Eskimoa

Tjogotre, det är ingenting, bara 23 dagar kvar tills jag lämnar Auckland och den här fantastiska ön. Ångest, förvirring, lycka, sorg, stress, saknad... Många frågar hur det känns. Jag har tyvärr inget svar på det. Den sinnesförvirring jag befinner mig i just nu går inte att beskriva. Hösten är här också, det gör mig deprimerad. Men jag ska glädjas åt tiden jag har kvar här. Det ska jag!

Jag och familjen satt och pratade igår, eller om det var förrgår, om när jag åker. Eftersom jag åker runt påsk så kommer Nicky och barnen vara nere på sydön. Hon frågade om jag ville följa med, men jag känner att det blir för stressigt. Och hon var ledsen över att bara lämna mig och sen att jag inte skulle vara kvar här när de kom hem. Jag försökte säga lite tröstande att jag skulle lämna presenter här till dem, så de hade någonting att glädja sig åt när de var tillbaka. Då sa Max; "I wish the gift would be you". Tror ni jag blev tårögd då eller?

Nog har jag vetat redan från början att jag en dag ska lämna det här. Den inställningen har man försökt ha hela tiden. "En dag ska jag åka, så fäst dig inte för mycket." Men det är klart som fan att man gör det. Jag har ett liv här, en vardag, vänner, familj och en väldigt händelserik fritid. Det här är någonting jag själv byggt upp under ett års tid och som jag snart ska lämna. Hur lämnar man sitt liv? Hur tar man farväl?

Självklart saknar jag er där hemma, det ska bli jätte kul att komma hem och jag ser verkligen fram emot det. Det är bara så svårt att veta att man ska lämna någonting man gillar och som man vet man aldrig kommer få tillbaka.