Bra och dåligt
Mycket har hänt och samtidigt ingenting. 
Systeryster och Thomas gifte sig i lördags. De var så fina och jag grät redan innan vi kommit till kyrkan. Det var jätte vackert i kyrkan och efteråt blev det en brakfest. Vi hade väldigt roligt och god mat fick vi också och inte tala om tårtan. Nam nam...
I söndags följde jag med min moster och hälsade på faster Dagny (inte min faster då, utan mammas och mosters). Vi satt med tanterna och gubben (ja det var bara en) nera i deras kök/hängrum. Jag ska också bo på ett sånt där ålderdomshem när jag blir gammal. Det verkar ungefär som att gå på folkhögskola. Suft! Det var en tant där som pratade med norrlands dialekt, det fick mig att tänkte på min farmor. Jag fick tårar i ögonen och började nästan gråta. Jag kan sakna mina far- och morföräldrar så fruktansvärt mycket ibland. Speciellt när jag blir påmind om dem. Jag saknar farmor och huset i Jämtland. Jag saknar att komma tassande ner för trappan på mornarna, då alla andra redan varit uppe en längre tid. Jag saknar ljuden när farmor fixar i köket och frukosratna med gröt, "lingbärsmos", hårt tunnbröd med smör, gameldags messmör och ost. Jag saknar ladan, ängen, bergen, bäcken, alla fina cykelturer, promenader på mossen, bilutflykterna upp till toppen på berget, till byn och mopedutflykterna. Jag blir tårögd bara av att tänka på det. Därför ska jag sluta med det nu.
Hos Dagny hade vi det väldigt trevligt. Umgicks, som sagt, i hängrummet, senare gick moster, Daggan och jag upp till Daggans lägenhet och spelade kort. Jävlar vad hon ägde oss, den där gumman. Daggan alltså, vilken lirare. Vid åtta tiden fick vi sluta och åka hem, då var det läggdags för Dagny. Vi tog även en sväng förbi en annan tant som vägrade släppa iväg oss i första taget, men hon var rolig.
Mitt så kallade liv håller sakta men säkert på att ta dö på allt som en gång var jag. Jag vantrivs med allt. Eller inte med min familj. Jag är så glad att jag har dem. Det är för dem jag går upp varje morgon. Jag lever för att få hålla Gotte i famnen, sjunga "Bamse och lilleskutt" så han ler sådär busigt gulligt som bara han kan. Jag lever för att få se och höra Emmie och Albin skoja, tjafsa och vara så fantastiska på det viset som bara de kan. Jag lever för att få se min systers fantastiska léende och retas med Thomas. Jag lever för att jag har en sådan fantastisk familj. Jag har absolut inte glömt bort er andra, men er träffar jag ju inte varje dag. <3
Är tillbaka på hotellet igen. Det är precis lika tråkigt som jag minns det, fast med mindre förmåner i år. Det vill säga inga alls! Det fanns faktiskt en tid då jag gillade mitt jobb, fast det var när jag var 16 och det var lite mer "status" att jobba på hotell än på typ Donken. Tyvärr gör jag exakt samma sak nu som då. Det känns lite som att jag är tillbaka till ingenting efter att upplevt så mycket. Mitt liv känns lite som ett sånt där spel med rutor, plankor och stegar. Man gåt i rutorna, hamnar man på en stege klättrar man upp och hamnar längre fram i spelet och hamnar man på en planka glider man tillbaka flera steg. Det känns som att jag glidit på den där jävla plankan så jag fått stickor i baken.
Hur länge ska man behöva hålla på såhär?
Systeryster och Thomas gifte sig i lördags. De var så fina och jag grät redan innan vi kommit till kyrkan. Det var jätte vackert i kyrkan och efteråt blev det en brakfest. Vi hade väldigt roligt och god mat fick vi också och inte tala om tårtan. Nam nam...
I söndags följde jag med min moster och hälsade på faster Dagny (inte min faster då, utan mammas och mosters). Vi satt med tanterna och gubben (ja det var bara en) nera i deras kök/hängrum. Jag ska också bo på ett sånt där ålderdomshem när jag blir gammal. Det verkar ungefär som att gå på folkhögskola. Suft! Det var en tant där som pratade med norrlands dialekt, det fick mig att tänkte på min farmor. Jag fick tårar i ögonen och började nästan gråta. Jag kan sakna mina far- och morföräldrar så fruktansvärt mycket ibland. Speciellt när jag blir påmind om dem. Jag saknar farmor och huset i Jämtland. Jag saknar att komma tassande ner för trappan på mornarna, då alla andra redan varit uppe en längre tid. Jag saknar ljuden när farmor fixar i köket och frukosratna med gröt, "lingbärsmos", hårt tunnbröd med smör, gameldags messmör och ost. Jag saknar ladan, ängen, bergen, bäcken, alla fina cykelturer, promenader på mossen, bilutflykterna upp till toppen på berget, till byn och mopedutflykterna. Jag blir tårögd bara av att tänka på det. Därför ska jag sluta med det nu.
Hos Dagny hade vi det väldigt trevligt. Umgicks, som sagt, i hängrummet, senare gick moster, Daggan och jag upp till Daggans lägenhet och spelade kort. Jävlar vad hon ägde oss, den där gumman. Daggan alltså, vilken lirare. Vid åtta tiden fick vi sluta och åka hem, då var det läggdags för Dagny. Vi tog även en sväng förbi en annan tant som vägrade släppa iväg oss i första taget, men hon var rolig.
Mitt så kallade liv håller sakta men säkert på att ta dö på allt som en gång var jag. Jag vantrivs med allt. Eller inte med min familj. Jag är så glad att jag har dem. Det är för dem jag går upp varje morgon. Jag lever för att få hålla Gotte i famnen, sjunga "Bamse och lilleskutt" så han ler sådär busigt gulligt som bara han kan. Jag lever för att få se och höra Emmie och Albin skoja, tjafsa och vara så fantastiska på det viset som bara de kan. Jag lever för att få se min systers fantastiska léende och retas med Thomas. Jag lever för att jag har en sådan fantastisk familj. Jag har absolut inte glömt bort er andra, men er träffar jag ju inte varje dag. <3
Är tillbaka på hotellet igen. Det är precis lika tråkigt som jag minns det, fast med mindre förmåner i år. Det vill säga inga alls! Det fanns faktiskt en tid då jag gillade mitt jobb, fast det var när jag var 16 och det var lite mer "status" att jobba på hotell än på typ Donken. Tyvärr gör jag exakt samma sak nu som då. Det känns lite som att jag är tillbaka till ingenting efter att upplevt så mycket. Mitt liv känns lite som ett sånt där spel med rutor, plankor och stegar. Man gåt i rutorna, hamnar man på en stege klättrar man upp och hamnar längre fram i spelet och hamnar man på en planka glider man tillbaka flera steg. Det känns som att jag glidit på den där jävla plankan så jag fått stickor i baken.
Hur länge ska man behöva hålla på såhär?
Kommentarer
Postat av: yvonneoscarssonfagerberg
Det är så tråkigt att höra att du har det jobbigt. Jag blir ledsen. Men du får väll komma på något, har du kollat olika jobb, här och utomlands? Du har ju haft så mycket kul, och då blir det ju lätt tråkigt sen, om man är van vid det liksom. Men efter regn kommer solsken : ) Du får tänka positivt. Puss Mammi.
Trackback
