Eskimoa

Hade mitt sista möte med Jaimee idag. Nu är det verkligen slutet. Inte ens veckor kvar. På ett sätt känner jag mig klar här. Jobbet ger mig inte så mycket längre, jag har sett det jag ville se, de flesta av mina vänner har redan farit hem. Ändå känns det så svårt att lämna allt det här, människorna, kulturen, språket, mitt liv! Det jobbigaste blir såklart att lämna barnen, blir tårögd av att bara tänka på det. Men jag vet att jag kommer att se dem någon gång i framtiden. Jag bara vet det! Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det jag känner just nu går inte att förklara. Har ni inte varit i den här situationen jag är i nu kommer ni aldrig förstå vad jag går igenom. Folk frågar hur det känns. Konstigt, brukar jag svara. Det är så skönt när någon av de andra au pairerna svarar, jag vet precis vad du menar, för dom vet. Det känns helt overkligt att jag varit här ett år. När jag kommer hem kommer allt vara så ovanligt men ändå vanligt.
Jag saknar alla där hemma jätte mycket, såklart! Det ska bli så roligt att se er igen. Vissa dagar vill jag åka hem pronto, can't wait to see you. Andra dagar vill jag inte åka hem alls. Jag har nog aldrig varit så här kluven innan.


Wishing tree, utanför Rotoma, där jag spenderade min näst sista helg. En av de bästa! Vet inte om önskan inte går i uppfyllelse om man berättar vad man önska. Fast jag tror att min kommer göra det. En annan sak A-M och jag tänkte på, förstår trädet om vi önskade på svenska? Jag önskade iallafall att jag en dag skulle komma tillbaka hit. <3