orkar inte ta den långa vägen dit. För det första tror jag inte att jag har det som krävs för att bli antagen på en journalist högskola och även om jag skulle det, vad skulle det vara värt? Plugga flera år och få ett högre studielån, utan några som helst garantier på att jag faktiskt skulle få ett jobb efter det. Och även om jag fick ett journalistjobb så skulle jag aldrig bli den sortens journalist jag helst vill vara.
Hur jag än vänder och vrider på det så kommer jag alltid att vara missnöjd med mig själv. Misstolka mig inte nu. Jag trivs med mig själv och mitt liv, det gör jag. Det känns bara så meningslöst på någos sätt. Jag vill hjälpa och göra nytta i större utsträckning än att bara finnas för mina nära och kära.
Jag läste om en tjej som dött i Gaza när hon försvarade en palestinsk familj. Det kan låta sjukt, men jag vill vara hon. Bara lite mindre död. Det känns som att ingen någonsin kommer att förstå vad det är jag strävar efter här i livet. Det gör ingenting, jag förstår inte ens mig själv vissa gånger. Någon dag hoppas jag iallafall att jag vet vad jag vill. Tills dess hoppas jag att det är okej om jag bara är jag och gör det jag vill göra just nu. Resa, uppleva och fly ifrån det "svensson" liv jag fruktar så. Och kanske någongång i framtiden är jag redo för att betala mina räkningar som dimper ner i brevlådan.
personligen blir jag nog aldrig "redo" för att betala räkningar, det tar alltid emot så förskräckligt!
Jag ryser när jag läser det här, du e så grym på å skriva gumman å det känns orättvist att du inte ska kunna uppfylla dina drömmar! Du skulle bli en bättre journalist än dem flesta där ute med mångårig utbildning. Ibland önskar jag att samhället såg helt annorlunda ut...Men jag ryser oxå för att jag känner PRECIS som du!! Jag nöjer mig inte heller med ett "Svensson-liv"(trots att jag är en Svensson:P)Jag får panik när jag tänker på det, ingen trevlig känsla. Men jag hoppas precis som du att man ngn gång bara kommer känna sig nöjd med det man har. Kämpa på frugan <3
Annica: Ja, jag vet ungefär hur de känns; var tredje månad när de e dags att betala på sitt csn-lån. =o/
Jossan: Åh min finaste fruga. =o) Du o jag! <3
Moa, Jag ser ju och vet ju att det är så här för dig, vet inte om ja kan/ska ge några råd. Men du får komma på något du vill göra, res och jobba lite mera. Men snälla, du behöver väll inte göra som tjejen, de blir så jobbigt och oroligt att vara här då. Det räckte när du var i Palestina. Puss Mammi.
