Eskimoa

Min hostmum skickade bilder på barnen till min mail. Hon frågade även om inte jag ville komma tillbaka till dom. Ja, ja, ja, utbrast mitt hjärta! Jag kan inte beskriva hur jag känner när jag tänker på NZ. Tror man kan likna det lite med känslan man har när man är kär, var dock väldigt länge sen jag var det så vet inte säkert. När jag tänker mig själv där, promenderandes upp för Ethel street, så pirrar det i kroppen. Jag skulle kunna åka tillbaka i morgon om det var så. Men samtidigt känner jag att jag vill göra något nytt. Vill pröva nya utmaningar och se andra delar av världen. Kommer dock aldrig komma ifrån känslan av att NZ är mitt andra hem. Jag hittar bättre i Auckland än i Stockholm. Jag saknar människorna där, caféerna i Kingsland, mina och Rias fikastunder, de galna nätterna i Aucklands natt, gymmet, att kunna promenera upp till Foodtown i spöregnet mitt i natten - bara för att köpa crackers och baby spinach och feta dip.

Mest av allt så saknar jag förstås min andra familj! Jag blir tårög bara av att tänka på barnen! Tänk att få krama om dem, sjunga med dem i bilen, åka till Zoo - bara för att få tjata på dem om att vi ska gå och kolla på djuren istället för att leka på draken, muta dem med glass (funkar alltid). Jag kan till och med sakna att hänga tvätt ute på verandan, jag saknar att plocka färska örter ifrån trädgården till matlagningen. Skulle kunna sälja mitt lillfinger för att stå i köket och rulla köttbullar med Max. Att få höra Frankie säga "But Moa…" är värt ett ringfinger. Ja, när jag tänker efter så saknar jag allt med Nya Zeeland! Precis allt, även de jobbiga dagarna, när jag bara vill falla ihop och sova. Att efter en lång arbetsdag få komma in till mitt lilla Kino och bara ha me-time. New Zealand in my heart for ever!

Hjälp, i mina tankar är jag redan där igen. Vet inte hur det här kommer att sluta. Jag känner ju att jag har ett liv där också. Har ju faktiskt några kiwi vänner plus svenska vänner som flyttat dit. Åh, vad ska jag göra?